Skip to main content

Frå­ga: Hur kan man förk­lara trosbekännelserna?

Svar: Tros­bekän­nelser­na är nyck­lar­na till islam och det går inte att trä­da in i islam utan dem. När pro­feten – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – sände Mu’ath bin Jabal till Jemen beor­drade han hon­om där­för att först kalla dem [jemeniter­na] till att vit­tna om att det inte finns någon gudom värdig att dyr­ka utom Allāh och att Muham­mad är Allāhs sän­de­bud. [al-Bukhārī 4347 och Mus­lim 19] 

Det förs­ta yttran­det, vit­tnes­målet om att det inte finns någon gudom värdig att dyr­ka utom Allāh, innebär att man genom det talade ordet och sitt hjär­ta bekräf­tar att ingen har rätt att dyrkas utom Allāh den Allsmäk­tige. Det­ta beror på att ordet ilah avs­er något som dyrkas.

Den­na fras låter förstå både ett förnekande och en bekräf­telse. Förnekelsen säger att det inte finns någon gudom och bekräf­telsen att det är utom Allāh.

Allāh är den Allsmäk­tiges namn i stäl­let för predikatet lā [det finns ingen] som har uteläm­nats och det bety­der: Det finns ingen sann gudom som har rätt att dyrkas utom Allāh. Det­ta är en bekräf­telse i ord när hjär­tat har trott på att det inte finns någon gudom som har rätt att dyrkas utom Allāh den Allsmäk­tige. I det­ta innefat­tas en upprik­tig dyrkan av enbart Allāh och en förnekelse av att någon annan har rätt att dyrkas.

Genom att vi byter ut predikatet i det­ta uttryck mot det rät­ta ordet besvarar vi det tviv­el som drab­bar mån­ga [när de menar]: ”Hur kan ni säga att det inte finns någon gudom utom Allāh när det finns gudo­mar som dyrkas jäm­sides med Hon­om. Han kallar dem gudo­mar och de som dyrkar dem kallar dem för gudomar?”

Allāh den Välsig­nades, den Upphöjdes säger:

”De gudar som de anropade vid sidan av Gud kunde inte hjäl­pa dem när deras Her­res dom föll; [tron på] dem förde dem bara allt snab­bare mot [den slut­li­ga] under­gån­gen.” [Kora­nen 11:101]

”Sätt där­för inte en annan gud vid Guds sida; då kom­mer du att kas­tas, förhatlig och utstött, i hel­vetet.” [Kora­nen 17:39]

”Och anropa aldrig en annan gud jämte Gud. Det finns ingen gud utom Han. Allt skall förgå utom Han [som för­blir i evighet]; domen är Hans och till Hon­om skall ni föras åter.” [Kora­nen 28:88]

”Och ingöt hos dem tålam­od och beslut­samhet. Och de reste sig [mot den hed­niska över­heten] och sade: ’Vår Herre är him­lar­nas och jor­dens Herre. Aldrig kom­mer vi att anropa en annan gud än Hon­om; [gjorde vi det] hade vi san­nerli­gen [gjort] något oer­hört!” [Kora­nen 18:14]

”Se, Vi sände Noa till hans folk och han sade: ’Dyr­ka Gud, mott folk – ni har ingen annan gud än Hon­om! Jag bävar för det straff [som annars skall drab­ba] er en Dag av svåraste vån­da.’” [Kora­nen 7:59]

Hur kan vi då säga att det inte finns några gudo­mar jäm­sides med Allāh när exis­tens av andra gudo­mar som dyrkas jäm­sides med hon­om har bevisats? Hur kan vi bekräf­ta dyrkan av andra gudo­mar jäm­sides med Hon­om den Upphöjde när sän­de­bu­den har sagt till folken:

”Det­ta, där­för att Gud är San­nin­gen, och allt det som män­niskor anropar i Hans ställe är sken lögn; Gud är den Höge, den Väldige.” [Kora­nen 31:30]

Svaret på dessa tviv­el blir tydligt från predikatets innebörd i orden: Lā ilāha illAl­lāh. Vi säger att dessa gudo­mar som dyrkas jäm­sides med Allāh är gudo­mar som dyrkas – men de är fal­s­ka sådana. De är inga san­na gudar och de har ingen rätt att dyrkas. Allāh den Upphöjde säger:

”Har ni ägnat en tanke åt al-Lāt och al-Uzza och Manāt, den tred­je [som ni dyrkar]? För­be­håller ni er allt­så man­lig, och till­skriv­er Hon­om kvinnlig avkom­ma? Det är san­nerli­gen en ojämn fördel­ning!” [Kora­nen 53:19–23]

