Fastans inre hemligheter

[Närheten till Gud]

Du bör kän­na till att i fas­tan (sawm) finns det en speciell kvalitet som inte finns hos någonting annat, näm­li­gen närheten till Gud så som Han säger: ”Fas­tan är för Mig och Jag kom­mer att belö­na den.” ^[1]Bukhârî och Mus­lim. Det­ta är till­räck­ligt för att visa på fas­tans höga sta­tus. På sam­ma sätt är Ka‘ba upphöjt och bevärdi­gat så som det framgår i Hans utta­lande: ”Rena Min helge­dom för alla som skall gå runt den…” ^[2]Kora­nen, al-Hajj 22:26

Ja san­nerli­gen har fas­tan sin inneboende kraft endast på grund av två koncept:

1. Att den är en hem­lighet och således en dold han­dling, ingen ur skapelsen kan se den. Där­för kan riyâ’ [att visa upp och utföra sin religiösa han­dling för att söka män­nisko­r­nas gillande – övers.] inte leta sig in i den.
2. Det är ett medel till att kuva Guds fien­der. Det­ta då den väg som Guds fien­der slag­it in på (i syfte att vilsele­da Adams sön­er) är begärens väg. Och att äta och dric­ka stärk­er dessa begär. Det finns mån­ga rap­porter [från Guds bud­bärare – över hon­om vare frid – och de tidi­ga gen­er­a­tioner­nas mus­limer – övers.] som vis­ar på fas­tans meriter.

Fastans rekommenderade handlingar

Målti­den innan grynin­gen (suhûr) och att skju­ta på att inta den­na är rek­om­mender­at (mus­ta­hab) lik­som det är att före­dra att skyn­da sig till att bry­ta fas­tan och att göra så med dadlar.

Att vara gen­erös i givan­det är ock­så rek­om­mender­at under ramadan så väl dom att göra goda gärningar och att öka sin väl­gören­het. Det­ta är i enlighet med Guds bud­bärare – må Guds frid och väl­signelser vara över hon­om – väg.

Det är ock­så rek­om­mender­at att stud­era Kora­nen och att göra i’tikâf [att dra sig undan i avskild­het för att dyr­ka Gud och söka Hans närhet, t ex i moskén – övers.] under Ramadan i syn­ner­het under månadens tio sista dagar såväl som att öka sina ansträngningar (vad gäller goda han­dlin­gar) i den.

I de två aut­en­tiska sam­lin­gar­na [av pro­fet­tra­di­tion­er (hadîth) Sahîh Mus­lim och Sahîh al-Bukhârî] återges ‘Â’ishas ord – må Gud vara nöjd med henne: ”Då de tio dagar­na (i slutet av Ramadan) kom brukade pro­feten – över hon­om vare frid – dra åt sina kläder (izâr) runt mid­jan, till­bringa nat­ten i dyrkan och väc­ka sin familj (till bönen).”

De lärde har näm­nt två åsik­ter angående bety­delsen av for­mu­lerin­gen ”dra åt sina kläder (izâr) runt mid­jan”:

1. Att det bety­der att vän­da sig bort från kvinnor.
2. Att det är ett uttryck som syf­tar på hans – över hon­om vare frid – ivrighet och ihärdighet i att göra goda handlingar.

De säger ock­så att orsak­en till hans – över hon­om vare frid – ansträngningar under de tio sista dagar­na av ramadan var på grund av att han – över hon­om vare frid – sök­te qadr-nat­ten (lay­lat ul-qadr).

En förklaring av de inre hemligheterna under fastan och dess karakteristik

Fas­tan har tre nivåer: 

1. De van­li­gas fasta,
2. de särskil­das fas­ta och
3. de särskil­das bland de särskil­das fasta.

Vad gäller de van­li­gas fas­ta så är den att avhål­la magen och de pri­va­ta delar­na av krop­pen från att stil­la sina begär.

De särskil­das fas­ta är att hål­la till­baks ens blickar, tun­gor, hän­der, föt­ter, hörsel och ögon så väl som resten av krop­pen från att begå syn­di­ga handlingar.

Vad gäller de särskil­das bland de särskil­das fas­ta så är den hjär­tats fas­ta [och avhåll­samhet] från att dis­tra­heras av den­na världen (dun­yâ) och de tankar som led­er en bort från Gud, den upphöjde, såväl som avhåll­samhet från alla de ting som Gud har gjort motsvarande dessa.

Bland det som utmärk­er de särskil­das bland de särskil­das fas­ta är att sän­ka blick­en och sky­d­da tun­gan från den avskyvär­da tal som är för­b­judet (haram), ogillat (makruh) eller som inte ger någon nyt­ta såväl som att kon­trollera resten av kroppen.

