En ung karl plöjer sitt träde en sommarmorgon. Hästarna är yra av morgonluften, jorden som vänds upp ligger svartbrun och blank av fukt, och han gläds åt att snart få så råg. Så börjar Selma Lagerlöfs Jerusalem. Men mannen vid plogen står inför ett avgörande. Han måste bestämma sig för om han ska ta Brita till hustru när hon blir fri, fast bygden redan tycker att han har ställt galet för sig och kommer att tycka än värre. Han gör som släkten alltid har gjort. I tankarna söker han upp sin döde far, lägger fram saken och slutar med släktens trosbekännelse:

Men jag har tänkt så här också, att det är besynnerligt, att vi Ingemarer ha blivit behållna vid gården i många hundra år, medan alla andra gårdar bytt om ägare. Och så tänker jag, att det är därför, att Ingemarerna sökt att gå Guds vägar. Vi Ingemarer behöva inte frukta människor, vi skola bara gå Guds vägar.11Selma Lagerlöf, Jerusalem, del I, »Inledning: Ingmarssönerna«. Lagerlöf citeras efter originalupplagan (1901–1902) i Litteraturbankens utgåva. Stavningen är moderniserad i fråga om hv, fv och af, medan ordalydelsen är oförändrad.

Fadern lyfter på ögonen: »Det här är en svår fråga, Ingmar. Jag tror att jag skall gå in och fråga de andra Ingmarssönerna.« Han går in i storstugan, och sonen blir sittande utanför. Efter många timmars väntan går Ingmar in till honom, får höra »Ge dig till tåls därute, Lill Ingmar« och ser »alla de gamla hur de sitta med slutna ögon och fundera«. Scenen slutar med en mening som bär hela romanen: »Och jag väntar och väntar, och jag väntar väl än.«

Det är en släkt som bara kan fråga sina fäder, och fäder som bara kan fråga sina fäder. Enligt Lill Ingmar är det formeln som har hållit gården kvar hos släkten i många hundra år. Sedan kommer väckelsen, och formeln splittrar socknen. Den åberopas för att följa den nye predikanten, som till slut får sina anhängare att sälja gårdarna och resa till Jerusalem i Palestina. Den får till och med tala både för och emot samma handling. Alla har rätt enligt formeln, eftersom formeln inte säger vilken väg som är Guds.

Därmed gäller romanens fråga något svårare än om man ska följa fäderna eller bryta upp från dem. Vad skiljer ett arv som bär sanning från ett som bara bär vana, och vem kan avgöra det när arvet självt har blivit orden »Guds vägar«? Den som bara har arvet kan inte pröva väckelsepredikanten. Den som bara har sin väckta känsla kan inte pröva arvet. Båda saknar en måttstock utanför sig själva. Koranen har en sådan måttstock, och den fäller båda hållningarna med samma mått.

En illa försvarad fästning#

I socknen där Ingmarssönerna bodde kunde ännu i början av 1880-talet ingen tänka sig en ny sorts tro. Man hade hört talas om sekter i andra Dalasocknar och om folk som lät döpa sig i åar och sjöar, och man skrattade åt alltsammans. »Liksom man gärna höll fast vid alla andra gamla bruk, så var man ock mycket noga med att komma till kyrkan varje söndag.« Man kom också när det var fyrtio grader kallt, då bara den fullpackade menigheten gjorde den oeldade kyrkan uthärdlig. Lagerlöf skildrar den fromheten med ömhet. Men bland bönderna fanns de som såg var den brast. Prästen hade egentligen bara en predikan, den om Guds försyn, sade de stundom till varandra, och det gick an så länge sekteristerna höll sig borta: »Ty denna fästningen är illa försvarad och skulle falla vid första stöt.« De väckta i grannsocknarna hade sitt eget sätt att säga det. Kyrkklockorna, påstod de, ringde: »Sof i era synder! Sof i era synder!«22Lagerlöf, Jerusalem, del I, »Hos skolmästarns«. Originalets stavning Sof är bevarad.

En fästning av vana kan stå i hundratals år och ändå falla vid första stöt, om ingen innanför murarna kan säga vad den försvarar. Formeln var ett lösenord, inte en karta.

