Sufism

Virv­lande danser i form av en “fysisk med­i­ta­tion” är van­ligt förekom­mande inom sufismen.

Även om de som utvöar sufism bara utgör en liten minoritet återfinns sufi­er i mån­ga län­der, mus­lim­s­ka som icke-mus­lim­s­ka. Men i mot­sats till upp­fat­tnin­gen att sufi­er är en uni­son grupp med en gemen­sam tro är sufier­na inde­lade i ord­nar som skil­jer sig åt i frå­ga om prax­is och tro. Grup­per­na vari­er­ar i stor­lek samt geografisk utbred­ning och som­li­ga har med tiden tynat bort. Bland de över­l­evande ord­nar­na finns idag tijāniyyah ^[1]Tijāniyyah (ara­biska: الطريقة التجانية, tran­skrib­eras: al-tariqah al-Tijāniyyah) är en sufiordern med ursprung i Nordafri­ka men numera även utbredd i Västafri­ka, särskilt i … Fort­sätt läsa, naqsh­bandiyya ^[2]Naqsh­ban­diordern är över 1.300 år gam­mal. Nam­net har förän­drats under åren. Ursprung­li­gen kallades de för as-Sid­diqiyya runt tiden för Bayazid al-Bis­ta­mi till Abdul Khaliq al-Ghu­j­dawani hette … Fort­sätt läsa, qādiriyya ^[3]Qadiriyya (ara­biska: القادريه, per­siska: قادریه kan ock­så tran­skrib­eras Qadri, Qadriya, Kadri, Elka­dri, Elkadry, Aladray, Adray, Kadray, Qadiri eller Qadri) är medlem­mar i sufiordern … Fort­sätt läsa, shad­hiliyya ^[4]Shad­hiliyya är en sufior­den med röt­ter i Nordafri­ka som grun­dades av Abu al-Hasan al-Shad­hili (1175–1258). Den till­hör de mest infly­telseri­ka sufiord­nar­na och är för­be­hållen per­son­er med … Fort­sätt läsa, mawlawiyya, shah­magh­sou­di, chishtiyya och nimat­ul­lahi.

Sufismens ursprung

I sin tidi­gaste form bet­on­ade sufis­mens läror att den troende bor­de läg­ga större vikt vid islams andli­ga aspek­ter. Efter en tid införde dock de lärde inom sufis­men rit­ualer som var okän­da för islam men som välkom­nades av deras anhän­gare. Rit­ualer som infördes var dans, spelande av instru­ment och rökn­ing av hasch.

Den lärde Ibn al-Jawzi (1292–1350) skriv­er i boken Tal­bis Iblis om urspunget till nam­net “sufi­er” och säger: “De till­ta­las med det­ta namn då den förs­ta per­so­n­en som hän­gav sitt liv åt tillbed­jan runt Ka’bah hette sufah.” De som ville efter­lik­na hon­om har där­för kallats “sufi­er”.

Ibn al-Jawzi näm­n­er ock­så en annan anled­ning: “De bar kläder av ull.” Ull kallas på ara­biska för soof och ullk­läder var under dessa tider ett teck­en på asketism efter­som ullen var det bil­li­gaste mate­ri­alet för klädes­til­lverkn­ing samt att det var grovt mot huden. I vilket fall som helst använ­des ordet sufi inte under pro­feten Muham­mads (över hon­om vare Guds frid och väl­signelser) och hans föl­jes­la­gares tid utan intro­duc­er­ades i stäl­let unge­fär 200 år efter utvan­drin­gen till Medina.

Den islamiskt lärde Ibn Taymiyyah (1263–1328) näm­n­er att den förs­ta förekom­sten av sufism var i Bas­ra i Irak där vis­sa mus­limer gick till ytterligheter i tillbed­jan och att und­vi­ka det värld­sli­ga livet, vilket inte hade setts i andra län­der. ^[5]al-Fataawaa (11/6)

En definition av sufism

Ett exem­pel på sufirit­er som ej går att här­röra till islams källor.

