Skip to main content
Finns det hed­er­smord och hed­er­sre­lat­er­at våld i islam? Finns det stöd i Kora­nen och i pro­feten Muhammeds sam­lade utta­lan­den (ahadīth) för sådana avskyvär­da över­grepp? Eller är det tvär­tom så att hed­er­smord och det som de innehåller av neg­a­tiv kvin­nosyn, över­grepp och förakt för män­nisko­liv och kvin­no­liv i syn­ner­het hör till den tid som i islam kallas för jāhiliyya, dvs. okun­skapens tid som rådde innan islam uppen­ba­rades för pro­feten Muhammed — må Guds frid och väl­signelser vara över honom?

För att få svar på dessa frå­gor måste man bör­ja från början…

Kvinnans situation före islam

Under tiden före islam (jāhiliyya) hade kvin­nor myck­et lågt värde. Till exem­pel kunde sön­er få sin fars hus­trur i arv efter hans död [1]Doi 1997:143. Vidare sam­lade rika män på kvin­nor i sto­ra harem, och trots att det senare förekom även vid vis­sa mus­lim­s­ka furstars hov, är det­ta inte tillåtet i islam [2]Doi 1997:147. Det förekom att man bytte kvin­nor med varan­dra. Till exem­pel kunde A gif­ta sig med B:s dot­ter som i utbyte gav A sin egen dot­ter [3]Doi 1997:157.

Skillsmäs­so­tra­di­tion­er­na var ock­så på sam­ma nivå. Män­nen kunde i stort sett som de beha­gade förskju­ta sina kvin­nor och ta dem till­ba­ka och ibland hål­la dem kvar i sitt hushåll utan att varken acceptera dem som hus­trur eller ge dem deras fri­het. En annan prax­is var det som kallades halāla. Man­nen kunde då han skiljt sig från hus­trun defin­i­tivt inte gif­ta om sig med henne såvi­da hon inte gifte sig med en annan man och så att säga full­bor­dade äkten­skapet med denne. Halāla gick allt­så ut på att en man gifte sig med en kvin­na enbart i syfte att lig­ga med henne och skil­ja sig igen så att hennes för­ra make kunde ta henne till­baks [4]Doi 1997:182. Om den­na förne­drande sed­vän­ja sade pro­feten Muhammed: “Må Guds för­ban­nelse vara över den man som begår halāla och över den man som halāla ges till”. [5]Tir­mid­hi, cit i Doi 1997:182

En vanära att få en dotter

I det föris­lamiska Ara­bi­en var det en skam och vanära att få en dot­ter. Sam­tidigt dyrkade man tre kvinnli­ga avgu­dar: al-Lāt, al-Manāt och al-Uzzah, vil­ka man ansåg vara döt­trar till Gud. Kora­nen talar om det­ta på ett målande sätt:

Och de tillde­lar Gud döt­trar — Stor är Han i Sin härlighet — men åt sig väl­jer de vad de själ­va önskar. Då någon får höra den gla­da nyheten om en dot­ters födelse mörk­nar hans upp­syn och vre­den kokar i hon­om; och han drar sig undan män­nisko­r­na i den­na för hon­om dys­tra nyhet och han överväger om han skall behål­la bar­net trots föröd­mjukelsen och skam­men eller begra­va det i jor­den. Hur ved­ervärdigt är inte deras sätt att tän­ka och döma? [6]Kora­nen, An-Nahl 16:57–59

Den­na fruk­tans­vär­da sed att begra­va nyföd­da flicke­barn i jor­den hän­visas till även på andra platser i Koranen:

…och den nyföd­da som begravdes levande till­frå­gas för vilket brott hon miste livet. [7]Kora­nen, At-Tak­wîr 81:8–9

Versen är tagen ur sam­man­hanget till en beskrivn­ing av hur världen, som vi kän­ner den, bryts upp inför domeda­gen och alla män­niskor skall kom­ma att inse resul­tat­en av sina handlingar.

