Ett dualistiskt förhållande — “en sund själ i en sund kropp”

Det dual­is­tiska förhål­lan­det mel­lan kropp och själ är något myck­et uppen­bart i den fysiska världen. Krop­pen är under­ord­nad och själen styr, båda i behov av varandra.

Män­niskan har dock för vana att absorbera sig i upp­fyl­lande av fysiska behov och där till följd neg­lig­era andli­ga övervä­gan­den. Vi behöver bara se till det sto­ra antal insti­tu­tion­er som hanter­ar materiel­la intressen i våra liv jäm­fört med bris­ten på de som till­go­dos­er själ­sli­ga behov, likt moskén.

Krop­pen har både rät­tigheter och krav på oss. Men vad är krop­pen utan själen? Den är enbart ett fysiskt objekt, oavsett hur kraft­full eller vack­er den än må vara. Läm­nar själen krop­pen är den bara ett yttre skal. Dess skön­het kan endast förverk­li­gas genom själen.

Om vi försök­er tilläm­pa det­ta resone­mang i ett islamiskt sam­man­hang märk­er vi att de fyra främ­s­ta for­mer­na av dyrkan — bön, fas­ta, all­mosa och vallfärd — och alla andra sorters dyrkan, kräver både krop­pens och själens närvaro.

Beklagligt nog har Bokens folk — krist­na och judar — lik­som mån­ga mus­limer — bliv­it allt­för sys­sel­sat­ta med de yttre for­mer­na på bekost­nad av de inre. Man bekym­rar sig mer över det fysiska än det själ­sli­ga. Att betän­ka de yttre aspek­ter­na av dyrkan är i sig bra, men det får inte vara till den grad att den inre bety­delsen glöms bort.

Bönens fysiska moment är när man står upprest, bugar, sit­ter och ned­fall­er. Det­ta är de kropp­sli­ga rörelser­na som de fles­ta mus­limer lär sig utan­till. Av de frå­gor som ställs om bönen rör de fles­ta dessa yttre detaljer.

De andli­ga aspek­ter­na av bönen är hän­given­het, ödmjukhet och under­kas­telse med full upprik­tighet och hän­givelse inför Gud. Det­ta innefat­tar ett erkän­nande av Guds storhet och gudom­lighet, och inger en känsla av vörd­nad och bävan.

Finns det ett sam­band mel­lan oron för bönens fysiska utförande och oron för det andli­ga? Tvek­löst är det så för när de yttre aspek­ter­na av bönen genom­förs sker det i lyd­nad av Her­ren för att upp­fyl­la Hans befall­ning genom att upprät­thål­la en av trons pelare.

Men bör man inte sam­tidigt ock­så kän­na till var­för vår Herre, i Hans oändli­ga vis­dom, befall­er oss att be vid bestäm­da tider och på ett visst sätt? Bör man inte frå­ga sig vilken inverkan bönen skall ha på ens per­son­lighet och ens liv över lag?

Det­sam­ma kan sägas om fas­tan. Var­för fas­tar man? För inte är det så att Gud behöver vår fasta.

Män­niskor! Inför Gud är ni de fat­ti­ga och Gud är den Rike som är Sig själv nog, Den som allt lov och pris tillkom­mer. ^[1]Kora­nen 35:15

Pro­feten (över hon­om vare Guds frid och väl­signelser) sade:

Den som inte läm­nar fal­skt tal och onda gärningar har Gud inte något behov av att denne läm­nar dennes mat och dryck. ^[2]Sahîh al-Bukhârî (1903)

Vi vet att Gud inte är i behov av att vi avstår mat och dryck, även om vi avstår från fal­s­ka ord och handlingar.

Pro­feten förmed­lade Guds ord:

O mina tjänare! Om den förs­ta av er och den sista av er, män­niska och jinn, vore som den mest frommes hjär­ta skulle det inte öka mitt her­ravälde det min­s­ta. O mina tjänare! Om den förs­ta av er och den sista av er, män­niska och jinn, vore som den mest syn­di­ges hjär­ta av er skulle det inte min­s­ka mitt her­ravälde det min­s­ta. ^[3]Sahîh Mus­lim (2577)

Fas­tan påb­jöds inte som ett straff för att låta oss lida av hunger och törst.

Gud säger:

Var­för skulle Gud vil­ja straf­fa er [för gam­la syn­der], om ni vis­ar [Hon­om] tack­samhet och tror [på Hon­om]? Gud, som har kun­skap om allt, erkän­ner [Sina tjänares] förtjän­ster. ^[4]Kora­nen, sûrah al-Nisa’: 147

Under pil­grims­fär­den såg pro­feten en gam­mal man stödd från båda sidor av hans två sön­er. Pro­feten frågade:

Vad är det med honom?

De sade:

Han har svu­rit en ed att han skall gå.

Pro­feten sade:

Gud är inte i behov av att denne man straf­far sig själv. ^[5]Sahîh al-Bukhârî (1865) och Sahih Mus­lim (1646)

Där­på beor­drade han man­nen att rida.