Sufism är en serie begrepp och rit­ualer som kan avse fat­tig­dom, avskild­het samt sång och dans och byg­ger på en bland­ning av flera reli­gion­er och läror som grekisk filosofi, zoroas­tri­an­ism, bud­dhism, hin­duism och islam. Sufi­er själ­va och ori­en­tal­is­ter använ­der ofta begrep­pet “islamisk mys­ti­cism” för att ge intryck av att islam är helt eller delvis en dog­ma­tisk reli­gion med en upp­sät­tning av meningslösa rit­ualer. Sufis­mens verk­li­ga kär­na (tasawwuf) mot­sät­ter sig dock vad en mus­lim tror på, vilket kom­mer att förk­laras i detalj.

En muslims tillvägagångssätt

En mus­lim hän­vis­ar i frå­ga om reli­gion alltid till Kora­nen och de tra­di­tion­er (hadith) från pro­feten Muhammed som kallas sun­nah. Gud säger i Koranen:

Och när en frå­ga som rör en troende man eller kvin­na har avgjorts av Gud och Hans Sän­de­bud, har dessa inte rätt att själ­va döma i det som rör dem; den som sät­ter sig upp emot Gud och Hans Sän­de­bud begår ett uppen­bart svårt mis­stag. ^[6]Kora­nen 33:36

Pro­feten Muhammed bet­on­ade vik­ten av att föl­ja Kora­nen och sun­nah och var­nade för att införa inno­va­tion­er i islam. Pro­feten har sagt:

Den som hand­lar på ett sätt som inte är i enlighet med mina kom­menderingar (dvs. den islamiska lagen) skall få den han­dlin­gen avvisad. ^[7]Sahih Mus­lim

Pro­fetens föl­jes­la­gare Ibn Mas’ūd (d. 650) sade:

“Guds sän­de­bud, må Guds frid och väl­signelser vara över hon­om, drog en rak lin­je i marken med han­den och sade: ‘Det­ta är den raka vägen till Gud.’ Sedan drog han en [kort] lin­je vid var­je sida av den räta lin­jen och sade: ‘Dessa lin­jer har var och en en djävul som lockar på män­niskor.’ Därefter läste han en vers ur Kora­nen: ‘[Gud säger:] ‘Det­ta är Min väg, en rak [väg]; följ den och följ inte [andra] vägar; annars kan ni för­lo­ra Hans väg ur sik­te!’ Det­ta är vad Han befall­er er; kanske fruk­tar ni Hon­om.’ ” ^[8]Kora­nen 6:153 ^[9]Ahmad och en-Nasaae’e

En mus­lim är således skyldig att lyda Gud och Hans sän­de­bud. Det­ta är den högs­ta myn­digheten i islam. En mus­lim skall inte blint föl­ja religiösa ledare utan istäl­let använ­da de fakul­teter som Gud har försett oss med i form av intellekt och för­nuft. Sufism, å andra sidan, är en bin­dande order som avskaf­far den fria tanken och per­son­lig diskre­tion och sät­ter den som föl­jer ordern i hän­der­na på dess hög­ste ledare, eller som det har sagts av några sufiäld­ste: “man måste vara med sin shaykh som en död per­son är medan denne tvät­tas”, dvs. man bör inte argu­mentera eller mot­sät­ta sig yttrande från shaykhen och man måste visa total lyd­nad och under­kas­telse inför honom.

San­na mus­limer nöjer sig med nam­net “mus­lim” som Gud har gett till dem när Han sagt:

Och strä­va för Guds sak med all den hän­givelse som ni är skyldiga Hon­om. Han har utvalt er och Han har inte lagt på er svåra eller tun­ga plik­ter i [utövnin­gen av er] reli­gion, den rena, ursprung­li­ga tro som var er fad­er Abra­hams. Det är Han som i gån­gen tid och i den­na [Skrift] har kallat er “dem som har under­ka­s­tat sig Guds vil­ja”. Om det­ta skall Sän­de­budet vit­tna mot er och ni skall vit­tna mot män­nisko­r­na. För­rät­ta där­för bönen regel­bun­det och erlägg all­moseskat­ten! Och håll fast vid Gud, er Herre och er Besky­d­dare — den mäk­ti­gaste Besky­d­daren och den bäste Hjäl­paren av alla! ^[10]Kora­nen 22:78

Sufi­er kan insis­tera på att de är mus­limer, men sam­tidigt insis­ter­ar de ock­så på att iden­ti­fiera sig med sufism lika myck­et som islam.

