# Mätstickan som redan finns

> Vad skiljer ett bönehus från ett maktmedel? Plan- och bygglagen får inte fråga, och de två stora svenska försöken att ändå avgöra saken slutade båda i strid. Traditionen bär ett eget prov, ställt en gång mot en moské i Medina: det frågar efter pengar och ansvarskedja, aldrig efter tro.

*Källa: [islam.se](https://islam.se/matstickan-som-redan-finns) · Publicerad 2026-08-14*

---

## Ett ärende utan mätsticka

Vid Kåparp utanför Lambohov i Linköping planerar en stiftelse sedan flera år en moské med kulturcentrum på kommunal mark. Samhällsbyggnadsnämnden sa ja till platsen i januari 2023, detaljplanen var på samråd våren 2025, och hela tiden har finansieringen varit den svåraste frågan: kommunen har bett om statlig hjälp att granska den, med hänvisning till risken för kopplingar till utländsk extremism eller islamism.[^1]

Ärendet är ett av flera, och det är inte nytt. Sverigedemokraterna motionerade om att kommuner ska kunna stoppa moskébyggen; konstitutionsutskottet föreslog avslag och kammaren biföll utan votering.[^3] Kristdemokraterna återkom hösten 2025 med tre yrkanden, bland dem ett förbud mot utländsk finansiering av moskéer. Riksdagen avslog samtliga.[^4] Först i juni i år tillsatte regeringen en utredning om religiös radikalisering med särskild inriktning på politisk islam.[^5] Under alla dessa år har bygglovsprövningen enligt svensk rätt inte fått väga in varifrån pengarna kommer eller inför vem byggherren svarar. Plan- och bygglagen känner inte till byggherrens ideologi.

Att islam är politisk avgör ingenting; all religion får politiska följder, Svenska kyrkan och befrielseteologin inbegripna. Frågan gäller vad som skiljer ett bönehus från ett maktmedel. Vem äger det provet, och hur lyder det?

## Ett begrepp lånat av dem det beskriver

Hela debatten vilar på en formel: islam är religion och stat, *al-islam din wa dawla*. Den citeras av larmaren som bevis och av rörelsen som program. Ingendera brukar fråga varifrån den kommer.

Vintern 1922–23 publicerade Rashid Rida i tidskriften al-Manar en artikelserie om kalifatet, utgiven som bok året därpå.[^6] Anledningen var inte kalifatets avskaffande, som låg två år fram i tiden, utan att det osmanska sultanatet upplösts i november 1922. Rida myntade inte parollen; den fick sin spridning först i kalifatfrågans efterdyningar, framför allt genom Hasan al-Banna, flitig läsare av al-Manar. Enligt den pakistanske idéhistorikern Qamaruddin Khan användes uttrycket *dawla islamiyya*, islamisk stat, aldrig i muslimsk statslära eller statspraktik före nittonhundratalet.[^7]

Här måste man vara ärlig mot sitt material. På 1000-talet skriver al-Mawardi att imamatet är instiftat "för att efterträda profetskapet i att vaka över religionen och sköta de världsliga angelägenheterna". Religion och styre i samma mening, sekler före Rida. Men ämbetets uppgifter räknas därefter upp i tio punkter, och de handlar om annat: att döma mellan tvistande så att ingen förtryckare går för långt och ingen förtryckt lämnas svag, att försvara landet så att människor kan färdas trygga till liv och egendom, att befästa gränserna så att fienden inte överraskar.[^8]

Rättskipning, hemfrid, trygga vägar. Detta är förvaltningslära, *siyasa shar'iyya*: hur ett ämbete sköts, inte en teori om suveränitet, medborgarskap och lagstiftande monopol. Khans påstående gäller det senare.

Wael Hallaq hävdar det rakt motsatta: förmodern islamisk styrning var så tätt sammanvävd med lagen att det är just den *moderna staten* som gör den omöjlig. Patricia Crone beskriver medeltidens islam som en gemenskap där religiös auktoritet och politisk makt var invävda i varandra.[^9] Nybildningstesen är en ståndpunkt i en levande strid. Forskningens dom är den inte.

Men striden slutar på samma ställe. Om Khan har rätt är formeln en nybildning från nittonhundratalet. Om Hallaq har rätt är den något värre: den kräver av islam just den statsform han menar gör islamisk styrning omöjlig. Åt vilket håll man än läser forskningen, beskriver formeln ett modernt program snarare än ett klassiskt arv. Därmed har svensk debatt övertagit rörelsens egen självbeskrivning och kallat den islam. Larmaren och islamisten är ense om vad islam är; de skiljer sig bara i värderingen. Erik Gustaf Geijer sade det utan omsvep:

> Nu är politiken vida mäktigare än religionen och nytjar denna ofta såsom medel och vet rätt väl deraf.[^10]

Geijer ger ingen mätsticka.

