# Resenären som sitter still

> När febern släppte Bilāl i Medina och han sjöng om Meckas gräs, bad Profeten ﷺ inte om att få återvända utan om att den nya staden skulle bli lika kär som den gamla, eller kärare. Om Mobergs utvandrare, Ibn Qayyims tre slag av främlingskap och ett hemland som ingen karta visar.

*Källa: [islam.se](https://islam.se/resenaren-som-sitter-still/) · Publicerad 2026-09-30*

---

Vid gaveln hemma i Duvemåla stod ett astrakanträd. Kristina lämnade det när hon och Karl Oskar gick ombord i Karlshamn 1850, men i Minnesota sökte sig hennes hemlängtan gång på gång tillbaka till just det trädet. Till sist skrev Karl Oskar hem och bad om kärnor. De fördes över havet, han sådde dem i den nya jorden, och ett träd sköt upp. Grannarna varnade för att det kunde bli en annan sort. Kristina medgav att det ibland blev sura äpplen av kärnor och lade till tre ord på sin småländska: "Vi får si!"

Trädet blommade, och frosten tog skörden, år efter år. Det tar tre romaner innan kärnorna från Duvemåla blir frukt. Först när trädet blommade för fjärde gången bar det äpplen, "stora som barnhuvuden", och då låg Kristina för döden. Hon dog med det första äpplet i handen. Det gled ur hennes grepp, rullade nedför täcket och föll ned på golvet.[^1]

## Landet som ville att de skulle stanna

Kristina är diktad, men hon hade sällskap: omkring 1,2 miljoner svenskar utvandrade till Nordamerika mellan 1850 och 1930.[^2] Så många gav sig av att staten började oroa sig. Emigrationsutredningen, som leddes av statistikern Gustav Sundbärg mellan 1907 och 1913, skulle ta reda på varför folk for och hur man skulle få dem att stanna. Svaret fyllde tjugoett band, och det var reformer, inte förbud.[^3]

Drygt hundra år senare betalar staten den som vill flytta härifrån. Sedan den 1 januari 2026 är återvandringsbidraget 350 000 kronor per vuxen, så länge man inte bosätter sig i ett annat EU- eller EES-land.[^4] Samtidigt flyttar i dag nästan lika många från Sverige som hit, och den största gruppen bland dem som flyttar ut är födda i Sverige.[^5]

Bidraget är inte ämnet här. Men debatten om det handlar ytterst om en fråga som Kristina hade känt igen: var hör du hemma? Den frågan förutsätter att svaret är en plats – ett land, en socken, en gavel med ett äppelträd. Under den finns en svårare fråga: vad ber man om när man är på fel plats – att få komma tillbaka, eller att få älska platsen där man är?

## Feber i Medina

Utvandringen till Medina år 622 började i feber. Staden var då, med ʿĀʾishas ord, "den mest febersjuka jord Gud skapat", och bäcken i dalen Buṭḥān rann med unket vatten. Abū Bakr blev sjuk, och Bilāl också – han som hade plågats i Mecka för sin tro. När febern släppte honom höjde han rösten och sjöng:

> Om jag ändå visste om jag någon natt får sova i en dal med *idhkhir* och *jalīl* omkring mig, om jag någon dag får gå ned till Majannas vatten, om Shāma och Ṭafīl någonsin visar sig för mig.[^6]

Det är gräs han saknar, en källa och två berg. Staden som hade plågat honom var fortfarande den han längtade till, och längtan gällde marken, inte männen som styrde där. Också bitterheten fick höras: han förbannade de meckanska stormän som hade drivit ut dem "ur vårt land till pestens land".

Ingen tillrättavisade honom. I stället fick längtan ett svar: när ʿĀʾisha berättade för Profeten ﷺ vad hon hade hört, bad han:

> Allah, gör Medina lika kärt för oss som Mecka, eller kärare. Allah, välsigna oss i vår skäppa och vårt mått, gör henne sund för oss och flytta hennes feber till al-Juḥfa.[^7]

Bönen ber varken om att få återvända eller om att längtan ska gå över. Den ber om kärlek till den nya platsen och om det man behöver för att kunna leva där: att febern ska flytta och att skäppan ska räcka.

