Ja, islam håller Guds existens för bevisad – men beviset liknar inte en matematisk formel. Det består av āyāt, »tecken«, som enligt Koranen pekar mot Skaparen i allt som finns och i människans egen natur. Ordet āya betyder på samma gång »vers« och »tecken«: universum och uppenbarelsen är för islam två sidor av samma bevis. Den verkliga frågan blir då varför människan vänder sig bort trots att tecknen omger henne.
Vad menar islam med »bevis« för Gud?
Islam utgår från att Guds existens redan är inskriven i tillvaron, och att det krävs mer för att bortförklara den än för att se den. De klassiska lärda, bland dem Ibn Taymiyya och hans elev Ibn al-Qayyim, beskrev uppgiften inte som att leda i bevis en frånvarande gud, utan som att påminna om en närvarande Skapare vars spår finns överallt. Därför återkommer Koranen ständigt till eftertanken och undrar om människan inte har »ägnat någon eftertanke« åt skapelsen av himlarna och jorden (Koranen 30:8). Beviset är ingen kedja av abstrakta satser; det är iakttagelse, av himlen, av kroppen, av växlingen mellan natt och dag. Redan de hedniska araberna i Mecka erkände att Allah skapat dem; deras synd låg i att de dyrkade andra vid Hans sida, medan Skaparen själv aldrig var ifrågasatt. I islams ögon är det därför förnekaren som bär bevisbördan.
Hur använder Koranen skapelsen som bevis?
Koranens mest använda argument är att ingenting bringar sig självt till existens. I sura Berget ställs frågan rakt ut:
Skapades de kanske av en slump? Eller är de själva skaparna? Har de [också] skapat himlarna och jorden? Nej, de är inte säkra på något!— Koranen 52:35–36
أَمْ خُلِقُوا مِنْ غَيْرِ شَيْءٍ أَمْ هُمُ الْخَالِقُونَ أَمْ خَلَقُوا السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضَ ۚ بَل لَّا يُوقِنُونَ
Antingen blev människan till av en slump, eller skapade hon sig själv, eller har hon en Skapare. De två första svaren är orimliga, och då återstår bara det tredje. Till detta fogar Koranen ordningen i det skapade som tecken på avsikt: »I skapelsen av himlarna och jorden och i växlingen mellan natt och dag ligger helt visst budskap till dem som vill använda sitt förstånd« (Koranen 3:190). Ibn al-Qayyim menade att varje skapat ting vittnar om sin formgivare genom själva sitt tillstånd. Frågan i sura Berget rymmer inget fjärde svar, och av de tre den ställer faller två genast.
Iakttagelsen har en svensk klang. Carl von Linné, som ägnade sitt liv åt att ordna och namnge det skapade, skrev i sina egenhändiga anteckningar, här i moderniserad språkdräkt:
Världen är vid, allestädes lika full av Skaparens under.
Ett sådant konstaterande når dock aldrig längre än till att en Skapare finns.
Vad är fitra, människans medfödda gudstro?
Vid sidan av tecknen i naturen pekar islam på ett tecken inne i människan: fitra, den ursprungliga läggning varje människa föds med. Profeten Muhammed ﷺ sade:
Varje barn föds i enlighet med fitra; sedan gör hans föräldrar honom till jude, kristen eller magier.— Sahīh al-Bukhari 1385 (berättad av Abu Hurayra)
Gudsmedvetandet är därför något människan bär med sig från början, en glöd hon kan väcka eller låta falna. Det förklarar varför dyrkan av något högre återkommer i nästan alla kulturer genom hela historien. När Koranen säger »Vi skall visa dem Våra tecken vid horisonten och inom dem själva, ända till dess [uppenbarelsens] sanning står klar för dem« (Koranen 41:53), syftar »inom dem själva« just på detta inre vittnesbörd. Ateism blir då inte en upptäckt utan ett bortträngande.
Varför kan det bara finnas en skapare?
Islam går ett steg längre: Skaparen är med nödvändighet en. Koranen argumenterar utifrån ordningen:
Men om det i himlen eller på jorden hade funnits gudar vid sidan av Gud skulle världsalltets ordning ha brutit samman!— Koranen 21:22
لَوْ كَانَ فِيهِمَا آلِهَةٌ إِلَّا اللَّهُ لَفَسَدَتَا ۚ فَسُبْحَانَ اللَّهِ رَبِّ الْعَرْشِ عَمَّا يَصِفُونَ
Tanken är att två obegränsade viljor skulle dra kosmos åt skilda håll och upplösa dess samordning; att allt löper enligt enhetliga lagar förutsätter en enda lagstiftare. Detta är kärnan i tawhīd, Guds absoluta enhet, och i rubūbiyya, läran om Gud som ensam Herre och Skapare. Ibn Taymiyya framhöll att makten att skapa och frambringa ur intet är Herrens mest utmärkande egenskap, och att den inte tillkommer någon annan. Att erkänna en skapare men sedan fördela gudomligheten på flera är i islam shirk, avgudadyrkan. Enheten i skapelsen är signaturen av en enda hand.
Räcker förnuftet, eller behövs uppenbarelsen?
Förnuftet kan enligt islam föra människan ända fram till att en Skapare måste finnas, men det kan inte avslöja Hans namn, Hans vilja eller hur Han vill dyrkas: det hör uppenbarelsen till. Abraham framställs i Koranen som mönstret. Genom att betrakta stjärnorna, månen och solen tänkte han sig bort från avgudarna, och resultatet sammanfattas så: »Vi visade nu Abraham [Vårt] herravälde över himlarna och jorden, för att han skulle bli fullt övertygad« (Koranen 6:75). Tecknen väcker frågan; profeterna och Koranen ger svaret. Den som begär en filosofisk garanti bortom varje tvivel missförstår vad islam erbjuder: tillräckligt med ljus för den som är ärlig nog att följa det. Abrahams väg är ännu islams väg: betrakta, begrunda, och låt sedan uppenbarelsen säga vem det är man har funnit.