Sufism (arabiska taṣawwuf) är islams mystiska, inåtvända strömning – strävan att rena själen och dyrka Gud med fullkomlig uppriktighet (iḥsān). Själva ordet och den organiserade rörelsen växte dock fram långt efter profeten Muhammeds tid. Klassisk islam tar därför emot kärnan – själens rening – men prövar varje sufisk sed mot Koranen och sunna, och avvisar det som korsar gränsen till otillåten nyhet (bidʿa) eller avgudadyrkan (shirk).

Var kommer ordet »sufism« ifrån?

Ordet sufi förknippas oftast med arabiskans ṣūf, »ull« – de tidiga asketerna bar enkla yllekläder som tecken på att de vänt världen ryggen. En andra härledning kopplar det till ṣafāʾ, »renhet«. Säkert är att varken ordet eller en avgränsad rörelse fanns hos profeten, hans följeslagare eller de tre första generationerna (salaf). Tidiga gestalter som Hasan al-Baṣrī (d. 728) ägnade sig åt asketism (zuhd) och hjärtats rening utan att kalla det något särskilt; begreppet taṣawwuf dyker upp först under 700- och 800-talen i Basra och Bagdad. Mystiken är alltså ingen främmande import, men namnet och systemet är en senare påbyggnad på något islam redan rymde. Hjärtats rening är lika gammal som uppenbarelsen; ordet taṣawwuf limmades på först långt efteråt.

Vad är kärnan – att rena själen?

Sufismens uttalade mål är tazkiyat an-nafs, själens rening, och iḥsān, att fullkomna sin dyrkan. Båda är djupt förankrade i uppenbarelsen. Koranen gör reningen till själva skiljelinjen mellan framgång och fördärv:

Helt visst skall det gå den väl i händer som [i detta liv] strävar efter att rena [sin själ], men den som begraver den [i synd och mörker] skall gå mot fördärvet. — Koranen 91:9–10

Iḥsān definieras av profeten själv i den berömda hadithen om ängeln Jibrīl: »att du dyrkar Gud som om du ser Honom, för även om du inte ser Honom så ser Han dig« (Sahīh Muslim 8). Hit hör ånger (tawba), tålamod (ṣabr), tacksamhet och Guds åminnelse (dhikr) – allt sådant som Koranen prisar. Denna kärna är ingen gren vid sidan av islam; den är islam, levd inifrån.

Vad är en sufiorden (tariqa)?

Sufismen är ingen egen inriktning vid sidan av sunni och shia, utan en strömning som löper genom båda. Från 1100- och 1200-talen kristalliserades mystiken i ṭarīqa (plural ṭuruq) – andliga ordnar samlade kring en mästare (shaykh) och en kedja av lärare. Bland de stora finns Qādiriyya (efter ʿAbd al-Qādir al-Jīlānī, d. 1166), Shādhiliyya, Naqshbandiyya och Mevlevi, grundad i kretsen kring poeten Rūmī (d. 1273). Varje orden har sina egna awrād (regelbundna böneformler) och ofta gemensam, rytmisk dhikr med rörelse, sång eller dans (samāʿ) – de turkiska »virvlande dervischerna« är den mest kända bilden. Anslutningen varierar kraftigt mellan länder: i Senegal uppger hela 92 procent av muslimerna att de tillhör en sufiorden – den högsta andel Pew uppmätte (2012) – medan tillhörigheten på många andra håll bara omfattar en liten minoritet. Här delar sig vägarna även i lärofrågor: filosofen Ibn ʿArabī (d. 1240) formulerade läran om waḥdat al-wujūd, »varats enhet«, som suddar ut gränsen mellan Skaparen och det skapade. När den gränsen försvinner är det inte längre fromhet utan en lära som river tawḥīds grundmur.

Är sufism tillåtet enligt islam?

Klassisk islam dömer ingen sed efter dess etikett utan efter en enda måttstock: stämmer den med Koranen och profetens sunna? Det som gör det – ånger, tålamod, kärlek till Gud, dhikr i den form profeten lärde ut – är helt enkelt islam, vare sig man kallar det sufism eller inte. Det som saknar grund hos profeten är bidʿa, och det som riktar dyrkan mot andra än Gud – att åkalla döda helgon, söka hjälp vid gravar (istighātha) eller tillskriva en shaykh gudomlig makt – är shirk, den allvarligaste synden. Många seder som spritts genom ordnarna, från nyuppfunnen dhikr till gravdyrkan, faller under detta (al-ibadah.com – Innovationer och Gravdyrkan; islamqa.info). Koranen drar själv gränsen skarp:

Detta är Min väg, en rak [väg]; följ den och följ inte [andra] vägar; annars kan ni förlora Hans väg ur sikte! — Koranen 6:153

Det betyder inte att hela traditionen avfärdas. Ibn Taymiyya (d. 1328) hyllade tidiga, nyktra asketer som al-Junayd, och hans elev Ibn al-Qayyim skrev Madārij as-Sālikīn, en hel bok som renar de andliga »stationerna« och förankrar dem i Sunnan. Skiljelinjen går alltså inte mellan sufi och icke-sufi, utan mellan profetens väg och allt vid sidan av den; och ingen etikett, hur andlig den än klingar, gör bidʿa till sunna eller shirk till dyrkan.

Källor