Profeten ﷺ visste vad han bad om. Vid al-Ḥazwara i Mecka sade han till staden:

> Vid Gud, du är Guds bästa jord och den jord som Gud älskar mest, och hade jag inte drivits ut från dig hade jag aldrig gått.[^8]

Kärleken till födelseorten är ingen svaghet i tron. Han som bad om att få älska Medina lika mycket, eller mer, hade själv sagt högt att han inte lämnade Mecka av fri vilja. Och bönen besvarades. Åtta år efter utvandringen intogs Mecka, och *anṣār*, Medinas muslimer, trodde att han nu skulle stanna kvar där, i det som Ibn Qayyim kallar hans stad, hans hemland och hans födelseort. Han svarade: "Nej, jag är Guds tjänare och hans sändebud. Jag utvandrade till Gud och till er. Livet är ert liv och döden er död."[^9] Han återvände till Medina och dog där.

## Hos oss

Med äpplet i handen säger Kristina till sist att äpplena är mogna "hos oss", och att hon är hemma.[^10]

Vad *hemma* betyder på en kristen dödsbädd hör till Kristinas egen tro och får stanna där. Som ord om en plats på jorden går repliken att läsa på två sätt. Kanske är hon i dödsstunden tillbaka i Duvemåla, vid gaveln där allt började. Men äpplet i hennes hand är självt tvetydigt – kärnan från Duvemåla, jorden från Minnesota – och de äpplen som faktiskt hade mognat växte i Minnesota. Kanske är hon hemma just där. Då har hon till slut fått det som bönen i Medina bad om: den nya platsen har blivit så kär att hon kallar den sin.

I så fall får hon det i samma stund som hon ska lämna platsen, och orden om hemmet kommer först när de redan är ett avsked.

Hennes längtan hade hela tiden gått bakåt, mot den första platsen. Den islamiska traditionen säger att längtan är riktig, men att den första platsen ligger längre bort än Duvemåla.

## Tre slags främlingar

Ibn Qayyim al-Jawziyya, som skrev i Damaskus på 1300-talet, delar främlingskapet, *ghurba*, i tre slag.[^11] Det första är det lovvärda, det som Profeten ﷺ prisade: främlingskapet hos dem som håller fast vid hans sunna bland människorna. Det är inte bundet till någon plats utan "kan finnas på en plats men inte på en annan, i en tid men inte i en annan, bland ett folk men inte bland ett annat". Det andra är det klandervärda, den orättfärdiges främlingskap bland de rättfärdiga, och de som bär det är "kända bland jordens folk och okända för himlens". Det tredje gäller Bilāl och Kristina – och alla andra:

> Det tredje slaget är ett gemensamt främlingskap som varken prisas eller klandras: främlingskapet från hemlandet. Alla människor är främlingar i denna boning, eftersom den inte är deras bestående boning och inte heller den boning de skapades för.[^12]

Två saker sägs här på en gång. Den första är att ett liv borta från hemlandet varken är dygd eller skam. Ingen behöver skämmas för det, och ingen kan bygga sin fromhet på det. Den andra finns i ordet *gemensamt*. Debattens fråga delar in människor i dem som hör hemma och dem som inte gör det. Ibn Qayyim drar gränsen någon annanstans, och alla hamnar på samma sida om den: den som aldrig lämnat sin socken lika väl som den som korsat ett hav.

Som stöd anför han hadithen där Profeten ﷺ tar Ibn ʿUmar om axeln och säger: "Var i världen som en främling eller en vägfarande."[^13] Och så är det också, skriver Ibn Qayyim. Hadithen gör alltså ingen människa till främling. Hon är det redan och uppmanas bara att se det med hjärtat. Sedan citerar han några egna verser:

> Kom då till Edens trädgårdar, ty där är dina första boningar och där står lägret.
>
> Men vi är fiendens fångar – tror du att vi får återvända till våra hemländer och bli fria?[^14]

Fienden har ett namn i Koranens berättelse om utdrivningen:

> Men Djävulen kom dem att överträda detta [förbud] och orsakade så deras fall. Och Vi sade: "Bort, alla, härifrån! Fiender skall ni vara inbördes! Under en tid skall ni ha er boning och ert uppehälle på jorden."[^15]

Boningen på jorden är tidsbestämd redan när den ges, och det eviga livet kallar Koranen på annat ställe *dār al-qarār*, boningen där man blir kvar.[^16] Människans första hemland är trädgården. Jordelivet är utvandringen.