Socknen fanns i verkligheten. Den 23 juli 1896 lämnade 37 människor Nås i Dalarna för att resa till Jerusalem. Deras andlige ledare var Olof Henrik Larsson, född 1842 i Grundsund, före detta sjöman, bosatt i Chicago och gift med Mathilda Helgsten från Nås. Han är förebilden för Lagerlöfs Hellgum.33Ingmarsspelen i Nås, »Bakgrunden«; Släkthistoria, »Pastorn fick byborna att lämna allt«; Magasin Hällungen, »Följ Olof Henrik Larssons livsresa från Grundsund till Chicago och Jerusalem« (25 mars 2021). I romanen behöver Hellgum inte bestrida Ingmarssönernas formel. Det räcker att han erbjuder sig att fylla den.

Formeln byter sida#

Först sviker formeln. Karin Ingmarsdotter är dotter till mannen vid plogen, som senare blev Stor Ingmar. Nu kan hon inte längre gå. Hon sitter dagen igenom orörlig i sin stol och har slutat uppsöka predikanter. Hela livet har hon hört sin far säga att Ingmarssönerna inte behövde frukta något om de bara gick Guds vägar. »Men nu visste hon, att ej ens detta vore sant.«44Lagerlöf, Jerusalem, del I, »Hellgum«.

Sedan kommer Hellgum. Formeln som nyss svek åberopas nu för det nya. När ett tjugotal människor samlas på Ingmarsgården säger Karins man, Tims Halvor: »De flesta av oss höra till en gammal släkt, som alltid gärna velat gå Guds vägar, och om Hellgum kan hjälpa oss med detta, vilja vi följa honom.« Nästa dag går ryktet genom socknen att det på gården har stiftats en församling »som påstod sig äga den enda rätta och sanna kristendomen«.55Lagerlöf, Jerusalem, del I, »Hellgum«.

Karins bror Ingmar tvekar, eftersom han är orolig för att gå med på något som fadern inte hade gillat. Hon har svaret färdigt: »Det var väl just far, som lärde oss att alltid gå Guds vägar.« Motståndet låter annorlunda. Gamle Stark Ingmar, Hellgums svärfar, åberopar i sitt samtal med Ingmar inte formeln. Han åberopar den döde: »Tror du, att Stor Ingmar också skulle ha tyckt det?« Skulle Stor Ingmar ha kallat alla utanför samfundet för djävlar och antikrister, frågar han, och »nekat att umgås med gamla vänner, därför att de behöllo sin egen tro«?66Lagerlöf, Jerusalem, del I, »Den nya vägen«. Invändningen är klok och mänsklig. Men den är ännu en fråga till storstugan.

Resten av första delen visar vad formeln kostar. Hellgums anhängare säljer allt för att resa, och på Ingmarsgården hålls auktion. Det första som ropas ut är en gammal plog. Ingmar står »orörlig, som om han ej varit en människa utan en bild«. Vid första klubbslaget rycker han till »som om det träffat honom«, och sedan går en darrning genom honom »vid varje nytt klubbslag«.77Lagerlöf, Jerusalem, del I, »Auktionen«. Vid plogen hade Lill Ingmar läst formelns sanning ur just gården: släkten satt kvar när alla andra gårdar bytte ägare. Nu går gården ur släkten i formelns namn, och med den det enda belägg formeln någonsin hade. I andra delen når ett brev Jerusalem med beskedet att Ingmar Ingmarsson »hade övergivit Gertrud för att kunna vinna åter fädernegården«.88Lagerlöf, Jerusalem, del II, »Bo Ingmar Månsson«. Han har lämnat flickan han älskade och gift sig med en rik bonddotter, Barbro, för att få tillbaka gården. En formel utan annat belägg än gården kan bekräftas igen bara genom att gården vinns tillbaka.

Längre fram står formeln mot sig själv i ett och samma samtal. Barbro har skickat sin man till Jerusalem för att hämta hem Gertrud, och han vill göra det onda ogjort. Till Karin säger han: »Jag tänkte, att du skulle tycka om, att jag försökte gå Guds vägar.« Karin svarar med hans egna ord: »Vill du, att jag skall tycka, att du går Guds vägar, då du överger hem och hustru för att löpa efter din käresta?«99Lagerlöf, Jerusalem, del II, »Barbro Svensdotter«. Repliken träffar just därför att ingen av dem missbrukar formeln. Ingmar vill gottgöra ett svek, och Karin vill hindra ett nytt. Formeln kan inte skilja dem åt. Den kan bara välsigna den som redan har bestämt sig.