## Inkvisitionen som staten förlorade

Islams stora uppgörelse mellan makt och lärdom har ett årtal. Utgången nämns sällan.

År 833 införde kalifen al-Ma'mun *mihnan*: domare och rättslärde skulle förhöras om sin uppfattning i frågan om Koranens skapadhet, och rätta sig efter kalifens lära. Ahmad ibn Hanbal vägrade. Han piskades under al-Mu'tasim, förlorade medvetandet, återupplivades och piskades igen, och släpptes omkring 835. Läran överlevde hans fångenskap med drygt ett årtionde; först under al-Mutawakkil, omkring 849–851, gavs den upp.[^11] Staten drev saken i över femton år och förlorade ändå.

På sin sida hade staten ord som lät heliga. "Makten är Guds skugga på jorden; till den söker sig var och en som lidit orätt". Satsen har citerats till maktens fördel, men just denna ordalydelse räknar hadithkritiken till de svaga.[^12] Mot den underströmmen av foglighet arbetade de lärde. Bishr al-Hafi:

> Så vanhedrande att man frågar efter den lärde och får till svar: han står vid furstens port.[^13]

Rättsläran drog samma slutsats i tystare form. Fick man be bakom en syndig imam? Haditherna som åberopades på båda håll visade sig bristfälliga, och frågan avgjordes till sist av regeln att den vars egen bön är giltig också kan leda den.[^14] Gudstjänstens giltighet kopplades loss från härskarens fromhet. Den som ställer sig i ledet behöver inte veta vad mannen framför honom gjort kvällen innan. Ibn Taymiyya formulerade gränsen mot makten: lydnad gäller endast i det rätta, och ingen skapad varelse skall lydas i olydnad mot Skaparen.[^15]

Vad blir då kriteriet på berättigad makt? Trosetiketten duger inte. Ibn Taymiyya återger i al-Hisba en maxim i omlopp med orden "det berättas", och gör den till sin:

> Gud ger seger åt den rättvisa staten även om den är otrogen, och Han ger inte seger åt den orättvisa staten även om den är troende.[^16]

De lärdes självständighet från makten är alltså ingen importerad upplysningsprincip. Den är islamisk, och den vanns i strid.

## Ett hus döms efter vad det gör

Om formeln stämde vore nästa fall omöjligt. Traditionen bär på ett bönehus som prövas och underkänns.

Under Profetens ﷺ frånvaro vid Tabuk år 9 e.H. reste en grupp i Medina en moské under ledning av Abu Amir, som var bosatt i Syrien. Vid återkomsten kom orden:

> Och de som lät uppföra en moské för att vålla skada, sprida otro och så split bland de troende och som en utpost för den som krigat mot Allah och Hans sändebud dessförinnan – de kommer förvisso att bedyra: "Vi ville endast göra gott!" Men Allah vittnar om att de är lögnare. Du skall inte någonsin stå [i bön] där![^17]

Fyra ting fäller huset: skadan, splittringen, otron och att det är en utpost åt en makt som redan fört krig mot gemenskapen. Den tredje punkten tycks bryta mönstret: otro är en trosfråga. Men versen räknar inte upp vad byggarna bär inom sig; den räknar upp vad huset restes *för*. Otron står där som en verkan huset skall åstadkomma, inte som en övertygelse någon hyser. Skillnaden är den mellan vad en byggherre tänker och vad ritningen är gjord för. Alla fyra gäller därmed vad huset gör, vem som byggt det och åt vem. Utseendet nämns inte med ett ord. Samma sura anger vem som får förvalta ett bönehus: de som "inte fruktar någon annan än Allah".[^18] Främmande makters klienter är därmed uteslutna.

"Det ädlaste, sannaste, heligaste är i förledarens hand medlet", skrev Runeberg.[^19] Koranen säger det med en adressuppgift.

Att moskén revs och brändes står inte i versen; det rapporteras i sira- och tafsirlitteraturen, hos Ibn Ishaq, al-Tabari och Ibn Kathir. Åtskillnaden spelar roll, för just rivningen har missbrukats. Muhammad ibn Abd al-Wahhab åberopade Dirar-fallet till stöd för att lastens hus får brännas. Klassiska jurister tvistade om fallet alls kunde tillämpas som allmän regel, eller om det var ett unikt profetiskt avgörande, bundet till uppenbarelsen.[^20]

Invändningen är berättigad, och den leder rakt in i det svåraste.