Tron på Gud

I kor­ta drag tror en mus­lim på Guds uni­ka varande i att Han inte har någon med­hjäl­pare eller någon som kan lik­nas vid Hon­om. Gud, den Allsmäk­tige, säger: “Ingent­ing är som Han — Han som hör allt, ser allt.” ^[11]Kora­nen 42:11

Gud är skild från Hans skapelse och inte en del av den. Han är Ska­paren och allt annat är Hans skapelse.

Sufi­er vid­håller ett antal föreställ­ningar om Gud, den Allsmäk­tige, var­av några av dessa föreställ­ningar är följande:

1. al-Hulool: Tron att Gud vis­tas i Hans skapelse.
2. al-It’ti­haad: Tron att Gud och Hans skapelse är en före­nad förekomst.
3. Wah­dat­ul-wujood: Tron att man inte ska skil­ja mel­lan Ska­paren och skapelsen, för både Ska­paren och skapelsen är en enhet.

Man­soor al-Hal­laaj (858–922), en lärd man som vör­das av sufi­er, har sagt:

Jag är Han som jag älskar. Han som jag älskar är jag. Vi är två själar som lever i en kropp. Om du ser mig ser du Hon­om och om du ser Hon­om ser du mig. ^[12]At-Tawaaseen av Al-Hal­laj

Muhiy­d­din ibn al-ʿArabī (1165–1240), en annan vör­dad per­son­lighet inom sufis­men är ökänd för sina utta­lan­den: “Vad som är under mina kläder är ingen utom Gud.” och “Slaven är Her­ren och Her­ren är en slav.” ^[13]Al-Fatoohaat­ul-Makkiyyah & Al-Fatoohaat

Dessa föreställ­ningar mot­säger sig starkt den mus­lim­s­ka tron ​​på Guds enhet. Sufiska dok­triner som dessa står inte långt från den krist­na eller hin­duiska tron ​​på reinkar­na­tion. S. R. Shar­da skriv­er i Sufi Thought:

Sufisk lit­ter­atur efter timur­tiden vis­ar på en bety­dande förän­dring i innehåll. Den är pan­teis­tisk. Efter mus­lim­sk orto­dox­is till­bak­agång i Indi­en under ett sekels tid, på grund av timur­ernas inva­sion, blev sufis­men fri från den mus­lim­s­ka orto­dox­ins kon­troll och umg­icks med hin­duiska hel­gon som påverkade dem i myck­et stor utsträck­n­ing. Sufier­na antog monism och hus­trulig hän­given­het från den Vaish­na­va-vedan­tiska skolan och bhak­ti- och yoga­me­toder från den Vaish­na­va-vedan­tiska skolan. Vid den­na tid nådde pop­u­lar­iteten för vedan­tisk pan­teism bland sufier­na sin höjdpunkt.

Tron på Guds profet

En mus­lim tror att pro­feten Muhammed var den siste pro­feten och Guds sän­de­bud. Han var inte gudom­lig och han dyrkas inte. Däre­mot skall han föl­jas och man kan inte dyr­ka Gud utom på det sätt som han har godkänt.

Sufiord­nar håller en mängd oli­ka föreställ­ningar om pro­feten Muhammed. Av dem finns de som tror att han var okun­nig om den kun­skap som sufier­nas äld­ste besit­ter. Tay­fur Abu Yazid al-Bus­ta­mi (804–874), en av sufier­nas lärde, har sagt: “Vi har van­drat in ett hav av kun­skap vid stran­den som pro­feter­na och sän­de­bu­den stod.”

Andra sufi­er till­skriv­er någon form av gudom­lighet till pro­feten genom att säga att hela skapelsen ska­pades från hans ljus. Vis­sa tror även att han var den förste skapelsen och att han vilar på Guds tron, vilken är den tro som ibn al-ʿArabī och andra sufi­er efter hon­om haft.

Tron på paradiset och helvetet

I kor­ta drag tror mus­limer på par­adis­et och hel­vetet som båda exis­ter­ar nu som två skil­da boningar. Hel­vetet är den plats där den som syn­dat kom­mer straf­fas och par­adis­et är den plats där den som gjort gott kom­mer belönas.

Sufi­er i allmän­het tror att man inte ska be Gud att ge en par­adis­et; de påstår att man inte bör söka det då det skulle vara ett teck­en på bri­s­tande intellekt. För dem har “par­adis­et” en imma­teriell mening, vilken är att få kun­skap om det osed­da från Gud och äls­ka Honom.