Två domar över samma handling#

Hållningen är välkänd i Koranen. Gång på gång återges där samma svar från folk som kallas till det uppenbarade: »Vi följer dem som våra förfäder följde«; »För oss räcker det som var våra förfäders tro«; »Nej, vi följer våra förfäders väg«; »Vi har förstått att detta var våra fäders tro, och vi följer i deras spår«.1010Koranen, al-Baqara 2:170, al-Māʾida 5:104, Luqmān 31:21 och az-Zukhruf 43:22. Koranen citeras i Knut Bernströms översättning. Likheten med Ingmarsgården gäller hållningen, att det räcker för oss. Innehållet var ett annat; socknen gick ju i kyrkan varje söndag.

Ändå säger en profet i Koranen detsamma, och i hans mun är det ett beröm. Yūsuf sitter i fängelset och ska tyda sina medfångars drömmar. Först säger han vem han är:

[…] Jag har tagit avstånd från dem som inte tror på Gud och som förnekar livet efter detta, och jag bekänner den tro som var mina förfäders, Abrahams, Isaks och Jakobs tro: det är otänkbart för oss att sätta något, vad det än kan vara, vid Guds sida. […]1111Koranen, Yūsuf 12:37–38.

På arabiska står samma ord två gånger: han har lämnat ett folks milla och följer sina fäders milla. Han bryter upp och stannar kvar i samma andetag. Samma handling, att följa fäderna, döms åt två håll i samma bok. Att göra Koranen till en bok mot traditionen, eller till en bok för den, går bara genom att stryka den ena sidan.

Vid Yūsufs vers löser al-Qurṭubī knuten med en halv mening: »eftersom de var profeter på sanningen«.1212al-Qurṭubī, al-Jāmiʿ li-aḥkām al-Qurʾān 9:191. Översättningarna från arabiska är gjorda för den här texten. Vid 2:170, den vers som fördömer, återger han juristen Ibn Darbās, som drar samma gräns från andra hållet: »Den Upphöjde klargjorde att vägledningen ligger i det hans sändebud kom med.« Ibn Darbās skiljer mellan två sätt att säga »vi fann«. De som håller sig till överleveranserna säger: »Vi fann våra imamer och fäder och folket hålla fast vid Boken, sunnan och konsensus bland ummans rättfärdiga föregångare.« Det är något annat än »vi fann våra fäder, och vi lydde våra herrar och stormän«, eftersom de förra hänför sin väg »till uppenbarelsen och till att följa Sändebudet«. Om Yūsuf säger han därför: »Eftersom hans fäder var profeter som följde uppenbarelsen, och den var den rena religion som Allah hade godtagit, blev det att han följde sina fäder en lovvärd egenskap.«1313al-Qurṭubī, al-Jāmiʿ li-aḥkām al-Qurʾān 2:212–213, där han återger den shafiitiske juristen ʿUthmān ibn ʿĪsā ibn Darbās. Ibn Darbās anför där 33:67 och 43:23–25.

En sak behöver sägas tydligt här. Versen angriper inte att lekmannen följer de lärda och sin rättsskola, för det är den klassiska ordningen och inte att »följa fäderna«; den angriper den som ställer fädernas sed mot det som Allah ﷻ har uppenbarat. Så läser al-Qurṭubī själv samma vers. Fördömandet gäller att följa fäderna »i det falska«, medan taqlīd i det sanna är »en av religionens grundvalar och ett av muslimernas skydd«. Dit tar den sin tillflykt som inte själv förmår pröva bevisen, och lekmannen ska fråga den mest lärde i sin tid och sitt land och rätta sig efter svaret.1414al-Qurṭubī, al-Jāmiʿ li-aḥkām al-Qurʾān 2:211–212, om 2:170 (tredje och sjätte frågan). Han tillägger att taqlīd i grenfrågorna är giltig. Ibn Kathīr läser versen på samma sätt, som en uppmaning att följa det Allah har uppenbarat för sitt sändebud och lämna villfarelsen (Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 1:480). Ordet »rättsskola« är den här textens och inte al-Qurṭubīs.

