# Rösten är ingen belöning > En man går fram till Profeten ﷺ och ber att få ett uppdrag. Han heter Abu Dharr, och bland följeslagarna är han känd för sin askes: den som äger minst, som fastar mest, vars fromhet ingen ifrågasätter. Svaret kommer med en hand lagd på hans axel. *Källa: [islam.se](https://islam.se/rosten-ar-ingen-beloning) · Publicerad 2026-09-05* --- En man går fram till Profeten ﷺ och ber att få ett uppdrag. Han heter Abu Dharr, och bland följeslagarna är han känd för sin askes: den som äger minst, som fastar mest, vars fromhet ingen ifrågasätter. Svaret kommer med en hand lagd på hans axel. > Abu Dharr, du är svag, och detta är ett anförtrott gods, och på Uppståndelsens dag är det vanära och ånger – utom för den som tar det på rätt sätt och fullgör vad det ålägger honom.[^1] Vid ett annat tillfälle går avvisningen längre: han skall inte ha befäl ens över två, och inte förvalta ett faderlöst barns egendom. Skälet är omsorg. Jag önskar dig vad jag önskar mig själv.[^2] Ingenting i scenen antyder att Abu Dharr gjort något fel. Han får inte höra att han saknar tro, uppriktighet eller mod. Han får höra att han är svag. En av traditionens frommaste människor nekas ett ämbete, och avslaget gäller hans förmåga, inte hans själ. Fromheten är den större saken. Till ett ämbete meriterar den ändå ingen. ## Paragrafen som ingen läser Sverige har en mening i sin grundlag som knappast någon har läst, och som ändå bestämmer vad en röst är. > Riksdagen utses genom fria, hemliga och direkta val. Vid sådant val sker röstning på parti med möjlighet för väljarna att lämna särskild personröst.[^3] Rösten går på partiet. Människan är ett tillval. Valmyndigheten säger det rent ut: i första hand röstar du alltid på ett parti, sedan kan du välja om du också vill personrösta.[^4] Ordningen ligger i orden själva: först partiet, därefter – om du vill – människan. Tillvalet används sparsamt. I riksdagsvalet 2018 kryssade 24,06 procent av dem vars röster godkändes; personvalsinslaget hade då funnits i alla allmänna val sedan 1998.[^5] Fyra år senare, i valet 2022, tog två av riksdagens 349 ledamöter sitt mandat på personkryss.[^6] Slöhet förklarar det inte. En personröst räknas först när kandidaten når fem procent av partiets röster i valkretsen, och den som avstår från en spak som nästan aldrig rör sig handlar förnuftigt. Konstruktionen förklarar siffran. Men just därför blir slutsatsen hårdare, inte mildare. Ju mindre kryssets betydelse, desto större blir delegationen. Väljaren utser inte en människa – han överlämnar en hel ordnad lista, upprättad av andra i ett urvalsförfarande han inte deltagit i, och han överlämnar den i klump. Han utnämner mer, inte mindre. Det är att räcka över hela adressboken när man blivit ombedd att nämna ett namn. Sjuhundra år tidigare hade en jurist i Damaskus beskrivit just den situationen. Ibn Taymiyya bygger sin bok om styrelsekonsten på versen om det anförtrodda godset och läser den som en regel om tillsättning: > Styresmännen är Guds ställföreträdare över Hans tjänare – och de är folkets ombud över dem själva. I dem ligger alltså både myndighet och ombudsmannaskap. Och när ett ombud sätter en man att sköta sin uppdragsgivares angelägenheter och därvid förbigår någon som var lämpligare, eller säljer varan för ett pris fastän han finner någon som skulle köpa den för ett bättre – då har han svikit sin uppdragsgivare.