Ahmad Ibn Hanbal

AbuAb­dul­lâh Ahmad ibn Han­bal ash-Shabâni föd­des i Bag­dad 780, där han växte upp som föräl­dralös. Han har beskriv­its bland annat som “Bag­dads imam” och som “Islams sanne shaykh, mus­limer­nas ledare i sin tid, mästare av pro­fet­tra­di­tion­er (ahâdîth) och reli­gio­nens sig­ill.” ^[1]EoI sid. 272; Imâm adh-Dha­habi, cit. i Ahmad

Hans studier och kunnande

I Bag­dad stud­er­ade han lexiko­grafi, jurispru­dens (fiqh) och pro­fet­tra­di­tion­er (ahadîth), men gav sig ut på resor för att söka mer kun­skap, i huvud­sak hadîth. Under 16 år reste han i Kufa, Bas­ra, till Mec­ka och Med­i­na, Yemen, Damaskus, Marocko, Algeri­et, Per­sien och Khurasan. Under sina resor sam­lade han in och mem­o­r­erade hun­dra­tusen ahadîth.

Väl till­baks i Bagh­dad kom han att stud­era jurispru­dens och dess grun­der (usûl ul-fiqh) för imam Shâ­fiî. Denne lär ha sagt om sin elev, då han läm­nade Bag­dad för att åka till Egypten: “Då jag läm­nade Bagh­dad så läm­nade jag inte någon där mer Gud­fruk­tig, kun­nig inom den heli­ga Lagen, avhåll­sam, hän­giv­en eller kun­nig är ibn Han­bal.”

Av respekt för hon­om gav ibn Han­bal heller aldrig några religiösa dekret (fatâwa) då imam Shâ­fiî befann sig i Irak.

Hans kamp för ortodoxi

Ahmad vann ryk­t­barhet under abbasid-kalif­er­na al-Macmûn och al-Muc­tasim. Dessa hade anam­mat den mutazili­tiska dok­tri­nen om att Kora­nen var ska­pad och avkrävde av teologer­na att de ock­så offentligt skulle anam­ma den­na doktrin.

Ahmad vägrade ihärdigt att acceptera den­na dok­trin som gick emot den orto­doxa upp­fat­tnin­gen om att Kora­nen är Guds oska­pade ord. Han utsattes för påtryck­ningar, fördes till kalifen i inkvi­s­i­tion­s­lik­nande dom­sto­lar och fängslades.

Han blev slut­li­gen bru­talt sla­gen och fängslad, men höll trots sina umbäran­den fast vid sin orto­doxa upp­fat­tning om Kora­nen. Han fick så småningom åter­vän­da hem, men förhöll sig rel­a­tivt till­bakadra­gen, ibland t o m gömd för att und­kom­ma fien­der, och han återup­p­tog inte sina lek­tion­er för­rän 847 då en ny kalif till­trädde, al-Mutawakkil, som åter­in­förde casharismen.

Hans arbeten

Bland ima­mens arbeten återfinns främst hans sto­ra hadîth-encyk­lo­pe­di, al-Mus­nad vilken innehöll mer än tret­tio­tusen pro­fet­tra­di­tion­er. Ver­ket slut­fördes av hans son cAbd Allâh och tra­di­tion­er­na ord­nades inte efter innehåll utan efter det förs­ta nam­net i berättarkedjan.

Andra vik­ti­ga tex­ter är Radd calâ al-Djahimiyyah wa al-Zanâdiqah och Kitâb us-Sun­nah. Båda kret­sar kring dog­matik. I Radd diskuter­ar han och mot­be­vis­ar Djahm b. Safwâns dok­triner och i den senare diskuter­ar de dok­trinel­la frå­gor som upp­kom­mit i Radd och slår fast sin egen stånd­punkt i dessa.

Hans doktrin

Ima­men baser­ade sin dok­trin på Kora­nen och på de sam­lade pro­fet­tra­di­tion­er­na (sun­nah). Kora­nen förstods bok­stavligt utan någon alle­gorisk exeges. Sun­nah är en vägled­ning till Kora­nen menade han, och i sun­nah finns det varken analo­gi (qiyâs) eller liknelser (amthâl). Inte heller kan det­ta förstås av intellekt eller begär (hawâ) utan består snarare av att man föl­jer det sam­tidigt som man överg­er alla begär. ^[2]Han­bal 1997:12

Utöver dessa lades ännu en käl­la till, näm­li­gen föl­jes­la­gar­nas (sahâ­ba) utlå­tanden. Dessa menade han förstod, kände till och omsat­te i prak­tiken Kora­nen och sun­nah myck­et bät­tre än senare gen­er­a­tioner. Till det­ta hade han som stöd bland annat pro­fetens efter­läm­nade påbud till mus­limer­na att till­sam­mans med hans sun­nah även föl­ja de rätt vägled­da kalif­er­na som skulle kom­ma efter hon­om och att de skulle und­vi­ka inno­va­tion­er i reli­gio­nen (bid­c­ah). Det­ta var enligt ima­men de mest grundläg­gande principer­na för sun­nah ^[3]Ter­men sun­nah ref­er­erar i det här fal­l­et inte till pro­fet­tra­di­tio­nen i sig utan snarare till den islamiska dog­matiken (‘aqî­dah) och metodolo­gin (man­hâj) vilket verkar ha var­it de tidi­ga … Fort­sätt läsa.

Han ansåg ock­så att en del av principer­na för sun­nah var att man över­gav begär (hawâ), kon­tro­vers­er, gräl och argu­men­ta­tion­er om reli­gio­nen, man bör inte ens lära sig hur man argu­menter­ar i sådana frå­gor. ^[4]Han­bal 1997:16

Käl­lor:

Ibn Han­bal, Ahmad, Foun­da­tions of the sun­nah, al-mak­tab as-salafiyyah, 1997

Laoust. H. Ahmad b. Han­bal — (Ed) H. A. R.Gibb, J. H. Kramers m fl. Ency­clo­pe­dia of Islam (New Edi­tion) vol I, E J Brill, Lei­den 1960