Provet står mellan sed och uppenbarelse, inte mellan tradition och förnuft eller mellan tradition och tidsanda. Det gäller om fäderna själva följde det som uppenbarats. I Koranen ställer varnaren frågan till sitt folk:

[Och när profeten] sade: »Men om jag ger er bättre vägledning än den som ni har förstått att era fäder följde?« blev deras svar [alltid]: »Vi avvisar det [budskap] som [ni profeter påstår att] ni har anförtrotts!«1515Koranen, az-Zukhruf 43:24.

Varnaren frågar vilken väg som är bättre vägledd, och åldern kommer aldrig på tal. Koranen varken helgar arvet eller föraktar det. Den prövar det.

Den lärde Ibn Abī al-ʿIzz ger provet dess inre sida. Den religion barnet tar från sina föräldrar kallar han »uppfostrans och vanans religion«. När den unge når mogen ålder och beviset har nått honom, ska han följa »kunskapens och förståndets religion«, den han med sitt eget förstånd vet är sann. Om fäderna var rätt vägledda, »som Yūsuf den sannfärdige med sina fäder«, följer han dem. Men »om fäderna gick emot sändebuden måste han följa sändebuden«.1616Ibn Abī al-ʿIzz al-Ḥanafī, Sharḥ al-ʿAqīda aṭ-Ṭaḥāwiyya 1:221–222. I 2:170 står lā yaʿqilūn, »de använde inte sitt förstånd«, och i 5:104 står lā yaʿlamūn, »de visste inte«. Bernström skriver »förstånd« i båda verserna. Ordparet hos Ibn Abī al-ʿIzz, kunskap och förstånd, svarar mot båda. Ordet för förstånd, ʿaql, har samma rot som verbet i 2:170, där fäderna »inte använde sitt förstånd«. Förståndet dömer här inte över uppenbarelsen. Det känner igen den.

Samma prov vänder Ibn Abī al-ʿIzz inåt, mot många som är födda muslimer. Följer någon sin far i tro och hållning även när den är fel och han själv saknar insikt i den, och vänder han sig för faderns skull bort från den kända sanningen, är han »muslim genom hemvist, inte muslim genom val«.

Jakobs fråga#

Också i Koranen ställer en döende fader en fråga till sina söner:

Ja, ni är själva vittnen till att Jakob, när han kände döden nalkas, sade till sina söner: »Vem skall ni dyrka när jag är borta?« Och de svarade: »Vi skall dyrka din och dina fäders, Abrahams, Ismaels och Isaks Gud, den Ende Guden, och vi underkastar oss Hans vilja.«1717Koranen, al-Baqara 2:133.

Jämförd med storstugan vänder scenen på ordningen. Där söker sonen råd hos sin far, och fadern går in för att fråga sina fäder. Här är det den döende fadern som frågar, och frågan gäller Gud: vem ska sönerna dyrka när han är borta? Sönerna svarar genom att nämna fäderna, men de pekar genom dem och förbi dem, på den Ende Guden. Ett arv som består provet pekar bort från sig självt.

Arvet är aldrig neutralt. Profeten ﷺ sade att varje barn föds med sin ursprungliga natur, fiṭra, och att det är föräldrarna som gör det till jude, kristen eller zoroastrier.1818al-Bukhārī, aṣ-Ṣaḥīḥ, nr 1358, 1359 och 4775; även hos Muslim. Arvet kan vårda den naturen, och det kan täcka över den. Barnet gör som fadern långt innan det vet varför. Vill föräldrarna förmå sitt barn till avgudadyrkan ska det inte lyda dem, säger Koranen, och i samma vers står det: »Omge dem i detta liv som sig bör [med dina ömma omsorger], och följ samma väg som de som vänder tillbaka till Mig i ånger [över sina synder].«1919Koranen, Luqmān 31:15; jfr al-ʿAnkabūt 29:8. Godheten mot föräldrarna står kvar även där deras tro inte ska följas, men vägen är de ångerfullas, inte släktens.

Smaken och det smakade#

Här reser sig en invändning som Lagerlöfs socken hade förstått. Alla säger ju att de följer det uppenbarade. Sockenkyrkan hade Skriften och sin predikan, och Hellgums församling påstod sig äga »den enda rätta och sanna kristendomen«. Är inte »följ uppenbarelsen« bara ännu en formel, som var och en fyller med sitt eget?