I en pro­fet­tra­di­tion (hadîth) åter­giv­en av al-Bukhârî: “Den som överg­er fal­skt tal och dess hand­lande, av hon­om behöver inte Gud att han läm­nar mat och dryck.” ^[3]Sahîh al-Bukhârî, Abu Dawûd, at-Tir­mid­hî och Ibn Mad­jah

En annan karak­ter­is­tik hos de särskil­da av de särskil­das fas­ta är att man inte äter för myck­et av mat­en under nat­ten. Istäl­let äter man i lagom mängd, för san­nerli­gen fyller Adams son inte ett ondare kärl än sin egen mage. Om han skulle äta sig mätt under den förs­ta delen av nat­ten, då skulle han inte kun­na göra sig själv nyt­tig under åter­sto­den av nat­ten [för att dyr­ka Gud och söka Hans närhet – övers.]. På sam­ma sätt kom­mer han inte att vara sig själv till nyt­ta tills kvällen om han äter sig mätt vid målet innan grynin­gen (suhûr). Det­ta är på grund av att över­driv­et ätande fos­trar lath­et och sjuk­lig slöhet. Där­för försvin­ner ock­så syftet med fas­tan på grund av ens över­driv­na ätande för vad som avs­es med fas­tan är att man smakar på hungern och blir till en av dem som överg­er begär.

Rekommenderad (tatawwu‘) fasta

Vad gäller den rek­om­mender­ade fas­tan bör du veta att det är förde­lak­tigt att fas­ta under vis­sa dagar. En del av dessa förde­lak­ti­ga dagar inträf­far årli­gen så som att fas­ta under de sex förs­ta dagar­na i månaden shawâl efter ramadan, fas­tan under ‘arafah-dagen, ’ashûra-dagen och de tio dagar­na i månader­na dhul-hid­ja och muhar­ram.

Några av dem inträf­far var­je månad, så som under den förs­ta delen av månaden, mit­ten av den och den sista delen av den. Så den som fas­tar under den förs­ta delen av månaden, mit­ten av den och i slutet av den, denne har gjort bra ifrån sig.
Några inträf­far var­je vec­ka och de är var­je måndag och torsdag.

Den mest förträf­fli­ga fas­tan är Dawûds [dvs pro­feten David] – över hon­om vare frid – fas­ta. Han brukade fas­ta en dag och bröt sedan sin fas­ta dagen efter. Det­ta upp­fyller föl­jande tre mål:

1. Att själen ges sin andel dagen då fas­tan bryts. Och under fasteda­gen fullföl­jer den sin dyrkan helt och fullt.
2. Att dagen då man äter blir till en dag av tack­samhet (shukr) och dagen då man fas­tar blir till en dag av tålam­od (sabr). Och tro (îmân) är uppde­lat i två halvor: tack­samhet och tålamod.
3. Att det­ta är den svåraste kam­p­en för själen (nafs). Det­ta är för att var­je gång själen blir vant vid ett visst till­stånd övergår det till det.

Vad gäller att fas­ta var­je dag så har det rap­porter­ats av Mus­lim från Abu Qatâ­dah att ‘Umar – må Gud vara nöjd med hon­om – frå­gade pro­feten – över hon­om vare frid: ”Hur är det med den som fas­tar var­je dag?” Han – över hon­om vare frid – sva­rade: ”Han fas­tar inte och inte heller bry­ter han sin fas­ta” – eller – “han fas­tade inte och har bröt inte sin fas­ta”. ^[4]Sahîh Mus­lim

Det­ta gäller den som fas­tar kon­tin­uerligt även under de dagar under vil­ka fas­ta är förbjudet.

Du bör veta att den som har getts ett intellekt kän­ner till målet för fas­tan. Där­för anstränger han sig till en sådan grad att han inte kom­mer att kun­na göra någonting som är till mer nyt­ta för hon­om än det.

Ibn Mas‘ûd brukade fas­ta väldigt lite och det rap­porteras att han brukade säga: ”Då jag fas­tar blir jag svag i mina bön­er. Och jag före­drar bönen fram­för (den friv­il­li­ga) fas­tan.”

Några av dem (sahâ­ba – pro­fetens, över hon­om vare frid, föl­jes­la­gare) brukade försva­gas i sin Koran­recita­tion då de fas­tade. Således brukade de öka faste­bry­tandet (dvs de fas­tade min­dre av den friv­il­li­ga fas­tan) till dess att de bal­anser­at sin recita­tion. Var­je indi­vid är själv med­veten om sina omständigheter och vad som ställer dem till rätta.

Käl­lor och anmärkningar:

al-Maqdisî, Ibn Qudaamah, The Inner Secrets of Fast­ing, www 2/10–05: http:// islaam.com//Article.aspx?id=333
I den engel­s­ka över­sät­tnin­gen (vilken lig­ger till grund för den­na över­sät­tning) har vis­sa parti­er av tex­ten uteläm­nats medan andra har bear­be­tats något, men hela den ara­biska tex­ten till tex­ten ovan kan läsas på: http://www.al-eman.com/Islamlib/viewchp.asp?BID=250&CID=5