När det gäller hel­vetet anser en sufi­er att man inte ska försö­ka fly från det. Enligt dem är en sann sufi inte rädd för elden. Vis­sa tror även att om en sufiäld­ste skulle spot­ta på elden, skulle den slock­na, vilket Abu Yazid al-Bus­ta­mi (807–874) påstod.

Sufismens principer

“Friv­il­lig och total under­kas­telse inför shaykhen”, är för­mod­li­gen sufis­mens mot­to. Vid en snabb anblick är det tydligt att en särskild och full­ständig bind­ning for­mas mel­lan ledaren för sufiordern (shaykh) och anhän­garen (murīd). För att förstå sufis­mens principer måste man förstå den­na grundläg­gande struktur.

I grund och bot­ten avger anhän­garen ett löfte om tro­het där han lovar att lyda shaykhen, och i sin tur lovar shayken att und­sät­ta anhän­garen från alla prob­lem eller oly­ck­or som kan drab­ba hon­om. Shaykhen erb­jud­er även upprik­ti­ga anhän­gare lukra­ti­va för­mån­er. När en anhän­gare god­tar dessa vil­lkor välsig­nas han och får ta del av ett antal åmin­nelser (dhikr). Anhän­garen skall ock­så leva sitt liv på ett sätt som sufiorderns äld­ste definier­ar. Om en kon­flikt upp­står mel­lan uppgifter­na i ordern och utan­för ordern, är ramen att agera efter de instruk­tion­er som shayken ger. På det­ta sätt blir shaykens kon­troll över anhän­garen fullständig.

Som mus­limer tror vi inte att någon män­niska har en speciell kraft eller för­må­ga att und­sät­ta oss från mot­gån­gar i graven eller i näs­ta liv. Var och en kom­mer att stå till svars inför Gud och bedö­mas individuellt.

Gud säger till oss:

Och då några frå­gade dem [som ville var­na sab­bats­bry­tar­na]: “Var­för för­ma­nar ni män­niskor som Gud kom­mer att låta förgås eller drab­bas av ett strängt straff?” sva­rade de [som ville var­na]: “För att fria oss från skuld inför er Herre och i förhopp­nin­gen att de skall fruk­ta Gud. ^[14]Kora­nen 7:164

Vi tror ock­så att vi inte skall uteläm­na eller över­läm­na oss inför någon annan än Gud, den Allsmäk­tige. Föru­tom Ska­paren är alla i stånd till att göra fel. Pro­feten (må Guds frid och väl­signelser vara över hon­om) sade: “Alla Adams sön­er begår mis­stag och de bäs­ta av dem är de som ångrar sig.” ^[15]Tir­mid­hi

Shaykhen i sufism

Han är den “högs­ta myn­digheten” som förde­lar alla uppgifter som skall utföras inom ordern och ger var och en av anhän­gar­na deras nöd­vändi­ga åmin­nelser. Det är till den­na per­son som anhän­garen lovar full­ständigt och total lyd­nad, varefter de två uni­versel­la lagar­na i form av shaykh-anhän­gare förhål­lande träder i kraft:

1. Anhän­garen får aldrig argu­mentera med shayken eller be hon­om om en grund för vad han gör.
2. Den som mot­sät­ter sig shayken har bru­tit “för­bun­det” och utes­luts från alla för­mån­er som shaykhen erbjuder.

Som mus­limer tror vi att alla han­dlin­gar av dyrkan är “tawqi­ifiyah”, dvs. inte föremål för per­son­li­ga åsik­ter som inte styrks med bevis från aut­en­tiska käl­lor. Gud, den Allsmäk­tige, säger: “Säg: ‘Lägg fram era bevis, om det ni säger är sant.’ ” ^[16]Kora­nen 2:111

Vi tror inte att det finns med­lare mel­lan Gud och Hans tjänare. Vi ska tillbe Hon­om direkt. Gud säger:

Er Herre säger: “Be till Mig, så skall Jag besvara er [bön]. De som håller sig för goda för att tjä­na Mig skall gå med böjt huvud in i hel­vetet. ^[17]Kora­nen 40:60