Anspråket kan var och en göra. Måttstocken är innehållet. Yūsuf nöjer sig inte med att säga att han följer sina fäder. Han säger vad de höll fast vid: »det är otänkbart för oss att sätta något, vad det än kan vara, vid Guds sida.« Ibn Taymiyya läser hans ord tillsammans med Jakobs dödsbädd och drar slutsatsen: »Det framgår alltså att hans fäders religion är att dyrka Allah, och det är Ibrāhīms religion.«2020Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 16:568–569. Profeterna är, med Profetens ﷺ ord, halvbröder: »deras mödrar är olika och deras religion är en«.2121al-Bukhārī, aṣ-Ṣaḥīḥ, nr 3443. Den religionen har ett innehåll, tawḥīd. Det var den »bättre vägledning« som varje varnare bar till sitt folk, och den har ett sista sändebud som arvet prövas mot. Innehållet ligger varken i släkten eller i känslan. Det ligger i en uppenbarelse som har bevarats och förts vidare av de lärda.

Ibn Taymiyya skriver själv utan omsvep att judar och kristna därmed inte står i Ibrāhīms religion. Det är en saklig trosskillnad och inget förakt för bönderna som höll kyrkan varm med sina kroppar. Den gäller både sockenkyrkan och Hellgum. Ingen av dem hade den måttstocken.

Samma mått fäller den väckta känslan. När Hellgums brev kallar församlingen till Jerusalem sitter alla »med slutna ögon, helt fördjupade i sig själva«, och flera våndas tills kallsvetten bryter fram på deras pannor.2222Lagerlöf, Jerusalem, del I, »Hellgums brev«. Det gamla och det nya sitter som i storstugan, med slutna ögon och blicken vänd inåt.

Ibn al-Qayyim iakttar något liknande hos den kristne, som har »smak, hänförelse och längtan i sin treenighetstro, så att han hellre skulle välja det svåraste straff än att skiljas från den, för den smak han har i den«. Mot den som gör sin smak till bevis ställer han en regel: »saken gäller det smakade, inte smakandet«.2323Ibn al-Qayyim, Madārij as-sālikīn 3:410–411. Hänförelsen bevisar att hänförelsen finns. Den bevisar inte att det den gäller är Guds väg.

Linjen utanför#

I Koranen är Guds väg ingen stämning. Den är ett utpekat stråk:

[Gud säger:] »Detta är Min väg, en rak [väg]; följ den och följ inte [andra] vägar; annars kan ni förlora Hans väg ur sikte!« Detta är vad Han befaller er; kanske fruktar ni Honom.2424Koranen, al-Anʿām 6:153.

وَأَنَّ هَٰذَا صِرَاطِي مُسْتَقِيمًا فَاتَّبِعُوهُ ۖ وَلَا تَتَّبِعُوا السُّبُلَ فَتَفَرَّقَ بِكُمْ عَن سَبِيلِهِ ۚ ذَٰلِكُمْ وَصَّاكُم بِهِ لَعَلَّكُمْ تَتَّقُونَ

Koranen · al-Anʿām 6:153

Ingmarssönernas formel har aldrig haft ett »detta«. Versen börjar med ett. Ibn al-Qayyim lägger märke till hur vägen omtalas i uppenbarelsen. Den raka vägen står i singular och i bestämd form, och det visar »att den är utpekad och särskild och att den är en enda väg«. Vägarna för dem som ådragit sig vrede och gått vilse står däremot i plural, och just den här versen är hans exempel.2525Ibn al-Qayyim, Madārij as-sālikīn 1:37. Direkt därefter anför han Ibn Masʿūds hadith om linjerna. På arabiska säger versen dessutom något handfastare än Bernströms översättning: vägarna skingrar er från hans väg.

Profeten ﷺ gjorde bilden synlig. Ibn Masʿūd berättar att han drog en linje med sin hand och sade: »Detta är Allahs väg.« Sedan drog han linjer till höger och vänster om den och sade: »Dessa är vägar, och vid var och en av dem står en shayṭān som kallar till den.« Därefter reciterade han versen.2626Aḥmad, al-Musnad, nr 4142; uttrycket »med sin hand« finns i nr 4437. Hadithen finns även hos an-Nasāʾī, as-Sunan al-kubrā, nr 11174, och hos ad-Dārimī. al-Ḥākim bedömde kedjan som autentisk (al-Mustadrak 2:318). Kedjan räknas som god (ḥasan) på grund av ʿĀṣim ibn Abī an-Najūd, och al-Albānī bedömer hadithen som ḥasan ṣaḥīḥ. Linjen är dragen utanför den som går den. Den flyttar sig inte för att man känner något inför den, och den flyttar sig inte för att ens far gick bredvid den.