Ett slående exem­pel för de hed­ningar i Mec­ka som fort­farande höll fast vid sina bar­bariska seder var då det fak­tum att till och med den stum­ma lil­la varelse, begravd levande utan någon som helst anled­ning, skall få vit­tna mot sina mör­dare. Ingen skall kom­ma undan sina brott. De föl­jande rader­na i kapit­let under­stryk­er all­varet i varnin­gen om att alla själar skall få ta kon­sekvenser­na av sitt handlande:

…[när räken­skapens] böck­er öpp­nas, och him­lens förhänge dras undan och hel­vetets ugnar fyras under och par­adis­ets görs syn­ligt — då skall var­je själ få veta vad den fört med sig till domen. [8]Koraben 81:9–13

Det fanns dock dem som var kri­tiska till den­na sed. En av mot­stån­dar­na till det­ta var Zaid Ibn Amr ibn Nufayl, kusin till Umar Ibn al-Khat­tab som senare skulle bli islams kalif efter Muhammeds död. En annan av dessa var Sa’sa’ah Ibn Nād­jiyah at-Tamīmī som vann ryk­t­barhet då han räd­dade flick­or från att begravas levande i öken­sanden utan­för Mec­ka. Han lär ha räd­dat ett tret­tio­tal flick­or från det­ta öde genom att beta­la lösen till deras föräl­drar. Sa’sa’ah antog ock­så Islam då pro­feten Muhammed trädde fram.

Dock levde det sto­ra fler­talet fast i över­tygelsen om att ett flicke­barn förde med sig vanära och ekonomisk belast­ning. En van­lig orsak till mor­den på flicke­bar­nen var räd­slan för vanära om en dot­ter vid någon av de för den tiden van­li­ga räder­na mel­lan de oli­ka stam­mar­na skulle föras bort och sedan kom­ma att före­dra sina bortrö­vare fram­för den egna stam­men. [9]Bern­ström 1998:895

Islam tar avstånd från det­ta grym­ma för­farande med flicke­barn, något som kom­mer — med Guds välvil­ja och stöd — diskuteras vidare nedan.

Islams attityd mot “hedersmord” och “hedersrelaterat våld”

Om man läs­er tid­ningar­na och föl­jer debat­ten i media finner man att hed­er­smord och hed­er­sre­lat­er­at våld omfat­tar vis­sa sak­er. Mest framträ­dande är naturligtvis den så kallade “hed­ern”. För att omgivnin­gen — släkt, vän­ner och till och med full­ständi­ga främ­lin­gar — skall vara till­fredsställ­da med en gör man vis­sa sak­er. Ofta är det andra släk­tin­gar ett något famil­jeöver­hu­vud som bestäm­mer över de andra famil­jemedlem­mar­na och som ock­så beslu­tar om att någon måste dö för att “hed­ern” skall återupprättas.

Den unga kvin­nan — som det så gott som alltid hand­lar om — sys­tern eller dot­tern eller lik­nande och ibland även någons hus­tru har bru­tit sig ur famil­jens (eller kul­turens eller reli­gio­nens) mön­ster som det brukar heta i media. Hon har kanske sagt nej till ett gifter­mål med en kusin från hem­lan­det som hon aldrig eller väldigt säl­lan träf­fat och det­ta har då ska­dat famil­jens hed­er. Än värre är det i deras ögon då hon kanske träf­fat en annan man som hon själv bestämt sig för att gif­ta sig med, kanske är han sven­sk. Hon vill kanske leva på ett annat sätt som sina arbet­skam­rater eller klasskam­rater som lever på ett “sven­skt” sätt. På Afton­bladets hem­si­da kunde man den 17/6 2002 läsa rubriken: “Sön­er räd­dade mam­ma från att bli hed­er­smör­dad. Man­nens motiv: hon ville umgås med sven­s­ka arbetskamrater”

Hon hotas och mis­shand­las ibland av man­li­ga släk­tin­gar och det hela slu­tar med att hon mör­das och “hed­ern” skall då vara återställd.