## Uppenbarelsen har upphört

I Dirars fall röjdes avsikten av uppenbarelsen. Någon sådan hjälp har ingen kommun. Den hade inte heller de lärde som kom efter, och de visste om det. Umar ibn al-Khattab gav problemet sin klassiska form:

> Människor togs an genom uppenbarelsen på Guds sändebuds ﷺ tid. Uppenbarelsen har upphört, och nu tar vi er an efter det som visar sig för oss av era gärningar.[^21]

Därav rättens sats: *nahnu nahkumu bi'l-zawahir*, vi dömer efter det yttre, och Gud råder över det inre. Handlingar bedöms visserligen efter avsikter, säger Profeten ﷺ i den mest citerade av alla hadither. Men den domen faller inför Gud, inte inför domstolen.[^22] Domaren dömer efter det som ligger framme på bordet. Rättsläran håller båda samtidigt, och den moderna debatten förväxlar dem oupphörligt.

Här får Dirar-kriteriet sin enda hållbara form. När uppenbarelsen upphört återstår inget fribrev att riva. Kvar blir en fråga som får ställas till det som syns: vem betalade, vem tillsätter imamen, inför vem svarar styrelsen, vad står i räkenskaperna.

Därför står inte heller Koranens misstankeförbud i vägen:

> Ni som har antagit tron! Undvik alltför många antaganden. Vissa antaganden är en synd. Leta inte efter andras brister och baktala inte varandra.[^23]

Vad versen förbjuder är *zann* och *tajassus*: lösa antaganden och spanandet efter det någon dolt. Den förbjuder inte att man läser en stiftelses egen förvaltningsberättelse. Att granska ett kassaflöde och att kartlägga en fromhet skiljs åt av hela avståndet mellan rättsstat och Kallocain.

## Två utredningar, inget prov

Frågan om det inre har Sverige nu ställt två gånger.

År 2017 publicerade MSB rapporten om Muslimska brödraskapet i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani. Den möttes av kritik från namngivna forskare – Mattias Gardell, Mohammad Fazlhashemi, Jan Hjärpe, Eli Göndör, Jonas Svensson – och av en kampanj som krävde att myndigheten skulle dra tillbaka den.[^24]

År 2023 lade Sameh Egyptson fram avhandlingen *Global politisk islam?* i Lund, med tesen att Islamiska förbundet är Brödraskapets svenska gren. Kritiker pekade ut över hundra möjliga fel. Nämnden för prövning av oredlighet i forskning friade honom från oredlighet men konstaterade fem allvarliga avvikelser från god forskningssed; han fälldes inte eftersom uppsåt eller grov oaktsamhet inte kunde styrkas. Islamiska förbundet har i egna svar tillbakavisat både rapportens och avhandlingens slutsats.[^25]

Gardell invänder att det inte finns *en* politisk islam utan ett vidsträckt spänningsfält, från väpnade celler till ickevåldsrörelser. Simon Sorgenfrei varnar: moské, halal och ramadan glider ihop med islamismen i den offentliga bilden.[^26] Båda invändningarna håller. Ingen av dem hjälper en kommun som ska ta ställning till en markförsäljning.

Två gånger har frågan ställts, två gånger har svaret blivit omtvistat. Utredarna slarvade inte och kritikerna var inte ohederliga. Felet sitter i frågan. "Är detta politisk islam?" är en fråga om vad människor egentligen menar – den enda fråga ingen metod avgör och ingen stat bör ställa.

## Frågan som får ställas

Ibn Taymiyya sammanfattar vad ett ämbete kräver i två ord: *quwwa* och *amana*, förmåga och pålitlighet, hämtade ur versen om att återlämna det anförtrodda till dess rättmätiga ägare och döma med rättvisa.[^27] Båda är prövbara på gärningar, ingendera på tro. Förmågan syns i om arbetet blir gjort, pålitligheten i om kassan stämmer när någon räknar efter.

Mohammad Fazlhashemi har pekat på precis det som betyder något i ett sådant ärende: främmande stater som finansierar bönehus brukar begära inflytande i utbyte, platser i styrelsen, anpassning i lärofrågor.[^28] Han är själv part i den svenska striden, en av MSB-rapportens kritiker, och det bör sägas. Men ingen tro prövas där. Iakttagelsen gäller vem som håller i huset, just vad det klassiska provet efterfrågar.