Vid varje sidoväg står en röst som kallar, och den talar gärna fädernas språk. När folket svarar »Nej, vi följer våra förfäders väg«, kommer motfrågan: »Och om det var Djävulen själv som hade uppmanat dem [att gå raka vägen] in i den flammande Elden?«2727Koranen, Luqmān 31:21. Profeten ﷺ berättade att shayṭān sätter sig i vägen för människan på alla hennes vägar, också på islams väg, och där för han fram just fädernas argument: »Ska du bli muslim och lämna din religion, dina fäders religion och din fars fäders religion?« Men människan trotsade honom och blev muslim.2828an-Nasāʾī, as-Sunan, nr 3134, autentisk enligt al-Albānī; även hos Aḥmad, al-Musnad, nr 15958. Fäderna är inte heliga i sig. Deras namn kan bli frestarens ord.

Ibn Masʿūd, som själv såg linjen dras, sammanfattade hållningen: »Följ och hitta inte på nytt, för det som räcker har redan getts er.«2929ad-Dārimī, as-Sunan, nr 211; aṭ-Ṭabarānī, al-Muʿjam al-kabīr, nr 8770. Enligt al-Haythamī är dess tradenter desamma som i Ṣaḥīḥ-samlingarna. Orden sades inom den gemenskap som redan hade fått uppenbarelsen, och de lägger hela tyngden på det som har getts. Det var den måttstocken Ingmarsgården saknade åt båda hållen, både när arvet skulle prövas och när den nye predikanten kom. Samme Ibn Masʿūd varnade för att bli en immaʿa, den som säger: »Jag är med folket; går de rätt går jag rätt, och går de vilse går jag vilse.«3030Ibn al-Jawzī, Ṣifat aṣ-ṣafwa 1:159. Det är storstugans logik i en enda mening.

Också i Profetens ﷺ undervisning får den döde en fråga, men där förhörs han i stället för att rådfrågas, och frågan gäller en enda man: »Vad vet du om den här mannen?« Den troende svarar: »Han är Muḥammad, Allahs sändebud ﷺ. Han kom till oss med de klara beläggen och vägledningen, och vi svarade, trodde och följde.« Hycklaren, eller den som tvivlade, svarar: »Jag vet inte. Jag hörde folk säga något och så sade jag det.«3131al-Bukhārī, aṣ-Ṣaḥīḥ, nr 184 och 1053, från Asmāʾ bint Abī Bakr. Ibn Abī al-ʿIzz knyter uttryckligen den som är muslim genom hemvist till det senare svaret.3232Ibn Abī al-ʿIzz al-Ḥanafī, Sharḥ al-ʿAqīda aṭ-Ṭaḥāwiyya 1:222. Han anför svaret i en annan riwāya, där frågan lyder »Vem är din Herre?«. Det giltiga svaret namnger den som kom med vägledningen. Det ogiltiga namnger ingen, bara ett folk.

Huslängornas blick#

Lagerlöf har ett eget svar på allt detta. Redan i inledningen tycks formeln räcka. Lill Ingmar bestämmer sig för Brita, och i den tänkta hemkomsten till storstugan, där fadern sitter »med alla de gamla Ingemarerna«, tackar han: »Goddag far, och tack för hjälpen.« Han tillägger: »Aldrig hade jag kommit så långt, om inte ni hade stått mig bi.« Fadern svarar »Det var ingen konst« och upprepar formeln: »Vi Ingemarer behöva bara gå Guds vägar.«3333Lagerlöf, Jerusalem, del I, »Inledning: Ingmarssönerna«. Texten tål en tolkning: hjälpen var tystnaden. Vid plogen fick han inget svar och väntade »väl än«, och det var tystnaden som tvingade honom att avgöra själv.