Enligt sufis­men är shaykhen den…

…inspir­erade per­so­n­en inför vars ögon mys­terier­na i den verk­lighet som är dold för män­niskor har pre­sen­ter­ats, för shayk­er­na ser med Guds ljus och vet vil­ka tankar och tviv­el som finns i män­nisko­rs hjär­tan. Inget kan döl­jas för dem. ^[18]Saif en-Nasr, Seera för Hamidiyyeh, 1956

Muhiy­d­din ibn al-ʿArabī (1165–1240) häv­dade att han brukade få direk­ta uppen­barelse från Gud på ett sätt som lik­nade pro­feten Muhammeds uppen­barelser, och han uppges ha sagt: “Vis­sa verk skrev jag på kom­man­do av Gud sän­da till mig i söm­nen eller genom mys­tiska uppen­barelser.” ^[19]M. Ibn Ara­bi, The Bezels of Wis­dom s. 3

Vi tror att kun­skap om den verk­lighet som är dold för män­niskan är begrän­sad till Gud. Den som påstår sig besit­ta den­na kun­skap talar inte san­ning. Gud säger:

Vem är mer orät­tfärdig än den som sät­ter ihop lögn­er om Gud eller säger: “För mig har uppen­barats”, trots att ingent­ing har uppen­barats för hon­om, eller den som säger: “Jag skall uppen­bara mot­sty­ck­et till det som Gud har uppen­barat”? Om du kunde se de orät­tfärdi­ga när de lig­ger för döden och änglar­na sträck­er ut hän­der­na [mot dem och ropar]: “Låt själen fara! I dag skall ni få lida ett förne­drande straff för de lögn­er ni yttrade om Gud och för att ni av hög­mod vägrade att lyssna till Hans bud­skap. ^[20]Kora­nen 6:93

Pro­feten Muhammed (må Guds frid och väl­signelser vara över hon­om) har sagt: “Ljug inte i frå­ga om mig för den som gör så träder in i elden.” ^[21]Sahih Mus­lim

Konventionen (bay’ah)

Det­ta är en cer­e­moni ^[22]“För de per­son­er som inte har möj­lighet att kom­ma i kon­takt med någon av våra auk­toris­er­ad rep­re­sen­tan­ter har shaykhen giv­it tillå­telse att läsa kon­ven­tio­nen efter en ljudin­spel­ning. Efter att … Fort­sätt läsa som med vida mar­gin­al är den vik­ti­gaste principen för sufism efter­som den förekom­mer bland alla sufiord­nar. Här håller shaykhen och anhän­garen varan­dras hän­der i en gemen­sam med­i­ta­tion. Anhän­garen lovar hel­hjär­tat och med full vil­ja att respek­tera shayken som sin ledare och guide till Guds väg. Han lovar ock­så att föl­ja orderns rit­er genom hela sitt liv och att aldrig avvi­ka från dem, till­sam­mans med det­ta lovar han full­ständig och ovil­lko­rlig lyd­nad och lojalitet till shaykhen. Efter det­ta recit­er­ar shaykhen: “De som avläg­ger tro­hetsed inför dig, avläg­ger [därmed] tro­hetsed inför Gud.” ^[23]Kora­nen 48:10

Anhän­garen av sufism får sedan ta emot en per­son­ligt utvald åmin­nelse. Shaykhen frå­gar anhän­garen: “Har du accepter­at mig som din shaykh och andlige vägledare inför Gud, den Allsmäk­tige?” Som svar säger anhän­garen: “Jag har accepter­at” och shaykhen svarar: “Och vi har accepter­at.” Båda läs­er tros­bekän­nelsen och cer­e­monin avs­lu­tas med att anhän­garen kysser shaykhens hand.

Den­na cer­e­moni inom sufism var varken känd under pro­fetens tid eller under de bäs­ta tre gen­er­a­tioner som efter­följde hon­om. Pro­feten Muhammed sade:

Den som lever efter mig kom­mer se mån­ga skill­nad­er [religiösa inno­va­tion­er] så följ min sun­nah och mina rät­tfärdi­ga kalif­er­nas sun­nah. ^[24]Abu Dawood

Pro­feten sade också:

San­nerli­gen, det bäs­ta av tal är Guds skrift och den bäs­ta av vägled­ning är Muham­mads vägled­ning och det mes­ta onda i religiösa frå­gor är inno­va­tion­er. Var­je inno­va­tion [i reli­gio­nen] är en bid’ah och var­je bid’ah är vill­farelse och var­je vill­farelse led­er till elden. ^[25]Sahih Mus­lim

Malik ibn Anas (711–795) sade: “Den som intro­duc­er­ar en inno­va­tion i islam och anser den vara bra menar i prak­tiken att Muhammed för­rådde det gudom­li­ga budskapet.”

