Eid al-Fitr och Eid al-Adha är islams enda två årliga högtider. Eid al-Fitr (fastebrytandets högtid) firas första dagen i månaden Shawwal, när fastemånaden Ramadan är slut. Eid al-Adha (offerhögtiden) infaller den tionde dagen i Dhul-Hijjah, mitt under vallfärden hajj till Mecka. Båda inleds med en gemensam eid-bön och präglas av tacksamhet, gåvor och samvaro — men de markerar avslutet på var sitt pelarbärande gudstjänstår, och deras innebörd skiljer sig.

Vad är Eid al-Fitr?

Eid al-Fitr betyder ordagrant »fastebrytandet« och inleder Shawwal omedelbart efter Ramadans avslutade fasta. Den är belöningen och glädjen efter en hel månads disciplin, inte en flykt från den. Redan kvällen innan höjs takbīr — »Allāhu akbar, Allāhu akbar, lā ilāha illā Allāh…« — i hem, moskéer och på gator. På morgonen samlas församlingen till eid-bönen, som hålls utan böneutrop och följs av en kort predikan. Det är sunna att äta något innan man går, som ett synligt tecken på att fastan är bruten. Innan bönen ger varje hushåll dessutom den obligatoriska allmosan zakat al-fitr, så att även de fattiga kan fira. Dagen ägnas åt nya kläder, mat och besök hos släkt och vänner. Eid al-Fitr är inte en paus från fromheten utan dess kvitto.

Vad är Eid al-Adha?

Eid al-Adha, »offerhögtiden«, infaller den tionde Dhul-Hijjah och sträcker sig över fyra dagar — själva eid-dagen plus de tre tashrīq-dagarna. Den sammanfaller med vallfärdens höjdpunkt: medan pilgrimerna i Mina stenar symbolen för Satan och slaktar sina offerdjur, firar muslimer i hela världen samma dag. Högtiden påminner om profeten Ibrahim, som var beredd att offra sin son på Guds befallning och i sista stund fick offra en bagge i hans ställe. Till minne av denna lydnad slaktar den som har råd ett offerdjur (udhiya, även kallat qurbani). Eid al-Adha är den mindre kända av de två bland icke-muslimer, men teologiskt den större: den knyter samman lydnad, vallfärd och offer i en enda dag. Mer än Eid al-Fitr är det denna högtid som binder den enskilde till hela ummahs gemensamma gudstjänst kring Kaba.

Varför firar muslimer just dessa två högtider?

Att det är just två — varken fler eller färre — är inte en tillfällighet utan en uttrycklig del av läran. Anas ibn Malik berättade att när profeten Muhammed kom till Medina hade folk två lekdagar kvar från den förislamiska tiden (jāhiliyya). Profeten sade: »Allah har gett er något bättre i stället: offrets dag och fastebrytandets dag« (Sunan Abi Dawud 1134, sahīh). Därmed avskaffades hedendomens festdagar och ersattes av två högtider som är knutna till två av islams pelare — fastan och vallfärden. En islamisk högtid är alltså en form av gudstjänst riktad till Gud allena (tawhīd), inte folklore eller årstidsfirande. Det är också skälet till att klassiska lärda inte räknar in andra årliga firanden som lagstadgade högtider. Glädjen är äkta, men ramen är dyrkan.

Vad innebär offret på Eid al-Adha?

Offret går tillbaka till Ibrahims prövning, som Koranen beskriver i sura as-Saffat:

»och som lösen [för sonen] tog Vi emot ett präktigt offerdjur.« — Koranen 37:107

Befallningen att offra riktas också direkt till de troende:

»Be därför till din Herre och förrätta [ditt] offer!« — Koranen 108:2

I praktiken slaktas ett får, en get, en ko eller en kamel enligt halalreglerna. Köttet delas traditionellt i tre delar: en tredjedel till det egna hushållet, en till släkt och vänner och en till de fattiga, så att ingen lämnas utanför firandet. Avgörande är avsikten: slakten är en handling av dyrkan, och att slakta för någon annan än Gud — ett helgon, ett gravmonument eller en ande — räknas i klassisk lära som större shirk (avgudadyrkan). Offret prövar samma sak som hos Ibrahim: vem man verkligen lyder.

Hur firar man Eid?

Båda högtiderna börjar likadant. Man tvättar sig (ghusl), tar på sina bästa kläder och beger sig till eid-bönen, gärna på öppen plats, medan takbīr höjs med hög röst. Före Eid al-Fitr ges zakat al-fitr — ett mått (sāʿ) baslivsmedel — »på varje muslim, slav eller fri, man eller kvinna, ung eller gammal« och »innan folket går ut till bönen« (Sahīh al-Bukhārī 1503). Efteråt hälsar man varandra med »Eid mubarak« eller den äldre formeln »taqabbala Allāhu minnā wa minkum«. Resten av dagarna fylls av mat, gåvor till barnen och besök hos släkt, sjuka och ensamma. Det privata och det gemensamma möts: ingen firar Eid riktigt ensam.

Källor