Skip to main content

Enligt hin­duis­men vis­ar sig Brah­mans attrib­ut som oli­ka gudar.

  1. Ska­pan­det blir en ska­pargud, Brahman.
  2. Bevaran­det blir en gud som bevarar, Vishnu.
  3. Förstörelsen blir en gud som förstör, Siva.

Den mest omty­ck­te, Vish­nu, ans­es ha reinkarn­er­ats bland män­niskor vid ett fler­tal tillfällen, en reinkar­na­tion som på san­skrit kallas för avatar, vilket bety­der ned­sti­gande. Det­ta ger en bild av hur Gud menas sti­ga ned till män­niskans värld genom att själv bli män­niska eller något annat levande.

Huvud­sak­li­gen syf­tar ter­men avatar på Vish­nus tio främ­s­ta framträ­dande. Dessa är bland annat:

  1. Mat­sya, Gud inkarn­er­ad som fisk;
  2. Kur­ma, som sköldpadda;
  3. Varha, som vildsvin;
  4. Narasimha som hälften män­niska, hälften lejon;
  5. Vamana som dvärg och
  6. den antagli­gen van­li­gaste for­men som är Rama, och det är som män­niska. [1]Rama är det välkän­da eposet Ramayanas hjälte.

En annan omty­ckt gud av hin­duis­mens gudar är Krish­na, den andra män­skli­ga inkar­na­tio­nen av Vish­nu. Hans epos är Mahab­hara­ta som beskriv­er hur gudar­na stiger ned i män­sklig form för att räd­da Gudin­nan Jor­den som förtrycks av demon­er, tyn­gs av över­be­folkn­ing och när­mar sig ett upplös­ningstill­stånd [2]Den teol­o­giska höjd­punk­ten i det­ta epos är Bha­gavad Gita. (Dic­tio­nary of World Reli­gions, s. 448) .

Det kan finnas vari­a­tion­er av den­na tro i frå­ga om hur mån­ga inkar­na­tion­er­na är och vil­ka sorters djur som kan antas, men dessa är de huvudsakliga.

Föl­jak­tli­gen anser hin­duer, som utgör en femt­edel av världens befolkn­ing, att män­niskan är Gud eller en del av Gud. Skill­naden mel­lan Ska­paren och Hans skapelse är därmed endast ytlig.

Nuti­da bud­dism delar i sto­ra drag hin­duis­mens tro på reinkar­na­tion. Bud­dis­men lär att var­je själ har en ”bud­dah-natur” och därmed är kapa­bel till att bli en Bud­dha. I tidi­ga läror [3]Ther­ava­da-bud­dhism, läran om dem äld­ste, är i huvud­sak en dis­ci­plin som utö­vas för att upp­nå fräl­sning för sig själv, av sig själv. Endast munkar med uthål­lighet och viljestyr­ka för att … Fort­sätt läsa var Bud­dha en lärare i män­sklig form. Men i maya­hana-bud­dis­men fram­läg­gs tanken om en ”evig” Bud­dha som förkropp­sli­gar den abso­lu­ta san­nin­gen genom vilken han blir till en gud. För att förkun­na sitt bud­skap man­i­fester­ar sig denne evige Bud­dha som en jordlig Bud­dha, levan­des bland män­niskor. På så vis har bud­dis­men grun­dare Sid­dhartha Gau­ta­ma var­it en jordlig man­i­fes­ta­tion, en vision ska­pad av den evige Bud­dha [4]Dic­tio­nary of World Reli­gions, s. 129.

Bud­dhis­men inför­li­vade delar av den indiska reli­gio­nen och besva­rade den pop­ulära bhak­ti-hin­duis­men [5]Per­son­lig hän­givelse inför und­sät­tande gudar.. Det Abso­lu­ta eller en Bud­dha-natur sågs av vis­sa som attrib­ut man­i­fester­ade som evi­ga Bud­dhor och bodhisattvor5 som fanns i de andli­ga värl­dar­na och erb­jöd sina tjän­ster, sky­dd och hjälp mot upplysning till alla anhän­gare som var dem hängivna.

Den hög­ste av de evi­ga bod­hisattvor­na var Aval­okites­vara, en per­son­ifika­tion av med­känsla; och Man­jus­ri, en per­son­ifika­tion av vis­dom. Och bland de evi­ga bud­dhor­na fanns Aksob­hya (den Oberörde), Amitab­ha (evigt ljus) och Ami­tayus (evigt liv).

Käl­la:
Dr. Bilal Philips, Did God Become Man? Uni­ver­si­ty of Wales.

Fot­not­er:

Fot­not­er:
1 Rama är det välkän­da eposet Ramayanas hjälte.
2 Den teol­o­giska höjd­punk­ten i det­ta epos är Bha­gavad Gita. (Dic­tio­nary of World Reli­gions, s. 448) 
3 Ther­ava­da-bud­dhism, läran om dem äld­ste, är i huvud­sak en dis­ci­plin som utö­vas för att upp­nå fräl­sning för sig själv, av sig själv. Endast munkar med uthål­lighet och viljestyr­ka för att leva ett ansträn­gande religiöst liv kan nå det­ta mål. Den som upp­når det kallas för arhant.
Det finns två typer av nirvā­na, ett med åter­stoder och ett utan. Det förs­ta upp­nås av en arhant här och nu. De fem sam­man­hop­ningar­na (skand­has, som omfat­tar alla män­niskor, är mate­ria, känsla, per­cep­tion, anlag och med­veten­het) finns fort­farande kvar, även om den åtrå som led­er till fort­satt åter­födelse är släckt.
Nirvā­na utan åter­stod avs­er en arhants till­stånd efter döden, vilket Bud­dha inte har talat om. Det kan bara finnas en Bud­dha i en eon och upplysning är för­be­hållen enbart ett fåtal. Den­na aspekt av bud­dhism kallas för hinayana eller “den min­dervärdi­ga farkosten”.
Efters Bud­dhas bort­gång kri­tis­er­ades ther­ava­da-munkar för att vara allt­för snä­va och indi­vid­u­al­is­tiska i deras under­vis­ning. Slit­ningar upp­stod och bud­dhism utveck­lades. En ny form, mahayana, eller “det sto­ra for­donet”, kom att domin­era. (Dic­tio­nary of World Reli­gions, s. 126–127)
4 Dic­tio­nary of World Reli­gions, s. 129
5 Per­son­lig hän­givelse inför und­sät­tande gudar.