Hed­er i dessa sam­man­hang anser man bäras av kvin­nor­na i familjen:

Flick­an är bärare av famil­jens hed­er. Social kon­troll skvall­rar om hon gör något ‘fel’. Det är ett sätt att kon­trollera kvin­nor, särskilt sex­u­aliteten. Mäns hed­er är kop­plad till hur väl han lyckas kon­trollera sin familj. [10]War­da Khal­di, Expressen 24/1 2002 nätut­gå­va

Det­ta är som vi skall se helt främ­mande för en san­ningsen­lig mus­lim. Fak­tum är att vis­sa av de som begår hed­er­smord öppet erkän­ner att vad de gjort går emot islam, men att hed­ern är vik­ti­gare. I SVT:s Rap­port (22/1 2002, min­nesan­teck­n­ing) inter­vjuades några män med kur­disk bak­grund på ett café i en Stock­holms­förort. Dessa verkade stöd­ja hed­er­smord och kom­menter­ade det aktuel­la fal­l­et, där en pap­pa dödat sin egen dot­ter för att hon bru­tit sig ur famil­jens mön­ster och tra­di­tion­er, med orden: “han kunde ju inte visa sig nere i cen­trum”, och på den direk­ta frå­gan om de kunde säga att pap­pan gjort fel sva­rade de enty­digt nej.

Man kan då utgå ifrån att hed­er­s­be­grep­pet även omfat­tar män­nens skvaller på caféer­na om det ena eller det andra vad gäller famil­jer­nas kvinnor.

Nedan kom­mer vi att — med Guds tillå­telse och hjälp — gå igenom dessa oli­ka ele­ment och belysa dem med Kora­nens och pro­feten Muhammeds ord.

Samvaro med svenskar

Mån­ga sven­skar kän­ner sig kränk­ta av tanken på att vis­sa invan­drare — det vill säga de invan­drare som fig­ur­erar i medias skriver­ier om ämnet “hed­er­smord” — skulle se det neg­a­tivt att någon av famil­jens medlem­mar umgås med sven­skar, tilläg­nar sig vår kul­tur och livsstil, och att det till och med skulle vara så neg­a­tivt att det skulle utlösa sådana reak­tion­er som beskriv­its ovan. Men Gud — upphöjd och prisad — säger i Koranen:

Män­niskor! Vi har ska­p­at er av en man och en kvin­na, och Vi har sam­lat er i folk och i stam­mar för att ni skall lära kän­na varan­dra. Inför Gud är den bäste av er den vars guds­fruk­tan är dju­past. Gud vet allt, är under­rät­tad om allt. [11]Kora­nen 49:13

Alla män­niskor härstam­mar från Adam och Eva — må Guds frid vara över dem båda — och delar den­na sta­tus jäm­likt. Den enda skill­naden dem emel­lan är den reli­gion som kret­sar kring deras åtlyd­nad av Gud, den Hög­ste, och deras efter­föl­jande av Hans budbärare.

Pro­feten Muhammed sade: “San­nerli­gen är den mest hed­ervärde av er inför Gud den som har Gud­fruk­tan (taqwā).” Det­ta innebär i rela­tion till koran­versen ovan att det är genom sin gud­fruk­tighet man förtjä­nar sin hed­er inför Gud, inte ens härkomst. [12]Kathîr vol 9, 2000:206–207.

Den verk­li­ga hed­ern kom­mer allt­så ur ens reli­giositet. För att hål­la fast vid reli­gio­nen är man ibland tvun­gen att väl­ja sitt umgänge. Det finns mån­ga koran­vers­er som talar om bevaran­det av tron genom att hål­la sig till mus­limer­na som är ens san­na och fas­ta vän­ner. Men det­ta mot­säger inte versen ovan eller hin­drar mus­limer­na från att visa respekt och upp­skat­tning även för ickemuslimer.

Skvaller om unga kvinnor

Skvaller, det vill säga att tala om, tiss­la och tass­la om en ung kvin­nas oli­ka pri­va­ta angelä­gen­heter — vem hon umgås med, hur hon uppför sig när hon tror att ingen i famil­jen ser henne — sak­nar stöd i Kora­nen. Islam tar hän­syn till att man så att säga “bara är män­niska”. Ingen ges rätt att ankla­ga kvin­nor som kanske upp­trätt lite oför­sik­tigt i sitt sociala umgänge eller inte tänkt sig för i sitt umgänge med klasskam­rater, arbet­skam­rater eller lik­nande. Tvär­tom sam­tidigt som islam ger regler för indiv­i­den att föl­ja i sådana sit­u­a­tion­er, ser islam ock­så myck­et all­varligt på att dra förhas­tade slut­satser och föra dem vidare till allmän­heten. Det krävs fyra vit­tnen för att styr­ka anklagelser för äkten­skaps­brott och otukt. Kan man inte styr­ka sina anklagelser eller kom­mer med fal­s­ka sådana är straf­fet myck­et all­varligt: åttio piskrapp och att för alltid ans­es som icke tro­värdig. Men det är inte slut där, även på det metafy­siska plan­et finns ett straff: fördömelse i den­na och den kom­mande världen.

