Medfödd gudstro

Majoriteten av alla män­niskor har alltid trott på Gud. Både for­na civil­i­sa­tion­er och vår tids natur­folk har byg­gt samhällen baser­ade på reli­gion och tro. Förnekelse av Guds exis­tens – ateism – har genom his­to­rien enbart haft ett fåtal anhän­gare, fram till kom­mu­nis­mens beg­yn­nelse under 1900-talet. Även i dagens sekulära samhällen här i Väst, i vil­ka samhällsvetare med dar­win­is­tisk retorik har menat att Gud enbart är ett män­skligt påfund, tror dock de fles­ta på Gud.

 
Arke­ol­o­giska fynd till stöd för Guds exis­tens har lett antropologer till slut­sat­sen att män­niskans tro på Gud (deism) är med­född och inte inlärd. Även om de fles­ta samhällsvetare menar annor­lun­da, stöd­jer nya veten­skapli­ga rön fåtalets håll­ning om att män­niskans tro på Gud är naturlig. I artikeln ”God Spot is Found in the Brain” ^[1]The Sun­day Times, 2 Nov. 97, s. 19 menar prof. Vilay­naur Ramachan­dran (1951-) vid Uni­ver­si­ty of Cal­i­for­na i San Diego att tron på Gud är medfödd.

Även om bevisen för att män­niskan har en med­född för­må­ga till att tro på Gud har mån­ga, även bland de troende, antag­it att män­niskan har upp­fun­nit reli­gio­nen själv. Forskn­ing har dock visat på en ”röd tråd” som löper genom alla trosläror; tron på ett Högs­ta Väsen stående över alla andra gudar. Det­ta är ett monoteis­tiskt ^[2]Tron på att det bara finns en Gud. fun­da­ment som även återfinns i de utvändigt mest pan­teis­tiska ^[3]Pan­teism är upp­fat­tnin­gen att hela naturen, världen eller uni­ver­sum är besjälat av ett oper­son­ligt andligt väsen, att allt­ing är ett och att inget per­son­ligt väsen exis­ter­ar utan­för den­na … Fort­sätt läsa reli­gion­er. Ett exem­pel på det­ta är hin­duis­mens syn på Gud som stöd­jer upp­fat­tnin­gen att män­niskan från bör­jan var monoteist men genom en ned­bry­tande process blev poly­teist ^[4]Någon som till­ber mån­ga, poly, gudar.. Trots hin­duis­mens upp­sjö av gudar återfinns likväl tron på ett Högs­ta Väsen, Brah­man ^[5]Brah­man är ett cen­tralt begrepp inom hin­duis­men och indisk filosofi. Brah­man är “världssjälen” – det sto­ra värld­sall­tet, den gudom­li­ga verk­ligheten – i vilken den egna själen, atman, … Fort­sätt läsa.

Av hävd har de fles­ta antropologer antag­it att reli­gion utveck­las i steg, från poly­teism till monoteism:

1. Män­niskan gör de oli­ka naturkrafter­na till flera gudar;
2. som där­på blir till två gudar, dual­ism ^[6]En teol­o­gisk lära som tänker sig att världen har upp­kom­mit och styrs av två mot­sat­ta krafter., där alla över­män­skli­ga krafter sam­man­förs i en god och en ond gudom;
3. som sist når den enklaste for­men av tro som är tron på en Gud – monoteism.

Därmed menar antropologer och samhällsvetare att reli­gio­nen sak­nar gudom­ligt ursprung och att den bara är en bipro­dukt av män­niskans förs­ta vidske­pelser i avsak­nad av veten­skapligt kun­nande. Till sist skall veten­skap avs­lö­ja naturens mys­terier och behovet av reli­gion upphöra.

Den med­föd­da tron på ett Högs­ta Väsen tycks lika­fullt stöd­ja den mot­sat­ta åsik­ten; att män­niskan först var monoteist men efter­hand gick vilse i oli­ka for­mer av poly­teism. Den­na åsikt stöds av fak­tumet att de natur­folk som idag ”upp­täck­ts” tror på ett Högs­ta Väsen. Oberoende av i vil­ka utveck­lingsstadier deras reli­gion­er har befun­nit sig i vid ”upp­täck­ten” har de fles­ta fun­nits tro på ett Högs­ta Väsen, stående över andra gudo­mar och andar. Att den­na tro fort­farande återfinns i de fles­ta reli­gion­er är ett bevis för att mån­ga har gått vilse från monoteis­men genom att till­skri­va skapelsen vis­sa av Ska­parens egen­skaper, vilket har lett till att dessa egen­skaper har setts som lägre gudar eller medlare.

Icke desto min­dre utgör tron på ett Högs­ta Väsen kär­nan i de fles­ta trosläror.

Käl­la:
Dr. Bilal Philips, Did God Become Man? Uni­ver­si­ty of Wales