Plan- och bygglagens ideologiblindhet är en princip, inte en lucka: likhet inför lagen, neutralitet inför åskådningar. Handläggaren som mäter takhöjd frågar inte vad byggherren tror. Konstitutionsutskottets avslag var ett övervägt ställningstagande, och det klassiska provet hotar inte den principen — lika lite som lagen frågar det efter tro. Sverigedemokraternas motion ville väga in ideologi, Kristdemokraternas förbjuda utländska pengar; riksdagen avslog båda. Dirar-kriteriet begär ingen sådan förbudsregel: det väger pengar, styrning och ansvarskedja, och lämnar tron ifred.

Redskapen finns nämligen redan. En stiftelses räkenskaper är offentliga. Statsbidraget till trossamfund villkoras sedan januari 2025 av demokratikrav. Provet finns; debatten har bara riktat det mot fel föremål.

Linköping visar det i miniatyr. I stiftelsens egen förvaltningsberättelse för 2019 står att man kontaktat vissa utländska ambassader, året därpå att man behöver hitta seriösa finansiärer som kan investera; omkring sju miljoner kronor hade då samlats in. Stiftelsens ordförande sade i Corren något annat: vi betalar själva.[^2] Den motsägelsen hittades utan spaningsbefogenheter, av en tidningsredaktion som läste en årsredovisning.

## Efter det som syns

Kriteriet får inte riktas åt ett enda håll. Den moské som blir en ambassadfilial faller på islams eget prov, uttalat i suran som ingen islamist gärna citerar. Och den stat som börjar kartlägga fromhet i stället för gärningar faller på Koranens misstankeförbud och på hadithen att misstanken är det lögnaktigaste av tal.[^29] Karin Boye tecknade slutpunkten på den vägen, ett samhälle där varje fråga om grunden är ett angrepp på grunden:

> Den som misstänkliggör denna grund, han misstänkliggör Staten.[^30]

Suran ställer två hus bredvid varandra: ett som byggdes för att vålla skada och ett som grundades på gudsfruktan från sin första dag. Att skillnaden syns från gatan står det ingenstans.

Den syns i räkenskaperna.