Guds, den Upphöjdes ord i Koranen:

Och de som ankla­gar ärbara kvin­nor [för äkten­skaps­brott] och sedan inte vis­ar sig ha stöd av fyra vit­tnen, straf­fas med åttio piskrapp och skall i framti­den inte få avge vit­tnes­mål; de har visat grovt trots mot Gud. [13]Kora­nen 24:4

…De som [utan grund och utan att senare ångra sig] ankla­gar anständi­ga troende kvin­nor som kan ha upp­trätt oför­sik­tigt, [följs av Guds] fördöm­melse i den­na värld och i det kom­mande livet, och ett hårt straff vän­tar dem den dag då deras tun­gor och deras hän­der och föt­ter skall vit­tna emot dem om vad de gjorde. [14]Kora­nen 24:23–24

Tvär­tom upp­manas man i Kora­nen att inte lyssna när någon kom­mer med sådana anklagelser:

Alla troende, män och kvin­nor, bor­de då de hör sådant tal — tro det bäs­ta om varan­dra och säga ‘Det­ta är uppen­bar lögn’. [15]Kora­nen 24:12

Och lyssna inte till den som är färdig att svära på allt, och springer med skvaller och illvil­ligt för­tal. [16]Kora­nen 68:10–11

En annan aspekt är när föräl­drar och släk­tin­gar okri­tiskt tror på och ager­ar i enlighet med vad andra män­niskor önskar och vill. Det­ta är en svår synd om man lyder dem som dri­ver en bort från islam eller som får en att bry­ta mot islams regler.

Därefter har vi visat dig en väg till förverk­li­gande av trons syfte; följ där­för den­na väg och fäst dig inte vid de okun­ni­gas önskningar. De kan inte sky­d­da dig mot Guds vrede om du skulle göra dem till vil­jes; de orät­tfärdi­ga besky­d­dar varan­dra, men Gud är de gud­fruk­ti­gas besky­d­dare. … tror de som begår orätt att Vi skall ge dem sam­ma behan­dling i livet och i döden som de som tror och lever ett rättskaf­fens liv? [17]Kora­nen, 45:18–19, 21

Släk­ten, vän­ner­na på kaféet med flera utö­var säk­erli­gen ett grup­p­tryck, men den troende vet att det är inte dem som skall belö­na eller straf­fa hon­om på återup­p­stån­delsens dag, det är Gud som skall göra det. För­lorad är den som tar sina egna pas­sion­er till lag­gi­vare och Gud:

Hur ser du [Muhammed] på den som gör sina egna pas­sion­er till gud? Efter­som Gud vet [att hans sinne är stängt för vägled­ning] har han låtit hon­om gå vilse och till­slu­tit hans öron och förseglat hans hjär­ta och bun­dit för hans ögon. Vem kan vägle­da hon­om sedan Gud [har över­gett hon­om]? Det­ta är något att tän­ka över. [18]Kora­nen, 45:23

I Kora­nen kan man ock­så läsa om pro­feten Abra­ham vars föräl­drar var avgu­dadyrkare. De försök­te få hon­om till att återgå till deras tro men han vägrade lyda dem. Det­ta vis­ar att det snarare är i enlighet med islam att inte lyda släk­tin­gar och famil­jemedlem­mar som upp­ma­nar en till att bry­ta mot islams regler.

Tvång och giftermål

Pro­feten Muhammed sade att:

Äkten­skapet är min tra­di­tion och den som håller sig därifrån är inte från mig.

