Trosbekännelsen

I böneu­tropet (adhān) förkun­nas tros­bekän­nelsen i islam.

Den förs­ta av islams fem pelare är tros­bekän­nelsen i islam, sha­hadah, som innebär att man vit­tnar om att:

1. Gud ensam är den ende gudomen värd att dyr­ka och att
2. Muhammed är Hans sändebud.

Lā ʾilāha ʾil­lā-llāh — det finns ingen gud värdig dyrkan utom Gud
Den förs­ta delen av tros­bekän­nelsen i islam är både en bekräf­telse av monoteism (tawhīd) och en avvisan av dess antites, mång­gu­dadyrkan (shirk). Om den andra delen skriv­er prof. Wil­fred C. Smith (1916–2000):

Att dyr­ka enbart Gud är att vän­da sig bort från alla fal­s­ka gudo­mar, inte bara i konkret form av avgud­abilder och religiös poly­teism, utan ock­så i en mer sub­til form av moralisk poly­teism; från felak­ti­ga värde­grun­der och hjär­tats fal­s­ka gudar. Att fullföl­ja blott jordiska mål, högvärdera dem, visa dem lojalitet och på sätt och vis dyr­ka dem; mål som rike­dom, pres­tige, kön, nation­al­ism, kom­fort, eller alla andra män­skli­ga dis­trak­tion­er och svagheter — om dem säger det känsli­ga mus­lim­s­ka samvetet… att de är att bry­ta mot den monoteis­tiska principen. ^[1]Sahīh Mus­lim, #113.

Smith utforskar insik­ts­fullt en dju­pare nivå av monoteism:

Vid en sub­ti­lare nivå, för dem som kan se det, har läran ibland avsett, och bor­de defin­i­tivt innebära, en avvisan av tyran­ni. Det är enbart Gud som skall dyrkas och tjä­nas. För den vars tro är till­räck­ligt levande kan det­ta innebära att ingen jordisk makt eller män­sklig fig­ur förtjä­nar eller kan läg­ga legit­i­ma anspråk på en män­niskas full­ständi­ga lojalitet, och alla försök att läg­ga ett rent män­skligt ok på någons nacke är en överträdelse inte bara mot män­sklig värdighet utan mot all kos­misk ord­ning, och att under­kas­ta sig det­ta skulle vara en synd. ^[2]Ibid. s. 60.

Karen Arm­strong (1944-), som länge beun­drat Smiths verk, sammanfattar:

Tros­bekän­nelsen: ‘Jag vit­tnar om att det inte finns någon gudom utom Gud och att Muhammed är Hans pro­fet’… är inte en ‘bekän­nelse’ i mod­ern väster­länd­sk bemärkelse. Den mus­lim som yttrar tros­bekän­nelsen ‘vit­tnar’ i sitt liv och genom alla han­dlin­gar att hans främ­s­ta pri­or­itet är Allah och att inga andra ‘gudar’ — som omfat­tar poli­tiska, materiel­la, ekonomiska och per­son­li­ga ambi­tion­er — kan ges företräde fram­för hans anförtroende till Gud. ^[3]Arm­strong, Karen (2009) The Case for God, s. 101.

År 1909 förut­spådde Charles W. Eliot (1834–1926) att i framti­dens reli­gion kom­mer det inte att finnas:

Dyrkan, varken uttryck­lig eller under­förstådd, av för­fäder, lärare, eller ledare; stam­mar, raside­olo­gi eller sky­dds­gu­dar; ingen iden­ti­fier­ing av någon män­niska, även om majestätisk i karak­tär, med den evi­ga Gudomen. ^[4]Eliot, Charles W. (1909) The Reli­gion of The Future. Har­vard The­o­log­i­cal Review, Vol. 2, No 4, (okt.), s. 392, Cam­bridge Uni­ver­si­ty Press on behalf of the Har­vard Divin­i­ty Schūl.

Vad annat kan den­na framti­da reli­gion avse än islam?

Muḥam­madun rasūlu-llāh — Muham­mad är Guds sändebud
Den andra delen av tros­bekän­nelsen (sha­ha­da) i islam bet­onar tron på Muhammed som den siste pro­feten. Tron på Muhammeds pro­fet­skap förut­sät­ter att fyra krav uppfylls:

1. att tro på vad han sade
2. att lyda vad han föreskrivit
3. att avstå från det han förbjudit
4. att dyr­ka Gud så som han godkänt

Att under­kas­ta sig Gud och upp­fyl­la dessa fyra kri­terier utgör det ”säkra fäste” som nämns i Koranen:

Den som med hela sitt väsen under­kas­tar sig Guds vil­ja och som gör det goda och det rät­ta har vun­nit ett säk­ert fäste. Allt går till sist upp till Gud. ^[5]Kora­nen 4:124

Tros­bekän­nelsen i islam utta­las under böneutropet.

