Ibn Taymiyyah

Inledning

Taqî ad-Dîn Ahmad ibn Taymiyyah al-Har­râni (661–728 h./ 1263–1328 e kr.) föd­des i staden Har­ran i nuvarande Turki­et. Hans far var en fram­stående lärd man inom den han­bali­tiska skolan, vilket även hans far­bror och hans far­far var.

När Ibn Taymiyyah var sju år gam­mal läm­nade han med sin familj hem­staden och tog sin till­fly­kt till Damaskus i Syrien pre­cis innan den mon­goliska inva­sio­nen inleddes.

Ibn Taymiyyah, som var myck­et intel­li­gent och hade ett gott minne, bemästrade de oli­ka islamiska lär­doms­grenar­na vid en tidig ålder samt stud­er­ade dessu­tom vittgående de oli­ka religiösa sek­ter­nas och andra reli­gion­ers heli­ga skrifter som exis­ter­ade i hans samtid. Hans lärare uppg­ick till över tvåhun­dra män, och bland de främ­s­ta kan näm­nas Sham­sud­din al-Maq­disi som var den förs­ta från den han­bali­tiska skolan att bli den hög­ste domaren i Syrien.

Ibn Taymiyyah var knappt sjut­ton år gam­mal då Sham­sud­din al-Maq­disi gav hon­om tillå­telse att utfär­da fat­wa (lag­tolkn­ing av en religiös auk­toritet). Vid sam­ma ålder bör­jade han dessu­tom hål­la före­drag om islam. När han blev tret­tio år gam­mal erb­jöds han tjän­sten som hög­ste domare som han senare tack­ade nej till.

En mudjtahid

Även om Ibn Taymiyyahs utbild­ning i grun­den var i den han­bali­tiska skolan så var han minst lika insatt i de andra skolor­na. Han var dessu­tom insatt i den filosofiska och sufiska lit­ter­a­turen. Han var utan någon tvekan en självständig tänkare (mud­j­tahid).

Myck­et av Ibn Taymiyyahs tid och möda gick åt att försvara den ren­läri­ga tolknin­gen av islam mot den våg av avvikelse som spred sig över den mus­lim­s­ka natio­nen. Han använde Kora­nen och Sun­nah som det grundläg­gande kri­teri­et i alla sina skrifter och reformistiska ansträngningar. I frå­gor där det inte fanns tydli­ga svar från Kora­nen och sun­nah använde han sig av det rationel­la tankemön­stret och idjti­had.

En mudjaddid

Ibn Taymiyyah var en framgångsrik refor­ma­tor som obevek­ligt käm­pade mot oli­ka for­mer av irrläror och inno­va­tion­er som hade smugit sig in i islam. Han strä­vade ytterst för att åter­föra islam till sin ursprung­li­ga ren­het och rev­o­lu­tionära anda. För att upp­nå det­ta följde han två principer:

1. att ska­pa en rev­o­lu­tionär anda mot shirk och bid‘ah (inno­va­tion­er) och
2. att läg­ga ton­vik­ten på kon­ceptet om tawhid (Guds enhet) med alla dess implikationer.

I det­ta arbete var han tvun­gen att argu­mentera mot de som hade ett högt anseende om grekisk filosofi samt mot de sufiska mäs­tar­na som upprät­thöll tankar­na om pan­teism, gnos­ti­cism och asketism. Han gick till intellek­tuell motat­tack mot djabariyyah (deter­min­is­ter som förnekade män­niskan hennes fria vil­ja och ans­var), qadariyyah och mutazil­lah (ratio­nal­is­ter som förnekade den gudom­li­ga pre­des­ti­na­tio­nen). Som ett direkt resul­tat av det­ta fick han genom­l­i­da sto­ra svårigheter från framträ­dande sek­ter­is­tiske lärde och från auk­toriteter som stödde dessa. Hans sam­manstöt­ningar med dem led­de till ett fler­tal vis­telser i fängelset.

En mudjâhid

Ibn Taymiyyah stred inte endast mot islams inter­na fien­der utan ock­så mot islams exter­na fien­der genom sina fat­wor (lag­tolkn­ing av en religiös auk­toritet) och genom sitt delt­a­gande i strider.

När mon­gol­er­na invader­ade Syrien arbe­tade han hårt för att väc­ka folket till jihad mot dem. Efter att Ibn Taymiyyah tap­pert hade delt­ag­it i fält­slaget vid Shaqhab utg­ick den syrisk/egyptiska armen seg­rande. Han del­tog dessu­tom i mån­ga andra mil­itära expeditioner.

Hans ryk­t­barhet som en lärd och tap­per krigskämpe fick mån­ga lärde att bli avund­sju­ka på hon­om. Hans mot­stån­dare lyck­ades ploc­ka fram en gam­mal fat­wa som han hade utfär­dat sjut­ton år tidi­gare. Fat­wan hand­lade om gravbesök och de svart­sju­ka lär­da tolka­de den väldigt pro­voka­tivt. Till följd av det­ta upp­stod en stor dispyt som led­de till att Ibn Taymiyyah fängslades.

Hans studenter

Ibn Taymiyyahs stu­den­ter spred sig från Syrien till Egypten. Några av dem till platser myck­et långt bort. De predikade och utveck­lade hans intellek­tuel­la arv och delade sin lärares för­föl­jelser. De mest välkän­da av dem är bland andra Imâm ibn Qayy­im al-Jawziyyah, Ibn Abdul Hadi, Ibn Kathir, Hafiz Dha­habi, al-Mizzi, Muham­mad bin Muflih, Abu Hafs al-Baz­zar, Ibn al-War­di och Qadi ibn Fadlullah.

Hans inflytande

Ibn Taymiyyah ska­pade ett rev­o­lu­tionerande kli­mat av tänkande genom både sina idéer och sina reformistiska strä­van­den. Dessa tankar påverkade inte bara djupt hans samtid utan även lång tid efteråt. Han efter­läm­nade ett stort antal verk och lär­doms­grenar. Hans mot­stån­dare sjönk sak­ta in i anonymitet medan Ibn Taymiyyahs verks värde och upp­skat­tnin­gen av dem ökade.

Under hans livstid sträck­te sig hans ryk­t­barhet och infly­tande över Egyptens och Syriens gränser. När han för sista gån­gen fängslades i ett citadell i Damaskus, ström­made breven in från bag­dad­bor­na som pro­test­er­ade mot hans arrester­ing och som krävde hans omedel­bara fris­läp­pande. När han gick bort kunde begravn­ings­bö­nen ses utföras ända bort till Kina.

Näs­tan alla his­torik­er har erkänt Ibn Taymiyyahs dju­pa påverkan på den mest framträ­dande refor­ma­torn under 1700-talet, d.v.s. Shaykh Muham­mad bin Abdul Wah­hab (d. 1792 e.Kr.).

Käl­la:

Ibn Taymiyyah, The Right Way: A Sum­marised Trans­la­tion av. Darus­salam: Pub­lish­ers and Dis­trib­u­tors. Riyad. 1996. ISBN: 9960–740-95–1.