Anas (må Gud vara nöjd med hon­om) berät­tade att pro­feten sade:

Då man gifter sig har man full­ständi­gat hal­va sin reli­gion… [19]Doi 1997:115;119

Om tvång i religiösa frå­gor säger Koranen:

Tvång skall inte förekom­ma i reli­gio­nen. Vad som är rätt hand­lande är nu klart skiljt från fel och synd. Den som förnekar de onda mak­ter­na och som tror på Gud har san­nerli­gen vun­nit ett starkt fot­fäste som aldrig ger vika. Gud hör allt, vet allt. Gud är de troen­des besky­d­dare. Han led­er dem ut ur mörkret till ljuset. Men de som förnekar san­nin­gen har onda mak­ter till besky­d­dare som led­er dem ut ur ljuset till mörkret. De har elden till arvedel och där skall de för­bli till evig tid. [20]Kora­nen, al-Baqarah 2:256–257

Pro­feten sade:

Änkan och den från­skil­da kvin­nan skall inte gif­tas för­rän hon ger order om det, och jungfrun skall inte gif­tas bort för­rän hon gett sin tillå­telse till det.

Då en man ger bort sin dot­ter i gifter­mål, och hon mis­sty­ck­er skall äkten­skapet avvisas. [21]Bukhârî, cit. Doi 142

Mord och mord på döttrar

Av den­na orsak föreskrev Vi för Israels barn att om någon dödar en män­niska, som inte själv har dödat någon eller försökt störa ord­nin­gen på jor­den och spri­da sede­fördärv, skall det ans­es som om han hade dödat hela män­niskosläk­tet och om någon räd­dar en män­niska skall det ans­es som om han hade räd­dat hela män­niskosläk­tet. [22]Kora­nen 5:32

Tag inte en annans liv — Gud har gjort det heligt… [23]Kora­nen 17:33

Mord är något så oer­hört stort och avskyvärt i islam att dödan­det av en enda män­niska är en lika stor han­dling som att döda hela män­sk­ligheten. Livet — alla män­nisko­rs liv — är något som Gud, Upphöjd och prisad, gjort heligt och Han för­b­jud­er män­nisko­r­na att begå mord. Inom den islamiska rättskip­nin­gen finns död­straff, men då i en annan kon­text och diskus­sio­nen om det­ta ryms inte inom ramen för den­na text. Vad som ändå måste påpekas är att dessa straff tillde­las efter en dom­stol­sprocess med vit­tnen, domare och ombud för både käran­den och svaran­den. Inled­ningss­ce­nen i Dis­neys film om Alladin, där prins­es­san stjäl ett äpple i bazaren och fån­gas in av en stor tur­ban­pry­dd stadsvakt som genast drar upp sin kroksabel för att hug­ga han­den av den stackars lil­la prins­es­san med orden “Du vet väl vad straf­fet för stöld är?” är inte baser­ad på islamisk lag utan snarare på en illvil­ja mot reli­gio­nen i sig och ett gan­s­ka obe­hagligt sätt att indoktrinera…

De som utan att förstå, i dårskap dödar sina barn har för­lorat allt! [24]Kora­nen, an-Nahl 6:137

Versen ovan syf­tar på det föris­lamiska bruket att döda sina barn av räd­sla för fat­tig­dom och att begra­va sina nyföd­da döt­trar levande i fruk­tan för van­hed­er. [25]Kathîr vol 3 2000:481

 [Den Nåderikes san­na tjänare] …anropar aldrig en gudom vid sidan om Gud och de berö­var aldrig en män­niska livet — som Gud förk­larat heligt … den som begår dessa svåra syn­der skall så sona dem med en exem­plarisk bestraffn­ing och på upp­stån­delsens dag skall hans straff för­dub­blas och han skall gå bort med med skam­men för att lida det­ta straff i evighet. [26]Kora­nen 25: (63) 68–69

Deras påståd­da med­hjäl­pare till Gud målar upp för dem dödan­det av sina egna barn som något förtjän­st­fullt, och så dri­vs de mot under­gån­gen och deras religiösa begrepp förvir­ras allt­mer för dem. [27]Kora­nen 6:137

Det är heller inte fören­ligt med sann gud­stro att ta livet av sina barn, vare sig det är döt­trar eller sön­er. Snarare är bar­namord en dårskap, en ogu­dak­tig vill­farelse som dri­ver en län­gre och län­gre bort från Islam.