Religiöst utövande före Muhammed

Under den lån­ga tiden mel­lan Jesus och Muhammed hade utö­van­det av reli­gion stag­n­er­at. Män­niskan van­drade i okun­nighet och när hon stan­nade upp för att se var hon befann sig, fann hon sig i mit­ten av ingen­stans. Som­li­ga levde utan gudom­lig vägled­ning och sök­te sin till­fly­kt i vidske­pelser. Som­li­ga levde med gudom­lig vägled­ning och uppen­barelse som hade förän­drats och för­van­skats. Det­ta var en gynnsam tid för islam att befria män­niskor från synd och lidande och föra dem till­ba­ka till den rät­ta vägen, till tron på Gud — Noaks, Abra­hams, Davids, Salomons, Moses och Jesus Gud.

Polyteism under Muhammeds tid

När pro­feten Muhammed proklam­er­ade den monoteis­tiska läran för hed­ningar­na i Ara­bi­en sprang de sin iväg med fin­grar­na i öro­nen. De var så för­blindade av deras poly­teis­tiska tro att var­je omnäm­nande av “en Gud” sågs som ren lögn:

De förvå­nas över att [en man] ur deras egen krets kom­mer till dem för att var­na dem, och förnekar­na av san­nin­gen säger: “Hans väl­ta­l­ighet blän­dar oss, men det är bara lögn. Han gör ju alla gudar till en gud? Det är högst märk­ligt!” ^[6]Kora­nen 38:3–5

Deras poly­teism bestod av dyrkan av avgu­dar eller min­dre gudar som de såg som med­lare mel­lan dem och Gud. Deras argu­ment, att en mel­lan­hand krävs för att med­la mel­lan män­niska och Gud, avvisas i Kora­nen. Tron på guda­li­ka mel­lan­hän­der kvarstår fort­farande världen över i mån­ga reli­gion­er men inför Gud är de ingent­ing annat än uppdik­tade namn:

Vad ni dyrkar vid sidan av Hon­om är ingent­ing annat än namn som ni har tänkt ut, ni och era för­fäder; Gud har inte gett er till­stånd till det­ta. Ingen dömer utom Gud; Han befall­er er att dyr­ka Hon­om ensam. Det­ta är den evigt san­na tron, men de fles­ta män­niskor har ingen kun­skap [om det­ta]. ^[7]Kora­nen 4:124

De fal­s­ka gudar­na är mak­tlösa och har inget att erbjuda:

Men [män­nisko­r­na] sät­ter i Hans ställe upp gudar som inte kan ska­pa något efter­som de själ­va är ska­pade; de kan varken [sky­d­da sig mot] ett ont [som hotar dem] eller tillerkän­na sig själ­va för­mån­er och de har ingen makt över döden, livet eller upp­stån­delsen. ^[8]Kora­nen 4:124

I en koranisk analo­gi lik­nar Gud en poly­teist vid en slav som försök­er tjä­na flera her­rar. Förvir­rad över vilken herre som skall tjä­nas först kän­ner sig slaven för­bit­trad och splittrad:

Gud fram­ställer [den­na] liknelse: [Här är två män] — den ene har flera her­rar som tvis­tar sinsemel­lan, och den andre beror av en enda herre. Är deras vil­lkor jäm­för­bara? [Nej] — Gud ske lov! — men de fles­ta [män­niskor] inser inte det­ta. ^[9]Kora­nen 4:124

Fitrah — det naturliga tillståndet

Ett sista vik­tigt islamiskt kon­cept är fitrah, tron på att män­niskan föds med en naturlig benä­gen­het mot tron på en Ska­pare. Karen Arm­strong (1944-) skriv­er i A His­to­ry of God:

När män­niskor sök­er efter en ytter­s­ta mening med livet går deras tankar i en viss rik­t­ning. Det­ta är inget som sker under tvång utan det är något som tycks vara naturligt för var­je män­niska. ^[10]Arm­strong, Karen (1999) A His­to­ry of God, Vin­tage, s. 462.