I romanens sista kapitel lägger Lagerlöf svaret i Barbros mun. »Jag vet nu varför far sade, att Ingmarssönerna var det bästa folket i bygden.« Ingmar svarar: »Det är därför, att Gud har större barmhärtighet med oss än med andra.« Barbro avbryter honom: »Nej, det är därför, att ni inte ge er till tåls, innan ni bli förlikta med Vår Herre.«3434Lagerlöf, Jerusalem, del II, »Hemma från vallfarten«. Samtalets fortsättning och romanens slut återges här i sammandrag. Repliken svarar över hela romanen mot den gamle faderns »Ge dig till tåls därute, Lill Ingmar« i storstugan. Det som gör Ingmarssönerna till bygdens bästa folk är enligt Lagerlöf en rastlöshet som varar tills de är förlikta med Gud. Och hon låter nåden nå alla. Enligt Barbro är det Ingmars vallfärd som har tagit förbannelsen från hennes barn. Romanen slutar med kyrkoherdens besked att Stark Ingmar, mannen som stannade, ser himlen öppen.

Slutbilden är generös, skriven med värme för dem som reste och för dem som stannade. Men den upphäver romanens fråga i stället för att besvara den. Om rastlösheten ensam leder hem behövs ingen väg, och då har formeln rätt i alla sina motsägelser.

Koranen säger något annat: vägen tillbaka till Gud är utpekad. Känslan av att en förbannelse har hävts avgör inte om vägen var den rätta. Det gör inte heller en syn av den öppna himlen, lika lite som smakandet avgör det smakade. Därmed fälls ingen dom över Lagerlöfs sökare, för räkenskapen är Allahs. En och samma vers säger att »på ingen bärare av bördor skall läggas en annans börda« och att »Vi straffar inte [ett folk] förrän Vi sänt Vårt sändebud [till dem]«.3535Koranen, al-Isrāʾ 17:15. Sonen bär inte fädernas börda, och fädernas vägledning blir inte hans förrän han själv tar emot den. Men måttstocken ligger fast, och den ligger utanför dem alla.

Tidigare i samma kapitel står Ingmar Ingmarsson, hemkommen från vallfärden, på gårdstunet. Det är sonen, men han gör samma rörelse som fadern vid plogen. Han nickar åt huslängorna, »som betänksamt tycktes blicka mot honom ur gluggar och låga fönster«, och mumlar: »De vilja nog se efter, om jag ej till sist har lärt att gå Guds vägar.« Strax därpå föreslår han Barbro att de båda ska resa ut till Jerusalem och »gå in i kolonien«.3636Lagerlöf, Jerusalem, del II, »Hemma från vallfarten«. Formeln pekar fortfarande dit den som bär den redan är på väg.

I storstugan satt de gamla med slutna ögon. Nu är det husen som ser på honom, och han tror att det är han som prövas. Men husen har inget mått utanför sig själva. De kan bara se efter om han går som de gick.

Han behöver inte vända sig bort från dem. Men han måste fråga dem något annat än vad de hade tyckt, nämligen vad de följde. Den första frågan lämnade storstugan obesvarad. Den andra kan de döda bara besvara genom att peka bort från sig själva, så som Jakob gjorde när han låg för döden och frågade sina söner vem de skulle dyrka. Den frågan ställdes aldrig i storstugan.

Footnotes

  1. Selma Lagerlöf, Jerusalem, del I, »Inledning: Ingmarssönerna«. Lagerlöf citeras efter originalupplagan (1901–1902) i Litteraturbankens utgåva. Stavningen är moderniserad i fråga om hv, fv och af, medan ordalydelsen är oförändrad. ↩

  2. Lagerlöf, Jerusalem, del I, »Hos skolmästarns«. Originalets stavning Sof är bevarad. ↩

  3. Ingmarsspelen i Nås, »Bakgrunden«; Släkthistoria, »Pastorn fick byborna att lämna allt«; Magasin Hällungen, »Följ Olof Henrik Larssons livsresa från Grundsund till Chicago och Jerusalem« (25 mars 2021). ↩

  4. Lagerlöf, Jerusalem, del I, »Hellgum«. ↩

  5. Lagerlöf, Jerusalem, del I, »Hellgum«. ↩

  6. Lagerlöf, Jerusalem, del I, »Den nya vägen«. ↩

  7. Lagerlöf, Jerusalem, del I, »Auktionen«. ↩

  8. Lagerlöf, Jerusalem, del II, »Bo Ingmar Månsson«. ↩

  9. Lagerlöf, Jerusalem, del II, »Barbro Svensdotter«. ↩

  10. Koranen, al-Baqara 2:170, al-Māʾida 5:104, Luqmān 31:21 och az-Zukhruf 43:22. Koranen citeras i Knut Bernströms översättning. ↩