---

[^1]: Sveriges Radio, "Moskéns finansiering utreds – kommunen vill hindra islamism" (Östergötland). Ärendets gång: stiftelsen erbjöds platsen vid Kåparp i slutet av 2021, samhällsbyggnadsnämnden sa ja till den i januari 2023, och detaljplanen (del av Lambohov 2:20) var på samråd 7 maj–18 juni 2025 och bearbetas därefter — se Linköpings kommuns plansida för detaljplanen. Kommunens begäran om statlig hjälp att granska finansieringen rapporterades före regeringens direktiv i not 5 och ska inte läsas som en följd av det.
[^3]: Motion 2024/25:189 av Jonas Andersson m.fl. (SD), "Utökade möjligheter för kommuner att stoppa moskébyggen"; bet. 2024/25:KU25, förslagspunkt 16. Kammaren biföll utskottets avslagsförslag genom acklamation.
[^4]: Motion 2025/26:3576 av Christian Carlsson (KD), "Åtgärder för att stoppa moskébyggen", inlämnad 7 oktober 2025. Tre yrkanden: stopp för offentliga bidrag till föreningar med islamistiska eller odemokratiska kopplingar (avslag, bet. 2025/26:KrU8), förbud mot utländsk finansiering av moskéer (avslag, bet. 2025/26:KU28) och en utredning om kommunal rätt att stoppa moskébyggen (avslag, samma betänkande).
[^5]: Dir. 2026:53, "Religiös radikalisering med fokus på politisk islam – konsekvenser för demokratin, integration och utanförskap", beslutat den 18 juni 2026. Magnus Ranstorp är särskild utredare. Direktivets beskrivning av islamismen som demokratiskt hot återges här i referat; någon uttrycklig definition av "politisk islam" lämnas inte.
[^6]: Rashid Rida, *al-Khilafa aw al-Imama al-'Uzma*, artikelserie i al-Manar vintern 1922–23, utgiven som bok 1923.
[^7]: Qamaruddin Khan, *Political Concepts in the Quran* (Lahore 1982). Sohail H. Hashmi beskriver på samma sätt *dawla islamiyya* som en nybildning i samtida islamistiska texter. Påståendet ska tillskrivas Khan, inte "forskningen".
[^8]: Abu al-Hasan al-Mawardi, *al-Ahkam al-Sultaniyya*, kap. 1 (om imamatets åligganden). Listan omfattar tio punkter; de som återges här i referat är den andra, tredje och femte.
[^9]: Wael B. Hallaq, *The Impossible State: Islam, Politics, and Modernity's Moral Predicament* (New York 2013); Patricia Crone, *God's Rule: Government and Islam. Six Centuries of Medieval Islamic Political Thought* (New York 2004).
[^10]: Erik Gustaf Geijer, *Strödda anteckningar*.
[^11]: Mihnan inleddes 833 under al-Ma'muns sista regeringsmånader, skärptes av al-Mu'tasim, upprätthölls av al-Wathiq och avvecklades under al-Mutawakkil: förbudet mot dispyter om Koranen utfärdades omkring 849, och avsättningen av Ibn Abi Du'ad omkring 851 innebar i praktiken slutet.
[^12]: Återgiven av al-Mawardi i *Adab al-Dunya wa'l-Din*. Just denna ordalydelse, överförd via al-Daylami, räknas i hadithkritiken till de svaga; innebörden återkommer däremot i varierande formuleringar från ett tiotal följeslagare.
[^13]: Bishr ibn al-Harith (al-Hafi), återgiven i Ibn al-Jawzi, *Sifat al-Safwa*. Övers. från arabiskan.
[^14]: Satsen "be er bön bakom var och en, from som syndig" återges av al-Mawardi i *al-Ahkam al-Sultaniyya*, men är som hadith svag (*da'if*): al-Daraqutni fann inget i dessa vägar fastställt, al-'Uqayli ingen hållbar isnad, Ibn Hajar alla vägar bristfälliga. Läran står ändå fast som gängse sunnitisk rätt, grundad på regeln att den vars bön är giltig också kan leda den, styrkt av följeslagarnas praxis.
[^15]: Ibn Taymiyya, *Risala fi'l-Tawba*.
[^16]: Ibn Taymiyya, *al-Hisba*. Satsen inleds med *yurwa*, "det berättas" – han återger och bejakar en maxim i omlopp; al-Albani uppgav att han inte kunde belägga den som Ibn Taymiyyas egna ord, och ordalydelsen varierar mellan källor. Principen står oberoende hos Ibn al-Jawzi: "Rättvisa i styret är kungamaktens grund, och orättvisan är undergångens" (*Dhamm al-Hawa*).
[^17]: Koranen, Ångern (at-Tawba) 9:107–108.
[^18]: Koranen, Ångern (at-Tawba) 9:18.
[^19]: Johan Ludvig Runeberg.
[^20]: Rivningen och bränningen av Masjid al-Dirar rapporteras hos Ibn Ishaq, al-Tabari och Ibn Kathir, inte i Koranens text, som fördömer moskén och förbjuder bön i den. Muhammad ibn Abd al-Wahhab åberopade episoden till stöd för att lastens hus får brännas; klassiska jurister tvistade om fallet kan tillämpas som allmän regel eller är ett unikt profetiskt avgörande, bundet till uppenbarelsen.
[^21]: Umar ibn al-Khattab, återgiven i Sahih al-Bukhari, Kitab al-Shahadat, nr 2641. Övers. från arabiskan.
[^22]: "Handlingar bedöms efter avsikter, och var och en får det han avsett" – Sahih al-Bukhari, Kitab Bad' al-Wahy, nr 1; Sahih Muslim, Kitab al-Imara, nr 1907. Jfr rättslärans skillnad mellan *hukm diyani*, domen inför Gud, och *hukm qada'i*, domen inför rätten.
[^23]: Koranen, De inre gemaken (al-Hujurat) 49:12.
[^24]: Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani, *Muslimska brödraskapet i Sverige*, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (2017).
[^25]: Sameh Egyptson, *Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige*, diss. Lunds universitet 2023; Nämnden för prövning av oredlighet i forskning (NPOF), beslut refererat i SVT Nyheter Skåne. Islamiska förbundet i Sverige har publicerat egna svar på såväl MSB-rapporten som avhandlingen på islamiskaforbundet.se.
[^26]: Mattias Gardell i intervju i *Forskning & Framsteg*; Simon Sorgenfrei, religionsvetare vid Södertörns högskola.
[^27]: Ibn Taymiyya, *al-Siyasa al-Shar'iyya*; jfr Koranen, Kvinnorna (an-Nisa) 4:58.
[^28]: Mohammad Fazlhashemi, refererad i Corren (se not 2). Referatet återger hans argument, inte hans ordalydelse.
[^2]: Corren, "Oklar finansiering kan stoppa Linköpingsmoské"; uppgifterna om förvaltningsberättelserna 2019 och 2020 samt ordföranden Noor Hassans uttalande återges där.
[^29]: Sahih al-Bukhari, nr 6064; Sahih Muslim, nr 2563. Jfr Ibn Hibban al-Busti, som i *Rawdat al-'Uqala* återger att spioneriet är en gren av hyckleriet, liksom att tänka väl om andra är en gren av tron.
[^30]: Karin Boye, *Kallocain*.