Utifrån en islamisk syn­vinkel föds var­je per­son i ett till­stånd av islam så länge som hans eller hennes fitrah för­blir intakt. Det­ta bud­skap, att alla män­niskor föds som mus­limer, “har delvis svarat för islams bre­da accep­tans och pop­u­lar­itet”, säger Gary D. Guthrie ^[11]Guthrie, Gary D. (1997) The Wis­dom Tree: A Jour­ney to the Heart of God, Ocean Tree Books, s. 116.. “Om vi ​​använ­der Kora­nens vok­ab­ulär”, tilläg­ger prof. William Chittick, “är fitrah den Adam, som Gud lärde alla tings namn, i var­je män­niska ^[12]Kora­nen 2:31”. Det­ta är den ursprung­li­ga Adam som finns i var­je män­niska. I grund och bot­ten är det­ta rätt och rik­tigt efter­som det naturligt åsyf­tar monoteism, som är grun­den för all vis­dom och sann kun­skap om Gud, uni­ver­sum och jaget. ^[13]Chittick William C. (2007) Sci­ence of the Cos­mos, Sci­ence of the Soul: The Per­ti­nence of Islam­ic Cos­mol­o­gy in the Mod­ern World, Oneworld Būks, Oxford. s. 29. Så fitrah är inte bara ett behov av att tro på Gud, utan ock­så ett behov av att vara en bra människa.

Vad som händer när fitrah påverkas

Efter­som män­niskor lever under oli­ka förut­sät­tningar kan fitrah i vis­sa sam­man­hang bevaras medan det i andra sam­man­hang förvrängs. Män­niskor avviker senare i livet för att bli krist­na, judar, hin­duer, bud­dhis­ter eller ateis­ter beroende på miljön som de föds i. I de fles­ta fall antar barn den reli­gion som dominerar i samhäl­let. De ärv­er den först från de som står dem närmst som föräl­drar och släk­tin­gar. Därefter spelar kon­tak­ter med samhäl­let genom grannar, vän­ner, lärare ^[14]“Skolans funk­tion”, förk­larar Ruth A. Wal­lace, “är att förmed­la tra­di­tion­er och känslor, både poli­tiska och i från samhäl­let som hel­het, för den speciel­la miljö som bar­net vis­tas i.” … Fort­sätt läsa och kul­tur ock­så stor roll. Con­dorcet Mar­quis (1743–1794), den franske filosofen och matem­atik­ern, kon­stat­er­ade att — män­niskor i grund och bot­ten är goda men att samhäl­let fördär­var dem ^[15]Vault, Bird­sall S. (1990) West­ern Civ­i­liza­tion Since 1600. McGraw-Hills Col­lege Review Būks, s. 69.. Utifrån en islamisk syn­vinkel är det­ta vad Muhammed (över hon­om vare Guds frid och väl­signelser) illus­tr­erar i en levande liknelse:

Var­je barn föds i ett till­stånd av fitrah men hans föräl­drar gör hon­om anti­n­gen till kris­ten, jude eller magi­er. ^[16]Kora­nen 4:124

Den­na liknelse förk­larar sig själv. Den fast­ställer att ursprung­li­ga till­stånd för­blir intak­ta tills yttre fak­tor­er påverkar dem. Ser vi till män­niskan på det­ta sätt kan vi tän­ka oss att hon föds i ett till­stånd av fitrah före hon påverkas av samhäl­let. Århun­draden efter Muhammed bekräf­tade Bertrand Rus­sell (1872–1970) hans ord:

Den reli­gion som män­niskan antar är den i samhäl­let där hon bor, vilket gör det uppen­bart att miljöns påverkan är vad som får henne att acceptera reli­gio­nen i frå­ga. ^[17]Rus­sell, Bertrand (2004) Why Am I Not a Chris­t­ian? And oth­er Essays on Reli­gion and Relat­ed Sub­jects. Rout­ledge Clas­sics, Lon­don & New York, s. 22.

När barn påverkas av deras föräl­drar och under mån­ga år indok­trineras blir de myck­et rigi­da och san­no­likheten för en återgång till fitrah allt­mer avlägsen. När Gud bad de icke troende att bry­ta med deras för­flut­na och acceptera san­nin­gen, vägrade de och höll sig till deras djupt rotade vanor:

Och när de hör upp­manin­gen: ‘Kom och slut upp kring det som Gud har uppen­barat och kring Pro­feten’, svarar de: ‘För oss räck­er det som var våra för­fäders tro.’ Men om deras för­fäder inte använde sitt förstånd och sak­nade all vägled­ning. ^[18]Kora­nen 4:124

Käl­lor:
Dr. Ash-Shehri, Abdul­lah S. The Only Way Out: www.islamhouse.com, 2014. Web. 7 apr 2014.
Muhammed Knut Bern­ström (2000), Kora­nens bud­skap. Sim­r­ishamn: Proprius
Ali Esfan­di­ari 2009: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Sahadah-Topkapi-Palace.jpg