Åminnelsen (wird)

Inom sufism är det prax­is att upprepa Guds namn och ett visst antal åmin­nelser. Dessa åmin­nelser kan omfat­ta åkallan av de döda eller att söka hjälp från andra än Gud vid behov i vil­ka bara Gud den Allsmäk­tig kan undsätta.

Sufiäld­sten Ahmad at-Tijani (1735–1815) häv­dade att prak­tiseran­det av wird vid­hölls av pro­feten Muhammed även om han inte lärde ut det­ta till någon av hans föl­jes­la­gare. at-Tijani häv­dade att pro­feten vis­ste att en tid skulle kom­ma då wird skulle offentlig­göras men att den per­son som skulle göra det ännu inte exis­ter­ade. Som ett resul­tat av det­ta menar sufi­er att det finns en ked­ja mel­lan pro­feten Muhammed och deras nuvarande shaykh.

Åmin­nelser kat­e­goris­eras av de äldre inom sufism i tre kategorier:

1. Åmin­nelser för den oin­vigde, som att upprepa “la ilaa­ha illa Allah Muham­mad-ur-Rasoolul­lah” (dvs. det finns ingen Gud värd att dyrkas utom Gud och att Muhammed är Guds sändebud.)
2. Åmin­nelser av högre grad, som att upprepa Guds namn “Allah”.
3. Den högs­ta gradens åmin­nelse, som är att upprepa det gudom­li­ga pronomenet “Hu” (Han).

Ibland skan­deras den­na åmin­nelse genom melodiska hym­n­er med slut­na ögon ack­om­pan­jer­ad av musik. Det kan ock­så vara så att någon dansar inför shaykhen när han läs­er den­na åmin­nelse. Ofta kan dessa åmin­nelser bestå av ren poly­teism, som enligt islam är den störs­ta syn­den. Gud säger:

Men det har uppen­barats för dig lik­som för dina föregån­gare att om någon sät­ter med­hjäl­pare vid Guds sida skall allt vad han har åstad­kom­mit [i den­na värld] gå om intet och [i näs­ta liv] skall han höra till för­lorar­na. ^[26]Kora­nen 39:65

Tolkning av Koranen

Inom sufism är studi­er av Kora­nen eller begrun­dan av dess vers­er inte upp­muntrat, och ibland även för­b­judet. Sufi­er häv­dar att var­je vers i Kora­nen har en yttre och inre mening. Den inre menin­gen förstås enbart av de sufiäld­ste. På grund av det­ta har sufi­er infört begrepp som är helt främ­mande för islams läror.

I Kora­nen upp­muntrar Gud oss till att förstå Hans skrift på rätt sätt. Gud säger:

Det­ta är en välsig­nad Skrift som Vi har uppen­barat för dig, [Muham­mad]. Män­nisko­r­na bör tän­ka över dess bud­skap och läg­ga dem på min­net, om de har förstånd. ^[27]Kora­nen 38:29

Kora­nen stud­eras jäm­sides med sun­nah och till­sam­mans är de islamisk lags båda käl­lor som måste ses som en inte­gr­erad enhet. Vi skall förstå och tol­ka Kora­nen och sun­nah på sam­ma sätt som de tolka­des av de förs­ta generationerna.

Slutsats om sufism

Vi kan därmed se att sufism skil­jer sig markant från islam. Sufis­men upp­ma­nar dess anhän­gare att avsä­ga sig de grundläg­gande fakul­teter­na giv­na av Gud och under­kas­ta sig en annan form av slaveri.

Islam är å andra sidan en myck­et enkel reli­gion i vilken det inte finns något behov av mel­lan­hän­der eller hel­gon mel­lan män­niska och Gud. Den troende skall bara uteläm­na sig till Gud, den Allsmäktige.

Käl­la:
Muhammed Knut Bern­ström (2000), Kora­nens bud­skap. Sim­r­ishamn: Proprius
Noured­dine Gori 2007: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Porte_mosquee_Sidi_Boumediene_Tlemcen.jpg