[^7] Invändningen ligger nära: jag röstar ju på ett program, inte på personer. Sant nog, och det hjälper inte. Ett program styr ingenting. Det kan inte underteckna, förhandla, tillsätta eller vägra. Allt sådant gör människor, och ett partiprogram är ett löfte om vad namngivna människor kommer att göra när de sitter med ansvaret. Att ställa sig bakom listan är att räcka över uppdraget. Ett ombud som lämnar bort hela avdelningen i stället för en enda tjänsteman har inte gjort sig fri från något. Han svarar nu för dem alla. ## Två pelare, och ingen heter fromhet Själva versen är kort. > Allah befaller er att återlämna allt ni anförtrotts till dess rättmätiga ägare och att, när ni dömer mellan människor, döma med rättvisa.[^8] Uttrycket omfattar varje förtroende, mellan människa och Gud såväl som människor emellan. Ett ämbete är ett sådant gods. Och den som anförtror det åt någon svarar för sitt val. Måtten kommer ur en scen i Koranen där en av Shuaybs döttrar föreslår att Moses skall anställas: "Den bästa du kan ta i din tjänst är en som är stark och pålitlig."[^9] Där finner Ibn Taymiyya ämbetets två pelare: *al-quwwa* och *al-amana*, styrkan och pålitligheten. Och pelarna byter skepnad med varje ämbete. > Styrkan är i varje ämbete av det slag ämbetet kräver. Styrkan i ett militärt befäl går tillbaka på hjärtats mod och på erfarenhet av krig. Styrkan i att döma mellan människor går tillbaka på kunskap om rättvisan och på förmågan att verkställa domarna. Och pålitligheten går tillbaka på gudsfruktan, och på att inte sälja Hans tecken för ett ringa pris.[^10] Det finns alltså ingen duglighet i allmänhet. Det finns bara duglighet för något. Frågan "är han en bra människa" är inte fel, den är fel ställd – den mäter inte det ämbetet mäter. Man frågar efter ärlighet när det är taket som läcker. Hjalmar Söderberg lät en gammal lärare säga något besläktat: det tillhör inte er att avgöra om en människa hör till de fulla eller de tomma axen, sådant kan en människa aldrig riktigt veta om en annan, det vet bara Gud.[^11] Söderberg menar det som en varning mot att döma. Den klassiska rätten drar en annan slutsats av samma iakttagelse. Eftersom själens tillstånd är stängt för oss, kan det inte vara måttet. Kvar blir det som går att se: dugligheten i arbetet, och pålitlighetens spår – säljer han sina ställningstaganden eller inte. Det syns i vad han gör den dag ingen längre tittar på honom. Umar ibn al-Khattab bad: "Gud, jag klagar inför Dig över den omoraliskes kraft och den pålitliges oförmåga." Ibn Taymiyya återger frågan som ställdes till Imam Ahmad, om två befälhavare inför ett fälttåg – den ene stark men syndig, den andre from men oduglig: > Vad den starke syndaren beträffar, så gagnar hans styrka muslimerna och hans synd drabbar honom själv. Och vad den svage fromme beträffar, så gagnar hans fromhet honom själv och hans svaghet drabbar muslimerna. Alltså drar man ut med den starke syndaren.[^12] Detta är inget allmänt levnadsråd, och Ibn Taymiyya säger det själv: i varje ämbete gäller plikten den som är lämpligast *för just det ämbetet*, och är den starke därtill utan synd är han bättre än båda. Regeln gäller vad en bestämd uppgift kräver; lasten är ingen förtjänst. Men den skär rakt genom väljarens fromhetsinstinkt. Måttet är lämplighet, inte sympati, inte samhörighet, inte vem som talat vänligast om ens egna. ## Vänskap, hemort, härkomst Ibn Taymiyya räknar sedan upp de grunder som inte får avgöra en tillsättning. Listan är gammal och obehagligt aktuell: att man ger företräde för vänskap, för samstämmighet i hemort, i rättsskola eller i härkomst – arabisk, persisk, turkisk, romersk – eller för en muta i pengar eller förmåner, eller av agg mot den som hade bättre rätt. Över den som gör så faller orden: "Ni som tror, svik inte Gud och Sändebudet, och svik inte det som anförtrotts er, då ni vet bättre."