Ibn Rajab, Ibn Qayyims elev, citerar verserna och säger att de är skrivna "av en av våra shaykher". Han förklarar också vad de bygger på. Adam och hans hustru fick bo i trädgården; "sedan sändes de ned därifrån och fick löfte om att återvända dit, de och de rättfärdiga bland deras avkomlingar". Därför längtar den troende alltid till sitt första hemland, och Ibn Rajab anför en gammal vers: "Hur många boningar blir inte en man förtrogen med, men hans längtan går alltid till den första."[^17]

Tagen på orden beskriver versen Kristina. Men Ibn Rajab för den ett steg längre bakåt, och i hans läsning längtar hon åt rätt håll men till fel plats: gaveln i Duvemåla var inte den första boningen, bara den första hon mindes.

## Att göra förlusten andlig

Här måste invändningen få tala till punkt. Att kalla alla människor främlingar i världen är att ta en verklig förlust och göra den andlig. Kvinnan som har städat kontor i Tensta i tjugo år utan att se sin mors by igen behöver inte höra att hennes hemlängtan egentligen gäller paradiset. Hon saknar en by, ett språk, en grav som ingen längre sköter. Att göra den saknaden till en allmän sanning om människans villkor är att ta den ifrån henne. Tanken passar dessutom alltför väl ihop med en politik som betalar människor för att resa. Om ingen ändå har något hem på jorden kostar det ingenting att ta ifrån någon det hem hon har.

Invändningen har också en andra form, riktad inåt. "Saliga är främlingarna" kan låta som ett program för avskildhet, en muslimsk spegelbild av "åk hem": en tro som gör sina anhängare till gäster i ett land de aldrig tänker tillhöra.

## Varken dygd eller skam

Men invändningen riktar sig mot något som källorna inte säger.

Hemlängtan förnekas inte. Bilāls verser står i al-Bukhārīs samling tillsammans med förbannelsen över dem som drev ut honom, och Profetens ﷺ egna ord till Mecka står hos al-Tirmidhī. I hadithen förklarar ingen för Bilāl att hans längtan egentligen gällde paradiset. Han får sjunga om gräset, och trädgården tar det inte ifrån honom, lika lite som Ibn Rajabs läsning tar gaveln ifrån Kristina. Det tredje slaget av främlingskap varken prisas eller klandras, och förlusten får vara vad den är. Den görs inte vacker, men den får inte heller sista ordet.

Traditionen påstår inte att ingen har något hem på jorden. Versen om utdrivningen ger människan boning och uppehälle här, under en tid, och det som är givet för en tid är fortfarande givet; att man en dag ska lämna det gör det inte mindre ens eget. Och eftersom främlingskapet är gemensamt kan det inte bli ett skäl till att en människa ska lämna och en annan stanna.

Bönen i Medina är motsatsen till avskildhet. Den som vill förbli gäst i ett land ber inte om att få älska det. Profeten ﷺ bad om att den nya staden skulle bli lika kär som den gamla, eller kärare. Varken Mecka eller Medina var den boning människan skapades för, och just därför kunde kärleken till den nya staden växa utan att bli ett svek mot den gamla.

Det lovvärda främlingskapet har ingen födelseort. "Islam började som något främmande och ska återvända till att vara främmande, så som det började. Saliga är därför främlingarna."[^18] Hadithen talar om det man håller fast vid, och i Ibn Qayyims beskrivning är detta främlingskap inte bundet till någon plats. Det kan bäras av en som aldrig har lämnat sin by och saknas hos en som har korsat tre hav. Ett program för avskildhet skulle dessutom leva på klagan, och det är just klagan som Ibn Taymiyya avvisar. Hadithen innebär inte, skriver han, att den som håller fast vid islam när den har blivit främmande "befinner sig i något ont": "Tvärtom är han den lyckligaste av människor." Ordet för saliga, *ṭūbā*, kommer av *ṭīb*, det goda.[^19]

Den gräns som Koranen drar i frågan om var man ska bo går inte mellan länder:

> […] Min jord är vid nog - [bege er dit där ni fritt kan] dyrka Mig![^20]

Versen låter en enda fråga avgöra var man ska bo: var kan man dyrka Gud? Den kan ställas i Tensta lika väl som i Damaskus, och svaret följer inte blodet.