  11. Koranen, Yūsuf 12:37–38. ↩

  12. al-Qurṭubī, al-Jāmiʿ li-aḥkām al-Qurʾān 9:191. Översättningarna från arabiska är gjorda för den här texten. ↩

  13. al-Qurṭubī, al-Jāmiʿ li-aḥkām al-Qurʾān 2:212–213, där han återger den shafiitiske juristen ʿUthmān ibn ʿĪsā ibn Darbās. Ibn Darbās anför där 33:67 och 43:23–25. ↩

  14. al-Qurṭubī, al-Jāmiʿ li-aḥkām al-Qurʾān 2:211–212, om 2:170 (tredje och sjätte frågan). Han tillägger att taqlīd i grenfrågorna är giltig. Ibn Kathīr läser versen på samma sätt, som en uppmaning att följa det Allah har uppenbarat för sitt sändebud och lämna villfarelsen (Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm 1:480). Ordet »rättsskola« är den här textens och inte al-Qurṭubīs. ↩

  15. Koranen, az-Zukhruf 43:24. ↩

  16. Ibn Abī al-ʿIzz al-Ḥanafī, Sharḥ al-ʿAqīda aṭ-Ṭaḥāwiyya 1:221–222. I 2:170 står lā yaʿqilūn, »de använde inte sitt förstånd«, och i 5:104 står lā yaʿlamūn, »de visste inte«. Bernström skriver »förstånd« i båda verserna. Ordparet hos Ibn Abī al-ʿIzz, kunskap och förstånd, svarar mot båda. ↩

  17. Koranen, al-Baqara 2:133. ↩

  18. al-Bukhārī, aṣ-Ṣaḥīḥ, nr 1358, 1359 och 4775; även hos Muslim. ↩

  19. Koranen, Luqmān 31:15; jfr al-ʿAnkabūt 29:8. ↩

  20. Ibn Taymiyya, Majmūʿ al-fatāwā 16:568–569. ↩

  21. al-Bukhārī, aṣ-Ṣaḥīḥ, nr 3443. ↩

  22. Lagerlöf, Jerusalem, del I, »Hellgums brev«. ↩

  23. Ibn al-Qayyim, Madārij as-sālikīn 3:410–411. ↩

  24. Koranen, al-Anʿām 6:153. ↩

  25. Ibn al-Qayyim, Madārij as-sālikīn 1:37. Direkt därefter anför han Ibn Masʿūds hadith om linjerna. ↩

  26. Aḥmad, al-Musnad, nr 4142; uttrycket »med sin hand« finns i nr 4437. Hadithen finns även hos an-Nasāʾī, as-Sunan al-kubrā, nr 11174, och hos ad-Dārimī. al-Ḥākim bedömde kedjan som autentisk (al-Mustadrak 2:318). Kedjan räknas som god (ḥasan) på grund av ʿĀṣim ibn Abī an-Najūd, och al-Albānī bedömer hadithen som ḥasan ṣaḥīḥ. ↩

  27. Koranen, Luqmān 31:21. ↩

  28. an-Nasāʾī, as-Sunan, nr 3134, autentisk enligt al-Albānī; även hos Aḥmad, al-Musnad, nr 15958. ↩

  29. ad-Dārimī, as-Sunan, nr 211; aṭ-Ṭabarānī, al-Muʿjam al-kabīr, nr 8770. Enligt al-Haythamī är dess tradenter desamma som i Ṣaḥīḥ-samlingarna. ↩

  30. Ibn al-Jawzī, Ṣifat aṣ-ṣafwa 1:159. ↩

  31. al-Bukhārī, aṣ-Ṣaḥīḥ, nr 184 och 1053, från Asmāʾ bint Abī Bakr. ↩

  32. Ibn Abī al-ʿIzz al-Ḥanafī, Sharḥ al-ʿAqīda aṭ-Ṭaḥāwiyya 1:222. Han anför svaret i en annan riwāya, där frågan lyder »Vem är din Herre?«. ↩

  33. Lagerlöf, Jerusalem, del I, »Inledning: Ingmarssönerna«. ↩

  34. Lagerlöf, Jerusalem, del II, »Hemma från vallfarten«. Samtalets fortsättning och romanens slut återges här i sammandrag. ↩

  35. Koranen, al-Isrāʾ 17:15. ↩

  36. Lagerlöf, Jerusalem, del II, »Hemma från vallfarten«. ↩