[^13] Med dagens ord låter listan så här. Han talar väl om oss. Han kommer från samma håll. Han är en av de våra. Ingenting här är främmande eller medeltida. Det är hur människor faktiskt väljer, skrivet av någon som visste det. Kvar står den invändning varje svensk väljare känner: vad gör man när inget alternativ duger? Regeln är formulerad just för det fallet. *Al-amthal fa'l-amthal.* > Ibland finns bland dem han förfogar över ingen som verkligen duger för just det ämbetet – då väljer han den bäste, och därnäst den bäste, för varje post efter dess art. Och har han gjort det efter full ansträngning, då har han fullgjort det anförtrodda.[^14] Kravet är alltså inte att träffa rätt. Kravet är att ha ansträngt sig inom det som fanns. Ansträngningen ligger hos den som läst hela listan innan han vek papperet, inte hos den som kände igen ett namn. ## Men detta var en annan värld Hela denna lära förutsätter en muslimsk styresman som tillsätter sina underlydande i ett rike byggt på rätten. Ibn Taymiyyas bok vänder sig till en makthavare och lär honom förvalta sitt ämbete. Att lyfta över den på en sekulär väljarkår som utser ett parlament är att läsa in nutiden i en text som handlar om något helt annat. Man kan inte hämta hem en förvaltningslära från 1300-talet och kalla den valvägledning. (Att en muslim alls kan delta i ett sekulärt val har diskuterats bland samtida lärda och besvarats jakande av det stora flertalet; den frågan lämnas här därhän.) Svaret ligger i skälet till regeln. Vad som bär den är delegering och ansvar, inte ämbetsbärarens tro. Versen om det anförtrodda godset riktar sig till var och en som håller något i förvar. Ordet om herden och hans hjord riktar sig till var och en som har något under sig, och al-Ghazali för det ända ned till den egna kroppen: dina lemmar är din hjord, se därför efter hur du vallar dem.[^15] Regeln kräver alltså inget kalifat. Den binder var och en som håller något som inte är hans. Traditionen tänkte också på dem som utser. Al-Mawardi inleder sitt verk om styrelseskicket med *ahl al-hall wal-aqd*, de som löser och binder, den krets som utser överhuvudet. Villkoren gäller *dem*: redbarhet, kunskap nog att veta vad ämbetet kräver, omdöme nog att urskilja vem som bäst uppfyller det.[^16] Den klassiska rätten prövade alltså både den som väljs och den som väljer. Det gör ingen allmän rösträtt. Men att ingen prövar villkoret är inte detsamma som att villkoret fallit. Al-Mawardi ställer kraven på dem som utser därför att uppgiften kräver dem, inte därför att någon råkade kontrollera saken. Den allmänna rösträtten tar bort kontrollen, inte kravet – och flyttar därmed prövningen dit ingen kan utföra den åt någon annan. Den som ingen frågar om han vet vad ämbetet kräver får själv se till att veta det. Det är att sitta med valsedeln en kväll i förväg och läsa namn man aldrig hört. Längst ner på skalan finns ett annat fall. En vanlig församling som byggt sin moské i sitt eget kvarter utser själv sin böneledare, utan sultanens inblandning; blir de oense avgörs det av flertalet.[^17] Det är en böneledare och en enkel utslagsregel, ingenting mer – men det räcker: ett majoritetsbeslut om *tillsättning* finns inne i den klassiska rätten. Att det är något helt annat än ett majoritetsbeslut om vad som är sant hör till en annan text. Rättens källa ligger enligt klassisk uppfattning utanför mänsklig räckvidd; utnämningen är helt överlämnad åt mänskligt omdöme. Just därför ställs man till svars för den. Hos Selma Lagerlöf kommer en kung till en socken och vill tala med folket. Folket skickar in honom till prästen. Efteråt möter en bonde honom på trappan: har du nu fått tala med vår präst? Ja. Då har du väl också fått svar från oss; vi bad dig gå in och tala vid honom, för att han skulle ge dig svar från oss.