Det hindrar inte att den som flyttade som vuxen har förlorat något som inte kommer tillbaka: ett språk som mest hörs i drömmarna, dofter som inte finns här, döda som ingen annan minns. Den förlusten är verklig, och ingenting i källorna kräver att man låtsas något annat.

De flesta begravs också här. Göteborgs moské uppskattade 2016 att bara omkring en halv procent av de döda skickas hem för att begravas.[^21] Traditionen har ett ord om just det avståndet mellan födelseort och grav. Enligt en hadith hos al-Nasāʾī bad Profeten ﷺ över en man som hade fötts och dött i Medina, önskade att han hade dött någon annanstans och förklarade varför: "När en människa dör någon annanstans än där hon föddes mäts det åt henne i paradiset från hennes födelseort till den plats där hennes spår tar slut."[^22] För den troende räknas avståndet inte bort. Det räknas in.

## Kartan över Ljuder

Karl Oskar levde länge efter Kristina. En olycka vid trädfällning gjorde honom till invalid, och i slutet av eposet sitter han med en gammal karta över Ljuders socken i knät. Fingrarna följer "den rödstreckade linjen", den väg han känner bäst av alla han har gått.[^23] Det sista brevet till Sverige skriver en granne till hans syster Lydia, för att berätta att han är död.

Ibn Qayyim har en bild som gäller varje människa:

> Hur skulle tjänaren inte vara en främling i denna boning, när han är på väg och inte stiger av sitt riddjur förrän bland gravarnas folk? Han är en resenär i gestalt av en som sitter still. Det har sagts: "Dessa dagar är inget annat än etapper, som en kallare driver på mot döden. / Det underligaste, om du tänker efter: rastplatserna viks ihop, och resenären sitter still."[^24]

Karl Oskar var just en sådan resenär. Han satt still, och rastplatserna veks ihop under honom, en efter en. Men hans karta visade vägen bakåt. Fingrarna följde linjen genom socknen han hade lämnat, medan resan hela tiden gick åt andra hållet. Det är ingen dom över honom. Den som har förlorat något följer gärna vägen dit med fingret.

Det finns en återvandring som ingen stat betalar för och som ingen utredning kan hejda. Debatten frågar var man hör hemma och väntar sig ett ortnamn till svar. Koranen ger den som drabbas av en förlust andra ord att säga, ord utan ortnamn men med en riktning: "Vi tillhör Gud och till Honom skall vi återvända".[^25]

