En materialist kan inte förneka att människan är skapt av en komponent som är fysisk och en som är immateriell: själen. En materialistisk lära kan enbart beröra människans fysiska existens. Den kan inte göra något för att vara den inre delen behjälplig, vilket lämnar ett stort tomrum inom människan. När människan upplever detta vakuum inser hon att något är fel och söker då efter vad som kan fylla det. Men även om hon vänder sig till alla sorters materiella ting kommer hon aldrig att kunna fylla detta tomrum.

Träder man väl bortom den materialistiska propagandan inser man att det är Gud som själen längtar efter. I detta sökande finns det dock en risk för att finna fel religion eller livsåskådning, vilket det idag finns många. Men åtskilliga är också de som vägleds till Guds rena väg och finner vad de har längtat efter sedan födseln vilket förändras deras liv för alltid.

Den kände skriftlärde Ibn Taymiyyah har sagt:

Hjärtat kan enbart bli sunt, nå framgång, känna njutning, bli tillfredsställt och få lugn och ro genom `ibādah [dyrkan] av dess Herre; med kärlek till Honom och ett vändande till Honom [i förlåtelse]. Även om det skulle uppnå varje sorts njutning från denna skapelse, kommer det inte att få lugn och ro…1

Vad Ibn Taymiyyah säger stöds av flera verser i Koranen:

De som tror och vars hjärtan blir stilla när Guds namn nämns – är det inte så att då Guds namn nämns blir människohjärtat stilla.2

Troende! Svara när Gud och [Hans] Sändebud kallar er till det som skall förnya ert liv! Ni bör veta att Gud träder emellan människan och hennes eget hjärta och att det är till Honom ni skall samlas åter.3

Detta är det verkliga livet – det enda livet värt att leva – som Gud och Hans sändebud kallar varje människa till. Det är en verklig existens och hjärtats frälsning då det frigör det från att vara en slav inför begär, lustar och tvivel. Det är det verkligen livet då det frigör människan från att tjäna andra människor och ideologier. Det gör henne fri att dyrka och tjäna Gud allena, det yttersta målet som själen inser och längtar efter. Detta är källan till heder och värdighet och det syfte som hon har skapats för. I slutänden är det verkliga livet en evig och fullständig lycka i Paradiset där människan är nöjd med sin Herre och Herren är nöjd med henne.

  1. [Ahmad ibn Taimiyyah,] Ibn Taymiyyah’s Essay on Servitude, s. 121, Birmingham, Storbrittanien: al-Hidaayah Publishing and Distribution, 1999 []
  2. Koranen 13:28 []
  3. Koranen 8:24 []