Kvinnans mindre arv

Islam avskaf­fade tidi­gare seder genom vil­ka arvet enbart gick till den äld­ste man­lige arvin­gen. Enligt Kora­nen ärv­er kvin­nan per automatik från hennes fad­er, make, son och bar­nalöse broder. Kora­nen innehåller vägled­ning i frå­ga om uppdel­nin­gen av arvet mel­lan de rättmäti­ga arv­ta­gar­na. De tre vers­er som över­gri­pande beskriv­er hur arvet skall förde­las återfinns i sura an-Nisā’ i verser­na 11, 12 och 176. I dessa vers­er inrät­tar Gud barns, föräl­drars och makars rätt till arv utan att läm­na det­ta till män­niskan att själv döma i. Finns inga nära släk­tin­gar går arvet till mer avlägsna. Arvssys­temet är per­fekt bal­anser­at då det beak­tar det större ans­var som som­li­ga famil­jemedlem­mar har i vis­sa situationer.

 
I de fles­ta fall ärv­er kvin­nan en andel hälften så stor som man­nens. Så är emeller­tid inte alltid fal­l­et då kvin­nans arv ibland kan bli lika stort eller till och med större än man­nens. Men även när man­nen får en större del finns en logisk förk­lar­ing då kvin­nan inte har några finan­siel­la för­p­lik­telser mot famil­jen. Även om hon är väl­bär­gad eller har egen inkomst vilar det ekonomiska ans­varet alltid på man­nen. Så länge kvin­nan är ogift är det hennes faders, bröders eller någon annan förmyn­dares skyldighet att förse henne med mat, kläder, med­i­cin och boende. När hon gifter sig blir den­na skyldighet man­nens eller den vuxne sonens. Islam håller därmed man­nen finan­siellt ans­varig för att till­go­dose famil­jens behov.

Att arvs­lot­ter­na inte är lika bety­der inte att det ena könet före­drag­its över det andra. Vad som rep­re­sen­teras är istäl­let en rättvis bal­ans mel­lan de roller som finns i en familj. I de fles­ta fall sköter kvin­nan hushål­let och därmed har hon inga finan­siel­la för­p­lik­telser. Trots det­ta får hon en del av arvet vilken blir hennes egen­dom som hon kan spara eller använ­da efter eget tycke. I mot­sats till det­ta är man­nens arv en del av den egen­dom som han är skyldig att använ­da för att försör­ja bar­nen och hushål­lets kvinnor.

Anta att en mus­lim går bort och läm­nar en son och en dot­ter efter sig. Sonens del av arvet kom­mer till vis­sa delar att för­brukas när han ger en brudgå­va till frun och försör­jer famil­jen, inklu­sive hans sys­trar tills de gifter sig. Ytterli­gare inkom­ster måste då tillkom­ma genom att han arbe­tar. Hans sys­ters del läm­nas dock orörd, eller kan den till och med växa om hon invester­ar den. När hon gifter sig kom­mer hon få en brudgå­va från hennes man och hon kom­mer försör­jas av hon­om utan att själv ha ett finan­siellt ans­var. En man skulle således kun­na dra slut­sat­sen att islam före­drag­it kvinnan!

Därutöver kan en mus­lim tes­ta­mentera och därigenom ge en tred­jedel av egen­domen till någon som annars inte skulle ärvt. Arvet kan vara ett sätt att hjäl­pa andra släk­tin­gar eller nöd­ställ­da, män som kvin­nor. Det går ock­så avsät­ta en del egen­dom till välgörenhet.

Käl­la:
al-Djumah Mag­a­zine. Dis­cov­er Islam: www.islamhouse.com, 2014. Web. 7 apr 2014.