Har fas­tan då föreskriv­its för att vi skall upp­nå väl­signelser och belöningar?

Tvek­löst skänker Gud Hans tjänare sto­ra gåvor med anled­ning av fas­tan. Pro­feten sade:

Den som ut ur tro fas­tar och sök­er belön­ing kom­mer få alla tidi­gare syn­der för­låt­na. ^[6]Sahîh al-Bukhârî (38) och Sahih Mus­lim (716)

De belöningar och väl­signelser som erhålls av fas­ta, bön och väl­gören­het är Guds belön­ing för att upp­muntra oss till att göra dessa goda gärningar.

Man kan dock fort­farande frå­ga sig var­för vi fas­tar, vil­ka belöningar­na är i det­ta samt var­för vi ber och vallfärdar.

Som jag ser det gör vi det­ta av två anledningar:

Det förs­ta är för att stär­ka vår tro och vår moraliska karak­tär grun­dat på fromhet och visshet.

Om fas­tan säger Gud:

Troende! Det är en plikt för er att fas­ta, lik­som det var en plikt för dem som levde före er — kanske skall ni fruk­ta Gud. ^[7]Kora­nen, sûrah al-Baqarah: 183

Om bönen säger Gud:

Läs vad som har uppen­barats för dig av den­na Skrift och för­rät­ta bönen. Bönen avhåller [den bed­jande] från skam­lösa han­dlin­gar och allt som strid­er mot rim­lighet och för­nuft. Men först och störst är åkallan­det av Guds namn. Och Gud vet vad ni gör. ^[8]Kora­nen, sûrah al-‘Ankabût: 45

Om vallfär­den säger Gud:

Vallfär­den [skall full­göras under] de kän­da månader­na. Den som då beger sig i väg skall så länge vallfär­den varar avhål­la sig från intim sam­varo med kvin­nor, grovt tal samt trä­tor och tvis­ter. Gud vet det goda ni gör. För med er det som ni kan ha behov av, men den bäs­ta vägkosten är guds­fruk­tan. Och fruk­ta Gud, ni som har förstånd! ^[9]Kora­nen, sûrah al-Baqarah: 197

Och om all­mosan säger Gud:

Tag då emot något av dem som offer­gå­va [Muham­mad]; så renar du dem [från synd] och hjälper dem att växa [i rät­tfärdighet]. Och be för dem — dina bön­er ger dem tryg­ghet och tröst; Gud hör allt, vet allt. ^[10]Kora­nen, sûrah al-Taw­bah: 103

Den­na innebörd kan ses i all dyrkan som syf­tar till att byg­ga en per­sons karak­tär och ful­lkom­na dennes moraliska hand­lande och tro. Dyrkan renar och vitalis­er­ar hjär­tan, gör dem fria från girighet, agg och ohäm­mad lust.

Det andra syftet med dyrkan är att stär­ka förhål­lan­det mel­lan indi­vid och samhälle. När indiv­i­dens karak­tär utveck­las odlas vis­sa värderingar och dyrkan kom­mer säkra med­män­nisko­rs rät­tigheter. Här omfat­tas rela­tio­nen mel­lan man och fru, föräl­drar och barn, och likaså mel­lan grannar och mel­lan styrande och styrd. Även djurs rät­tigheter och miljön säk­er­ställs på det­ta sätt. Islam för med sig värderingar som styr en mus­lims agerande i förhål­lande till allt som omger honom.

Dyrkan som har föreskriv­its män­niskan i tidi­gare reli­gion­er, och i islam, är en del av ett “pro­gram” som syf­tar till att upp­fyl­la dessa båda mål:

1. att byg­ga den enskil­da indiv­i­den och
2. att utveck­la dennes rela­tion med samhäl­let runtomkring.

Vilken inverkan har då fas­tan på den som enbart undan­håller sig mat och dryck samt andra nöjen som annars är tillåt­na, enbart för att ägna sig åt sådant som inte är tillåtet likt att lju­ga och behand­la andra män­niskor illa? Hur myck­et värre är det inte att göra vad som inte är tillåtet under ramadan, och eventuellt även dagtid under fas­tan? Hur är det ställt med den som lever ett dubbel­liv, där dyrkan inte är en del av varda­gen, utan någon inverkan på umgänget med andra?

En mus­lim måste frå­ga sig: När kom­mer min dyrkan att bli mer än enbart en yttre han­dling, för att istäl­let bli en han­dling med en berikande innebörd och ett djup och ädelt syfte? När kom­mer min dyrkan att påver­ka min per­son­lighet, och byg­ga mig till en män­niska med integritet som upp­fyller plik­ter, erkän­ner bris­ter och arbe­tar för att bät­tra sig själv istäl­let för att först döma andra?

Endast då kom­mer dyrkan att nå dess ful­la innebörd.

Vill du läsa mer om and­lighet inom islam enligt Kora­nen så är du välkom­men att besö­ka zuhd.se som är en sys­ter­si­da till islam.se

Käl­la:
Muhammed Knut Bern­ström (2000), Kora­nens bud­skap. Sim­r­ishamn: Proprius