[^18] Bönderna hade ställt en människa framför sig och låtit honom bära deras ord. Ingen av dem hade upphört att svara för vad han sade. Skälet är att delegeringen aldrig omfattar sig själv. Bönderna lämnade bort talandet; de kunde inte lämna bort valet av vem som skulle tala, eftersom det valet var färdigt innan prästen öppnade munnen. Det är därför ett ombud inte kan skjuta ansvaret framför sig: allt han överlämnar överlämnas av honom. Skalan skiljer sig. Ansvaret gör det inte. ## Bakom draperiet Det svenska valet är hemligt. Det är en princip, ingen eftergift: ingen får någonsin veta hur du röstade. Draperiet, pennan, kuvertet – hela ordningen är byggd för att göra handlingen ospårbar. Hos Hjalmar Bergman grubblar en av gestalterna över samvetet. Somliga menar att det är rädsla för straff, men det tror han inte mycket på; snarare är det rädsla att undgå upptäckt.[^19] Om det stämmer återstår ingenting alls i ett bås dit ingen får se in. Ingen hör pennan. Den klassiska hållningen svarar inte med ännu en granskare. Den säger att människan är ett vittne mot sig själv.[^20] Och att handlingen väger, sedd eller osedd: > Vi skall ställa upp rättvisande vågar inför Uppståndelsens dag och ingen själ skall lida den minsta orätt. Om det så är något med vikten av ett senapskorn skall Vi ta med det.[^21] Därav ordet om herden: var och en av er är en herde, och var och en av er är ansvarig för sin hjord.[^22] Abu Hurayra bevarade en varning ur samma kapitel: ni kommer att åtrå makten, och den blir en ånger på Uppståndelsens dag.[^23] Abu Dharr bad om en börda och blev skonad, och skonandet var en vänlighet – ingen utmärkelse, ingen bekräftelse, ingen tacksamhetsskuld som regleras. En tyngd, och någon lägger den på en annans axlar. Vart fjärde år är du den som lägger den. Ingen kommer någonsin att veta vad du gjorde bakom draperiet. Det gör handlingen varken lättare eller mindre. --- [^1]: Sahih Muslim, Kitab al-Imara, nr 1825. Återgiven av an-Nawawi, *Riyad as-salihin*, i kapitlet om förbudet mot att söka ämbete. Övers. från arabiskan. [^2]: Sahih Muslim, Kitab al-Imara, nr 1826. [^3]: Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform, 3 kap. 1 §. [^4]: Valmyndigheten, "Så funkar valsedlar och personröstning". [^5]: Valmyndigheten, valresultat för riksdagsvalet 2018. Personvalsinslaget infördes i alla allmänna val från och med 1998, efter försöksverksamhet i vissa kommunalval 1994; se SOU 1999:136, *Personval 1998. En utvärdering av personvalsreformen*. [^6]: Valmyndigheten, valresultat för riksdagsvalet 2022. [^7]: Ibn Taymiyya, *as-Siyasa ash-shariyya*, kap. 1. Övers. från arabiskan. [^8]: Koranen (an-Nisa 4:58). [^9]: Koranen (al-Qasas 28:26). [^10]: Ibn Taymiyya, *as-Siyasa ash-shariyya*, kap. 2. Övers. från arabiskan. [^11]: Hjalmar Söderberg, *Martin Bircks ungdom*. [^12]: Ibn Taymiyya, *as-Siyasa ash-shariyya*, kap. 3, där både Umars bön och Imam Ahmads svar återges. Övers. från arabiskan. [^13]: Koranen (al-Anfal 8:27); versen anförs av Ibn Taymiyya, *as-Siyasa ash-shariyya*, kap. 1, i uppräkningen av otillåtna grunder för tillsättning. [^14]: Ibn Taymiyya, *as-Siyasa ash-shariyya*, kap. 2. Övers. från arabiskan. [^15]: al-Ghazali, *Bidayat al-hidaya*, avsnittet om dagens ordning. Övers. från arabiskan. [^16]: al-Mawardi, *al-Ahkam as-sultaniyya*, kap. 1, om imamatets tillsättning och villkoren för dem som utser. [^17]: al-Mawardi, *al-Ahkam as-sultaniyya*, kapitlet om böneledning. Övers. från arabiskan. [^18]: Selma Lagerlöf, *Valda berättelser*. [^19]: Hjalmar Bergman, *Eros' begravning*. [^20]: Koranen (al-Qiyama 75:14). [^21]: Koranen (al-Anbiya 21:47). [^22]: Sahih al-Bukhari, nr 7138; Sahih Muslim, nr 1829. [^23]: Sahih al-Bukhari, Kitab al-Ahkam, nr 7148.