Det­ta är något som man inom islam starkt förknip­par med tiden då avgu­dadyrkan var nor­men i Ara­bi­en. Mujāhid, som var en av de som förde vidare pro­fet­tra­di­tio­nen efter pro­fetens föl­jes­la­gare slog fast att det var avgu­dadyrkar­nas med­hjäl­pare bland djävlar­na som inspir­erade dem till att grä­va ner sina barn. as-Sud­di sade att det var djävlar­na som beor­drade dem att att döda sina döt­trar så att de drevs mot sin egen under­gång. [28]Kathîr vol 3 2000:481

Verser­na beskriv­er att kon­sekvenser­na av bar­namord blir ett straff som inte bara utmäts i den­na värld utan även på det metafy­siska plan­et in i den nästkom­mande världen. Dessa han­dlin­gar, som dri­ver förö­varen mot sin under­gång förstods ock­så av de tidi­ga mus­limer­na som något som bara kunde inspir­erats av djävulen, något som inte hörde till islam utan till den föris­lamiska perioden.

Islamisk attityd till familjeliv

Mus­lim­s­ka hem kan beskri­vas som platser där Gud oup­phörli­gen prisas och åminns. De ger en atmos­fär av kär­lek, gud­shän­given­het och anständighet där famil­jen kan upp­fos­tras till att tjä­na Gud, den allsmäk­tige… medan de fles­ta män­nisko­r­na strä­var efter materiell vin­ning… strä­var de [troende] efter ett andligt förverk­li­gande och en högre kval­ité på det män­skli­ga livet. [29]Ghaz­za­li 2001:341

Det är en del av islam att vara vän­lig mot barn. Pro­feten sade:

Han är inte en av oss som inte är snäll mot våra barn, eller som inte respek­ter­ar våra äldre… [30]Abû Dâwûd, At-Tir­mid­hi, cit. i Ghazâlî 2001:71

Den kär­lek och omsorg som näm­n­des i inled­ningsty­ck­et ovan omfat­tar i högs­ta grad bar­nen i famil­jen, döt­trar­na såväl som sön­er­na. Pro­feten Muhammed sade:

Den som har en dot­ter och som inte begraver henne levande, inte föroläm­par henne och inte favoris­er­ar sin son fram­för henne, kom­mer Gud att låta sti­ga in i par­adis­et. [31]Ahmad

… och Anas berät­tade att pro­feten sade:

Den som tar hand om två flick­or tills de når vux­en ålder, han och jag kom­mer vara så här (och han förde fin­grar­na sam­man) på domeda­gen”. [32]Mus­lim, Ahmad. Cit. Q&A nr 13260, 22063

En god behan­dling av flick­or innebär att ge dem en islamisk upp­fos­tran, att lära dem san­nin­gen och att strä­va efter att hål­la dem rena (kys­ka) och hål­la dem bor­ta från vad Gud för­b­ju­dit. Sam­ma sak gäller då man tar hand om sina sys­trar och sön­er. Således vet vi att en god behan­dling inte bara innebär att ge dem mat, dryck och kläder utan snarare innebär det något högre än det, att behand­la dem vän­ligt och överse både deras värld­sli­ga och religiösa intressen. [33]Fataawa al-shaykh Bin Baaz, cit. Q&A, nr 13260

En glimt av hur det kunde te sig i prak­tiken finner vi i de två sam­lin­gar­na med pro­fet­tra­di­tion­er (ahadīth), Sahīh Mus­lim och Sahīh Bukhārî. Där kan man läsa om hur pro­feten brukade för­rät­ta bön sam­tidigt som han höll Umāmah, dot­ter till pro­fetens dot­ter Zaynab i fam­nen. Då han gick ner för att läg­ga pan­nan i marken i den delen av bönen som kallas sujūd sat­te han ner henne och då han reste sig upp lyfte han upp henne igen.