---

[^1]: Vilhelm Moberg, *Invandrarna* (1952), *Nybyggarna* (1956) och *Sista brevet till Sverige* (1959). Scenerna återges med egna ord; de korta citaten är Mobergs.
[^2]: Siffran för hela perioden 1850–1930 är Utvandrarnas hus i Växjö, som räknar med omkring 1,25 miljoner utvandrare till Nordamerika, av vilka omkring 200 000 kom tillbaka. För delperioden 1851–1910 anger SCB, "Mass emigration to America – a blow to Sweden" (2013), att 1 170 456 personer lämnade Sverige, 948 823 av dem till USA. Toppåret var 1887 med 50 786 utvandrare.
[^3]: Emigrationsutredningen (1907–1913), ledd av Gustav Sundbärg; betänkandet och bilagorna omfattar 21 band. Bland de reformer som utredningen förordade fanns rösträtt, bättre bostäder och folkbildning.
[^4]: Migrationsverket, nyhet den 1 januari 2026 om det höjda återvandringsbidraget: 350 000 kronor per vuxen och 25 000 kronor per barn, högst 600 000 kronor per hushåll. Bidraget betalas inte ut för bosättning i ett EU/EES-land eller i Schweiz. Enligt Migrationsverket (30 september 2026) kom 763 ansökningar under januari–augusti 2026, och av 590 avgjorda ärenden beviljades 200.
[^5]: SCB, befolkningsstatistik för första halvåret 2026 (21 augusti 2026): 35 500 utvandrade och 36 700 invandrade, och den största gruppen utvandrare var födda i Sverige. SCB påpekar att Skatteverkets avregistreringar driver upp utvandringstalen och att 24 procent av utvandringarna saknar angivet land.
[^6]: al-Bukhārī, *Ṣaḥīḥ*, kitāb faḍāʾil al-Madīna, nr 1889 (arabiska). *Idhkhir* och *jalīl* är gräsarter från trakten kring Mecka. Majanna var en marknadsplats med vatten en bit utanför staden, och Shāma och Ṭafīl är två berg i Meckas närhet. Öppningsraden var gammal: enligt en berättelse hos al-Azraqī hade en man av stammen Jurhum drivits ut ur Mecka och slagit sig ned i utkanten av det som senare blev Profetens ﷺ stad, och där sjöng han sin längtan med samma rad (*Akhbār Makka* 1:100). Översättningarna från arabiska är gjorda för den här texten.
[^7]: al-Bukhārī nr 1889 (arabiska). I nr 3926 och 5654 berättar ʿĀʾisha att hon gick till Profeten ﷺ och berättade vad hon hade hört, och att han då bad denna bön.
[^8]: al-Tirmidhī, *Sunan*, nr 3925 (5:722), berättad av ʿAbd Allāh ibn ʿAdī ibn al-Ḥamrāʾ (arabiska). al-Tirmidhī bedömer den som *ḥasan ṣaḥīḥ gharīb*. al-Ḥazwara var en plats i Mecka.
[^9]: *Ṣaḥīḥ Muslim* nr 1780, hadithen om Meckas erövring (arabiska). al-Nawawī förklarar orden så att han skulle leva bara hos dem och dö bara hos dem (*al-Minhāj* 12:128–129). Ibn Qayyim återger scenen i *Zād al-maʿād* 3:363.
[^10]: Moberg, *Sista brevet till Sverige* (1959). Repliken återges med egna ord; bara orden "hos oss" är citerade.
[^11]: Ibn Qayyim al-Jawziyya, *Madārij al-sālikīn* 3:186–190 (arabiska). Det lovvärda slaget beskrivs på 3:186–187, det klandervärda och det gemensamma på 3:190.
[^12]: *Madārij al-sālikīn* 3:190.
[^13]: al-Bukhārī nr 6416, kitāb al-riqāq (arabiska). Ibn ʿUmar brukade själv tillägga: "När det blir kväll, vänta inte på morgonen, och när det blir morgon, vänta inte på kvällen."
[^14]: *Madārij al-sālikīn* 3:190. Ibn Rajab återger verserna med smärre avvikelser i *Jāmiʿ al-ʿulūm wa-l-ḥikam* 2:379.
[^15]: Koranen 2:36 (al-Baqara), i Knut Bernströms översättning.
[^16]: Koranen 40:39 (Ghāfir), i Bernströms översättning: "[…] Livet i denna värld är [inte mycket mer än] flyktig glädje, men [det som väntar er i] evigheten är bestående." Arabiskans *dār al-qarār* betyder ordagrant boningen där man blir kvar.
[^17]: Ibn Rajab al-Ḥanbalī, *Jāmiʿ al-ʿulūm wa-l-ḥikam* 2:378–379 (arabiska), i kommentaren till hadithen om främlingen och vägfaranden.
[^18]: *Ṣaḥīḥ Muslim* nr 145, berättad av Abū Hurayra (arabiska).
[^19]: Ibn Taymiyya, *Majmūʿ al-fatāwā* 18:290–292 (arabiska).
[^20]: Koranen 29:56 (al-ʿAnkabūt), i Knut Bernströms översättning.
[^21]: Uppgiften kommer från Göteborgs moské och återgavs av SVT Nyheter Väst, "Dyrt och krångligt att begravas i annat land", 6 december 2016. Det är en uppskattning, inte registerdata.
[^22]: *Sunan al-Nasāʾī* nr 1832 (4:8), kitāb al-janāʾiz; även Ibn Māja nr 1614 och Aḥmad nr 6656 (arabiska). al-Albānī bedömer hadithen som *ḥasan*. Den står inte mot hadithen om förtjänsten i att dö i Medina (al-Tirmidhī nr 3917): den ena gäller avståndet från födelseorten, den andra en bestämd stad.
[^23]: Moberg, *Sista brevet till Sverige* (1959).
[^24]: *Madārij al-sālikīn* 3:190.
[^25]: Koranen 2:156 (al-Baqara), i Knut Bernströms översättning.