I det­ta finns bevis för det­ta och likaså finns det bevis när Allāh den Upphöjde berät­tar om Josef:

”Vad ni dyrkar vid sidan av Hon­om är ingent­ing annat än namn som ni har tänkt ut, ni och era för­fäder; Gud har inte gett er till­stånd till det­ta.” [Kora­nen 12:40]

Innebör­den av Lā ilāha illAl­lāh är att ingen har rätt att dyrkas utom Allāh den Allsmäk­tige. När det gäller de gudo­mar som dyrkas vid Hans sida är deras påståd­da gudom­lighet inte äkta. Det­ta innebär att deras gudom­lighet är fal­sk och utan tvekan är den san­na gudom­ligheten Allāhs den Allsmäktiges.

Vit­tnes­målet ”Muham­mad är Allāhs sän­de­bud” är en bekräf­telse i ord och med hjär­tats tro på att Muham­mad bin ‘Abdul­lāh al-Qurashi al-Hashi­mi är Allāhs sän­de­bud till alla skapelser, män­niskor som jinn. Det­ta är något som Allāh den Allsmäk­tige talar om i Koranen:

”Säg: ’Män­niskor! Jag är Guds Sän­de­bud, [utsänd] till er alla av Hon­om som äger her­raväldet över him­lar­na och jor­den! Det finns ingen gud utom Han – Han som skänker liv och skänker död. Tro där­för på Gud och Hans Sän­de­bud, den olärde pro­feten, som tror på Gud och Hans ord, och följ hon­om så att ni får vägled­ning.” [Kora­nen 7:158]

”Välsig­nad vare Han som steg för steg har uppen­barat för Sin tjänare den mått­stock [med vilken rätt kan mätas och skil­jas från orätt] och som skall tjä­na som en varn­ing för alla folk.” [Kora­nen 25:1]

Det­ta vit­tnes­mål nöd­vändig­gör att man:

Tror på allt som sän­de­budet – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – har berät­tar för oss,
utför hans kommenderingar,
und­viker vad han har för­b­ju­dit och
inte dyrkar Allāh på annat sätt än vad han föreskriv­it för oss.
Något som ock­så förstås genom det­ta utta­lande är du inte tror att Allāhs sän­de­bud – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – har någon rätt till herrskap och kon­troll över uni­ver­sum, eller att han har rätt att dyrkas. I stäl­let är han en skapelse som inte dyrkas. Likaså är han ett sän­de­bud som vi måste tro på. Han för­fog­ar inte över några krafter för att hjäl­pa eller ska­da sig själv eller någon annan, utom på så vis som Allāh tillåter. Han den Upphöjde säger:

”Säg: ’Jag säger inte till er att jag har Guds skat­ter [i min hand] och jag kän­ner inte det som är dolt för män­niskor. Inte heller säger jag till er: ’Se, jag är en ängel.’ Allt jag gör är att föl­ja det som uppen­barats för mig.’” [Kora­nen 6:50]

Han är därmed en av Allāhs tjänare som Allāh kom­mender­ar, och han föl­jer vad han kom­menderas att göra. Allāh den Upphöjde säger:

”Säg: ’Jag har ingen makt över er och kan inte vål­la er ska­da; inte heller [kan jag] för­må er att föl­ja den raka vägen. Säg: ’Ingen kan sky­d­da mig mot Gud och jag kan heller inte finna en till­fly­kt undan Hon­om.” [Kora­nen 72:21–22]

Det­ta är innebör­den av vit­tnes­målet om att ingen är värdig att dyrkas utom Allāh och att Muham­mad är Allāhs sän­de­bud. Genom den­na innebörd förstår du att ingen har rätt att dyrkas, varken ett sän­de­bud från Allāh eller någon annan ska­pad varelse, och att dyrkan inte är för någon annan än enbart Allāh den Upphöjde:

”Säg: ’Min bön och all min andakt, mitt liv och min död till­hör Gud, värl­dar­nas Herre, Han som inte har någon vid Sin sida; till det­ta har jag kallats och jag är den förste av dem som har under­ka­s­tat sig Guds vil­ja.” [Kora­nen 6:162–163]

Sän­de­budets rät­tighet är att tilldela hon­om den sta­tus som Allāh den Upphöjde har giv­it hon­om: Att han är Allāhs tjänare och sändebud.

Käl­la:
Fahd bin Nasir bin Ibrahim as-Sulaiman(1424), Fatawa Arkan­ul-Islam. Volym 1. Libanon: Makbta­ba Dar us-Salam. 72 s. ISBN 9960–892-66–2
Muhammed Knut Bern­ström (1421), Kora­nens bud­skap. Sim­r­ishamn: Pro­prius. ISBN 91–7118-887–8