Enligt en annan berät­telse led­de pro­feten för­sam­lin­gen i kvälls­bö­nen på sam­ma sätt med dot­ter­dot­tern i fam­nen. [34]Q&A, nr. 12212

Lik­nande hän­delser berät­tar om när pro­feten led­de kvälls­bö­nen med en av sina kus­in­barn. Under bönens ned­fal­lande blev han kvar en lång stund i den posi­tio­nen. Någon av de som bad bakom pro­feten tit­tade upp och fick se hur bar­net klät­trade på pro­fetens rygg. Efter bönen till­frå­gades pro­feten av män­nisko­r­na: “Oh Guds bud­bärare, under din bön då du fal­lit ned i sujūd tog det så lång tid att vi trodde någonting hade hänt, eller att du kanske mot­tog en uppen­barelse.” Han — över hon­om vare frid — sva­rade: “Ingent­ing hände, men min son red på min rygg och jag ville inte jäk­ta hon­om för­rän han var nöjd.[35]Sahîh Al-Nasâ’i, cit. i Q&A, nr 12212

Andra berät­telser vis­ar att pro­feten brukade pus­sa sin son Ibrāhīm och luk­ta på hon­om (och vilken förälder kan inte hål­la med om att ens egna barn har en myck­et speciell doft). Men då en beduin kom till pro­feten och sade: “Ni pus­sar era gosse­barn! Vi pus­sar dem inte!”, sva­rade pro­feten: “Jag kan inte läg­ga [till­baks] nåd i ditt hjär­ta när Gud tag­it bort det.[36]Abbrev. Bukhârî 1994:954, nr 2013

Kärleken mellan man och kvinna

Kär­leken mel­lan man och kvin­na är Guds under och man skall leva i vän­skap och sam­förstånd med dem. Gud, den upphöjde säger:

Och till Hans [Guds] under hör att Han har ska­p­at hus­trur åt er av er egen art, så att ni kan finna ro hos dem, och Han har låtit kär­lek och ömhet upp­stå mel­lan er. I det­ta lig­ger helt visst bud­skap till män­niskor som tänker. [37]Kora­nen, ar-Rûm 30:21

…Och lev med era hus­trur i vän­skap och sam­förstånd; om ni fat­tar motvil­ja mot dem är det möjligt att ni vän­der er ifrån det som Gud skulle ha gjort till en käl­la till rik väl­signelse för er. [38]Kora­nen, an-Nisâ’ 4:19

Och pro­feten Muhammed sade:

De troende med den bäs­ta av tro är de som har bäst karak­tär och de bäs­ta av er är de som behand­lar sina fru­ar bäst! [39]Åter­berät­tat av Thir­mi­di

Ansvar gentemot familjen

Famil­jen är en välsig­nad enhet där famil­je­fadern har det ytter­s­ta ans­varet för att utbil­da sin familj, hjäl­pa sin familj och stöt­ta den i var­je sit­u­a­tion som upp­står. Det­ta ans­var är än vik­ti­gare att leva upp till i ett ick­e­mus­lim­skt samhälle där fres­telser och påverkan från andra tankesätt och värdesys­tem än det islamiska dominerar.

Man­nen har en plikt att försör­ja sin familj och till­go­dose dess oli­ka behov. Och, som vi sett ovan, att utbil­da sin familj i reli­gio­nen. Vis­sa lärde, som t ex shaykh Salmān al-Awda och shaykh Sālih al-Muna­jjid rek­om­mender­ar att man sam­lar på sig ett bib­liotek i hem­met där var och en av famil­jens medlem­mar skall kun­na finna sig till rät­ta. Man rek­om­mender­ar ock­så att regel­bun­det hål­la lek­tion­er eller studiecirk­lar för famil­jemedlem­mar­na. [40]Se Al-cAw­da 2002:8–9

Då det kom­mer till att över­va­ka famil­jens oli­ka göromål och omständigheter är det­ta något man måste göra på ett kor­rekt sätt. De berät­telser som finns om hur pro­feten behand­lade medle­mam­r­na i sitt hushåll vis­ar på att då pro­feten såg något fel påpekade han det för­sik­tigt medan han upp­manade till god­het, erb­jöd vägled­ning och påminde om Gud.

