De flesta muslimer finner det märkligt att islam, med en gyllene medelväg mellan tro och handling, ibland menas vara fatalistisk. Kanske kan detta missförstånd bero på att vi alltid säger alhamdulillah (all lovprisan och tacksamhet tillkommer Gud) närhelst något sker, oberoende av om det som skedde var bra eller dåligt. Anledningen till detta är att vi vet att allting härstammar från Gud och endast sker genom Hans vilja. Således bekymrar vi oss i mindre utsträckning över materiella frågor och ser det jordliga livet i dess rätta perspektiv. En sann muslim litar fullständigt till Gud och vet att allt som händer för gott med sig, oberoende av om man förstår det eller ej. Man accepterar då vad man själv inte står i makt till att påverka.
Detta betyder emellertid inte att vi skall sitta och vänta på ödet utan att själva anstränga oss. Tvärtom kräver islam handling och ansträngning för att ställa en icke önskvärd situation till rätta. Hade inte människan haft möjlighet till eget handlande hade det varit orättvist om Gud förväntat att hon skall utföra vissa uppgifter. Långt ifrån att vara fatalistisk lär islam människan att hennes huvudsakliga skyldighet i detta liv är att handla och anstränga sig till åtlydnad av Gud.
Islam lär att människan skall ta saker och ting i egna händer men samtidigt också be och lita till Gud. Det finns de som är lata och oansvariga och skyller detta på ödet. Somliga säger till och med att om Gud hade velat hade de inte syndat eller begått brott. Dessa argument är dock felaktiga då Gud har lärt oss hur vi skall leva och beordrat oss till att alltid göra vad som är rätt. Gud har inte kommenderat oss till att göra sådant som vi inte har möjlighet till eller förbjudit vad vi inte kan undvika. Hans rättvisa är fullständig och perfekt och varje individ hålls enbart ansvarig inom gränserna får dennes förmåga.