Det­ta är inte tillfälle att visa styr­ka och auk­toritet, utan att nå ut och påb­ju­da det rät­ta och för­b­ju­da det onda och påmin­na om Gud. Vi förvän­tas väc­ka hjär­tana till liv i hushål­lets medlem­mar och inspir­era i dessa hjär­tan en guds­fruk­tan och kär­lek till Gud och ett begär efter att göra Hon­om till vil­jes och till att kom­ma till par­adis­et. Det­ta kräver ett tillvä­gagångssätt som kan inspir­era till tro. [41]al-cAw­da 2002:11

Så hur fel ute är inte de män som utan att låta Kora­nen och pro­fet­tra­di­tio­nen (sun­nah) reglera deras han­dlin­gar jagar efter kvin­nor­na i sin familj, hotar dem och slår dem för att få dem att lyda och skräm­mer dem till respekt och räd­sla! Inspir­erar den­na ogu­dak­ti­ga van­sköt­sel av famil­jen till tro, inrät­tar det­ta kär­lek och gud­fruk­tan i deras hjär­tan eller blir de bät­tre mus­limer av en sådan behan­dling? Svaret är enty­digt nej.

Käl­lor:
Ali, Abdul­lah Yusuf, The holy Qur-ân, King Fahd Holy Qur’ân print­ing complex,
Bern­ström, Muhammed Knut, Kora­nens bud­skap, Pro­prius 1998
Imam al-Bukhârî (Muhammed Muhsin Khan [transl.]), Sahih Bukhâri [abbre­vi­at­ed], Mak­ta­ba Dar-us-Salam, Riyadh 1994
Doi , ‘Abdur Rah­mân, Shar­i’a: The islam­ic law, Ta Ha publ. Lon­don 1997
Al-Ghazâlî, Muhammed, A the­mat­ic Com­men­tary on the Qur’an, Islam­ic Book­trust, Kuala Lumpur 2001
Kathîr, Ibn, Tafsîr Ibn Kathîr (abridged), vol­ume 3; 9, Darus­salam publ. Riyadh 2000
Malik, Anas b, Muwat­ta imam Malik, Kitâb Bha­van, New Dhe­li 1992
Imam Mus­lim, Sahih Mus­lim, Kitâb Bha­van, New Dhe­li 1997

WWW, Annan media:
Expressen, www.expressen.se
Afton­bladet, www.aftonbladet.se
Islam — Q&A [Shaykh Sal­ih al-Muna­jjid], www.islam-qa.com nr: 13260; 12212; 22063
B. Fahd al-Oudah, Salman, Islam­ic Work at Home, www.islamtoday.com


Min­nesan­teck­ningar:
Sveriges tele­vi­sion, Rapport

Fot­not­er:

Fot­not­er:
1 Doi 1997:143
2 Doi 1997:147
3 Doi 1997:157
4 Doi 1997:182
5 Tir­mid­hi, cit i Doi 1997:182
6 Kora­nen, An-Nahl 16:57–59
7 Kora­nen, At-Tak­wîr 81:8–9
8 Koraben 81:9–13
9 Bern­ström 1998:895
10 War­da Khal­di, Expressen 24/1 2002 nätutgåva
11 Kora­nen 49:13
12 Kathîr vol 9, 2000:206–207
13 Kora­nen 24:4
14 Kora­nen 24:23–24
15 Kora­nen 24:12
16 Kora­nen 68:10–11
17 Kora­nen, 45:18–19, 21
18 Kora­nen, 45:23
19 Doi 1997:115;119
20 Kora­nen, al-Baqarah 2:256–257
21 Bukhârî, cit. Doi 142
22 Kora­nen 5:32
23 Kora­nen 17:33
24 Kora­nen, an-Nahl 6:137
25 Kathîr vol 3 2000:481
26 Kora­nen 25: (63) 68–69
27 Kora­nen 6:137
28 Kathîr vol 3 2000:481
29 Ghaz­za­li 2001:341
30 Abû Dâwûd, At-Tir­mid­hi, cit. i Ghazâlî 2001:71
31 Ahmad
32 Mus­lim, Ahmad. Cit. Q&A nr 13260, 22063
33 Fataawa al-shaykh Bin Baaz, cit. Q&A, nr 13260
34 Q&A, nr. 12212
35 Sahîh Al-Nasâ’i, cit. i Q&A, nr 12212
36 Abbrev. Bukhârî 1994:954, nr 2013
37 Kora­nen, ar-Rûm 30:21
38 Kora­nen, an-Nisâ’ 4:19
39 Åter­berät­tat av Thirmidi
40 Se Al-cAw­da 2002:8–9
41 al-cAw­da 2002:11
Abd Al-Wahid Yahya

Abd Al-Wahid Yahya

Abd Al-Wahid Yahya har studerat islamologi vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet.