Frå­ga: Hur bad profeten?

Svar:

Vän­da sig i rik­t­ning mot Ka’bah

Kläd­seln

När du står upp för att be, vänd dig i rik­t­ning mot Ka’bah var du än befinner dig, både i den oblig­a­toriska och i den friv­il­li­ga bönen. Det­ta är en av bönens pelare, som bönen inte är giltig utan.
Skyldigheten att vän­da sig i den­na rik­t­ning gäller inte för den som befinner sig i en krigssi­t­u­a­tion eller strid­er inten­sivt när denne ber räd­sle­bö­nen. Det gäller heller inte för den som inte har möj­lighet att göra det; likt den som är sjuk eller någon som fär­das i ett far­tyg, en bil eller ett plan om denne är rädd för att tiden kom­mer att rin­na ut [innan denne når en plats där denne kan finna den kor­rek­ta rik­t­nin­gen]. Det gäller heller inte den som ber en bön som är friv­il­lig eller witr när denne befinner sig på ett rid­djur eller lik­nande, men det är rek­om­mender­at att denne vän­der sig mot qiblah om denne har möj­lighet att göra så när denne utta­lar tak­bīr i bör­jan av bönen. Därefter kan denne vara vänd i vilken rik­t­ning som helst.
Dem som kan se Ka’bah måste rik­ta sig mot den, de som inte kan se den måste vän­da sig i dess riktning.
Om att inte vara vänd mot Ka’bah i bönen av misstag

Ber någon utan att vara vänd mot qiblah, med anled­ning av moln [som inte låter denne ta reda på rik­t­nin­gen från solens posi­tion] eller någon annan anled­ning, efter att denne har gjort sitt bäs­ta för att ta reda på den rät­ta rik­t­nin­gen, då är dennes bön giltig och den behöver inte upprepas.
Om någon som denne litar på kom­mer och berät­tar om den kor­rek­ta rik­t­nin­gen sam­tidigt som denne ber, då måste denne snabbt vän­da sig i den rik­t­nin­gen och bönen är giltig.
Qiyām [att stå upp i bönen] 

Det är oblig­a­toriskt att be stående. Det­ta är en pelare [väsentlig del av bönen] utom för den som ber räd­sle­bö­nen eller när inten­si­va strid­er pågår, då är det tillåtet att be under ritt; som är sjuk och inte har möj­lighet att stå, som bör be sit­tande om denne har möj­lighet annars lig­gan­des på sin sida; som ber en friv­il­lig bön, som får bes när denne rid­er eller sit­ter och denne mark­er­ar bugnin­gen och ned­fal­lan­det med huvudet. Den som är sjuk får ock­så göra det­ta och denne gör ned­fal­lan lägre än bugningen.
Den som ber sit­tande får inte plac­era något upprest på marken för att ned­fal­la mot det. Som vi har näm­nt bör denne i stäl­let göra ned­fal­lan lägre än bugnin­gen om denne inte har möj­lighet att röra marken direkt med sin panna.
Bön­er ombord på ett far­tyg eller flygplan

Det är tillåtet att be oblig­a­toriska bön­er ombord på far­tyg eller flygplan.
Det är tillåtet att be dem sit­tandes om man är rädd för att falla.
Är man gam­mal eller svag i krop­pen är det tillåtet att luta sig mot en pelare eller en stav när man ber stående.
Kom­bin­era stående och sit­tande böner

Det är tillåtet att utan ursäkt be nat­tbön stående eller sit­tande, eller att göra både och. Man kan be och recit­era sit­tande och pre­cis före man bugar kan man stå upp och recit­era de resterande verser­na ståen­des, sedan buga och ned­fal­la och därefter göra på sam­ma sätt i den andra bönecykeln.
Om man ber sit­tandes bör man be med benen i kors eller i vilken posi­tion man än finner bekväm.
Be i skor

Det är tillåtet att be bar­fo­ta eller bäran­des skor.
Det är bät­tre att ibland be bar­fo­ta och att ibland bära skor enligt vad som är smidi­gast. Man skall inte göra det svårt och ta på eller av skor för att be. Är man bar­fo­ta bör man be bar­fo­ta och bär man skor bör man be i skor, utom om det finns en anled­ning till att inte göra så.
Tar man av dem bör man inte plac­era dem på sin högra sida utan i stäl­let bör man plac­era dem till vän­ster, om det inte finns någon vid ens vän­stra sida, om det gör det bör man plac­era dem mel­lan sina föt­ter. Det finns en svag anty­dan till att man inte bör plac­era dem fram­för sig själv. Det är en god ton som de fles­ta mus­limer inte bryr sig om, så du ser att de ber vän­da mot deras skor! Det­ta är vad som har åter­berät­tats i aut­en­tiska rap­porter från profeten.
Be på talarstolen

Ima­men får be från en upprest plats, som talarstolen, för att lära folket. Så han bör stå upp på den och be, sedan säga tak­bīr, recit­era Kora­nen och buga när han befinner sig på den plat­sen, sedan bör han gå ned så att han kan ned­fal­la på marken vid talarstolens fot och sedan kan han stäl­la sig på den igen och göra sam­ma sak i den andra bönecykeln som han gjorde i den första.
Det är oblig­a­toriskt att be i rik­t­ning mot och vara nära en sutrah

Det är oblig­a­toriskt att be i rik­t­ning mot en sutrah. Det är ingen skill­nad om det är i en moské eller någon annanstans, och det spelar ingen roll om moskén är stor eller liten. Det­ta med anled­ning av den generel­la innebör­den av en hadīth i vilken pro­feten – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – säger: ”Be inte utan att vara vänd mot en sutrah och låt ingen passera fram­för dig. Om han insis­ter­ar så strid mot hon­om för han har en föl­jes­la­gare [som är djävulen] med sig.”
Det är oblig­a­toriskt att vara nära en sutrah då det­ta är vad pro­feten – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – har kommenderat.
Mel­lan plat­sen där pro­feten – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – ned­föll och väggen fanns det en yta näs­tan stor nog för ett får att passera genom. Den som gör det­ta är enligt vad som krävs till­räck­ligt nära [sutrah]. Från det­ta vet vi att vad folk gör i alla moskéer som jag har sett i Syrien och på andra platser, genom att be i mit­ten av moskén långt ifrån någon vägg eller pelare, endast är för­sum­lighet mot kom­menderin­gen och pro­fetens – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – handlande.
Hur hög bör en sutrah vara?

En sutrah bör vara unge­fär en hand eller två ovan marken. Pro­feten – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – har sagt: ”När någon plac­er­ar något som pin­nen vid sadelns slut fram­för sig bör denne be och inte oroa sig om någon som passer­ar fram­för den.” Den­na hadīth vis­ar att en lin­je på marken inte är till­räck­ligt och den hadīth som har åter­berät­tats om det är svag.
Man bör rik­ta sig direkt mot sin sutrah då det­ta är kom­menderin­gens uppen­bara innebörd, att man skall be mot sin sutrah. Det är fel att gå lite till höger eller till vän­ster så att man inte är direkt rik­tad mot den.
Det är tillåtet att be i rik­t­ning mot en stav eller något lik­nande ned­stuck­et i marken, eller ett träd, en pelare, ens fru som lig­ger ned i ängen under ett täcke eller ett djur, även om det är en kamel.
För­bud mot att be i rik­t­ning mot gravar

Oberoende av om det är pro­fetens – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – eller någon annans grav är det inte tillåtet att be i rik­t­ning mot gravar.
För­bud mot att gå fram­för någon som ber även om det är i den Heli­ga Moskén i Mecka

Det är inte tillåtet att gå fram­för någon som ber om det finns en sutrah fram­för denne [det är inte tillåtet att kom­ma mel­lan denne och dennes sutrah]. Det spelar ingen roll om det­ta är i den Heli­ga Moskén eller i någon annan moské, det­sam­ma gäller alla i frå­ga om att det inte är tillåtet [att gå fram­för den som ber]. Det­ta med anled­nin­gen av den generel­la innebör­den av pro­fetens – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – ord: ”Om den som passer­ar fram­för någon som ber vis­ste hur stor den­na synd var, att stå i fyr­tio [år] skulle vara bät­tre för denne än att passera fram­för någon som ber.” Det­ta avs­er att passera mel­lan denne och plat­sen för dennes ned­fal­lan. Den hadīth som talar om pro­fetens – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – bön i Hāshiy­at al-Matāf utan en sutrah och med per­son­er som gick fram­för hon­om är inte aut­en­tisk, även om den inte säger att de gick mel­lan hon­om och plat­sen för hans ned­fal­lan. Den som ned­fall­er måste hin­dra den som vill passera fram­för, även om det är i den Heli­ga Moskén [i Mecka].
Den som ber mot en sutrah får inte låta någon passera fram­för. Det­ta med anled­ning av den hadīth som har cit­er­ats ovan: ”Låt ingen passera fram­för er…” Och pro­feten – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – har sagt: ”När en av er ber mot något som är en sutrah mel­lan denne och folket och någon vill passera fram­för, då bör denne tryc­ka till hon­om i bröstko­r­gen och avvisa hon­om så myck­et han kan.” Enligt en annan rap­port: ”… denne bör stop­pa hon­om två gånger men om han insis­ter­ar bör denne stri­da mot hon­om för han är en djävul.”
Sti­ga fram för att hin­dra att någon passer­ar framför

Det är tillåtet att ta ett eller två steg framåt för att hin­dra någon som inte är till­räknelig – som ett djur eller ett litet barn – ifrån att passera fram­för och låta dem passera bakom.
Det som bry­ter bönen

En sutrah är så vik­tig för bönen att den hin­drar att bönen blir ogiltig om någon passer­ar fram­för. Det­ta står i mot­sats till den som inte använ­der en sutrah, vars bön bryts om en mogen kvin­na, en åsna eller en svart hund passer­ar framför.
Niyyah [inten­tion]

Den som ber måste ha avsikt att be bönen som denne står [för att be]. Denne måste ha avsikt i sitt hjär­ta för att för­rät­ta en speci­fik bön, som den oblig­a­toriska bönen för mid­dags­bö­nen eller för efter­mid­dags­bö­nen; eller sun­nah för dessa bön­er. Det­ta är ett krav eller en pelare [väsentlig del] i bönen. Att utta­la avsik­ten med ord är dock en inno­va­tion som går emot pro­fetens – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – sun­nah. Det­ta har inte föres­lag­its av någon av imamer­na som vi följer.
Takbīr

Sedan bör­jar man bönen genom att säga: ”Allāhu akbar.” Det­ta är en väsentlig del av bönen då pro­feten – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – har sagt: ”Nyck­eln till bönen är att rena sig. Den träds in i genom tak­bīr och träds ur genom taslīm”, det vill säga när du säger tak­bīr blir vis­sa sak­er för­b­jud­na och dessa för­bud hävs när du säger taslīm.
Man bör inte höja sin röst när han säger tak­bīr, utom om man ager­ar imam.
Böneu­tro­paren får förmed­la tak­bīr ifrån ima­men till folket om det finns ett behov av det, som när ima­men är sjuk och dennes röst är svag eller för att det finns mån­ga dyrkande bakom.
Den som föl­jer ima­men bör inte säga tak­bīr för­rän ima­men har avs­lu­tat sin takbīr.
Hur man höjer sina händer

Man bör höja sina hän­der före, efter eller när man säger tak­bīr. Dessa sätt finns det bevis för i pro­fetens – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – sunnah.
Man bör höja dem med sina fin­grar utsträckta.
Man bör höja dem i nivå med sina axlar eller ibland tills dem är i nivå med örsnib­bar­na. Att röra örsnib­bar­na med tum­mar­na finns det ingen grund för i pro­fetens – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – sun­nah. Enligt min mening har det­ta i stäl­let att göra med waswās.
Var hän­der­na skall placeras

Direkt efter tak­bīr plac­er­ar man sin högra hand över den vän­stra. Det­ta är pro­fetens – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – sätt och vad han påb­jöd föl­jes­la­gar­na. Det är inte tillåtet att låta armar­na hän­ga längs sidorna.
Den högra han­den plac­eras på bak­si­dan av den vän­stra han­den, han­dle­den och underarmen.
Ibland kan den högra han­den gri­pa den vän­stra. Kom­bi­na­tio­nen av att plac­era och gri­pa, som har före­drag­its av några sen­ti­da lärde, har ingen grund.
Var de skall placeras

Hän­der­na bör endast plac­eras på bröstet och det finns ingen skill­nad mel­lan män och kvin­nor. Att plac­era dem någon annanstans än på bröstet är svagt eller sak­nar grund.
Det är inte tillåtet att plac­era den högra han­den på midjan.
Ödmjukhet och att tit­ta på plat­sen för nedfallan

Man måste vara ödmjuk i sin bön och und­vi­ka allt som kan störa, som pryd­nad­er och deko­ra­tioner. Man bör inte be där det finns mat som man vill äta, eller när man behöver upp­sö­ka toaletten.
När man står tit­tar man på plat­sen där man kom­mer att nedfalla.
Man bör inte tit­ta åt sidor­na. Om man tit­tar hit och dit är det något som djävulen stjäl från bönen.
Det är inte tillåtet att tit­ta upp i skyn.
Du’ā’ al-Istiftāh [åkallan i bör­jan av bönen] 

Sedan bör­jar man bönen med några av de åkallan­den som finns åter­berät­tade från pro­feten. Det finns flera och den kän­daste är: ”Sub­hā­na­ka Allāhum­ma wa bihamdi­ka, wa tabāra­ka ismu­ka wa ta’āla jad­du­ka, wa Lā ilāha ghayru­ka” [Allāh vare lovad och prisad. Välsig­nat vare Ditt namn och upphöjd vare Din Majestät. Det finns ingen gud utom Du.” Kom­menderin­gen att göra det­ta är bevisad så vi bör hål­la oss till den. Den som vill använ­da andra åkallan hän­visas till Sifat al-Salāh s. 91–95, Mak­ta­bat al-Ma’ārif, Riyadh. [På engel­s­ka, se: The Prophets Prayer described av shaykh al-Albāni, al-Hanīf Pub­li­ca­tions, s. 14–19] Recita­tion av Koranen

Sedan sök­er man sin till­fly­kt hos Allāh. Det­ta är oblig­a­toriskt och man syn­dar om man uteläm­nar det.
Det är sun­nah att ibland säga ”A’ūd­hu Bil­lāhi min al-Shaytān il-rajīm, min hamz­i­hi wa nafkhi­hi wa nafathi­hi” [Jag sök­er till­fly­kt hos Allāh från den fördöm­lige djävulen, från hans vansinne, hans arro­gans och hans poe­si].” Poesin gäller här den klan­dervär­da sorten.
Och att ibland kan man säga: ”A’ūdhu Bil­lāh il-Samī’ il‑A’līm min al-Shaytān… [Jag sök­er till­fly­kt hos Allāh, den All­hörande, den All­ve­tande, från djävulen…].”
Därefter säger man tyst – oberoende av om bönen skall recit­eras högt eller lågt — ”Bis­mil­lah il-Rah­mān il-Rahīm [I Allāhs, den Nåderikes, den Barmhär­tiges Namn].”
Recit­era al-Fātihah

Sedan recit­er­ar man sura al-Fāti­hah [Kora­nens förs­ta sura] till ful­lo, inklu­sive Bas­malah [Bis­mil­lāhi il-Rah­mān il-Rahīm]. Det­ta är en vik­tig del av bönen, som bönen blir ogiltig utan. De som inte talar ara­biska måste mem­o­r­era den­na sura.
De som inte kan kom­ma ihåg den bör säga: ”Sub­hān Allāh, wa’l‑hamdu-Lillāh, wa Lā ilāha ill-Allāh, wa Allāhu akbar, wa lā hawla wa lā quwwa­ta illa Bil­lāh [Ärad vare Allāh, lovprisad vare Allāh. Det finns ingen gud utom Allāh. Allāh är den Störste. Det finns ingen styr­ka eller kraft utom Allāh].”
Det är sun­nah att recit­era en vers i taget och att pausa i bör­jan av var­je. Man bör säga: ”Bis­mil­lāh il-Rah­mān il-Rahīm [I Allāhs, den Nåderikes, den Barmhär­tiges Namn] och sedan pausa, för att efter pausen säga: ”al-Ham­du Lil­lāhi Rabb il-‘Ālāmīn” [Lovprisad vare Han, Värl­dar­nas Ska­pare [män­niskan, jinn och allt som exis­ter­ar]] och sedan pausa, för att efter pausen säga: ”al-Rah­mān il-Rahīm” [den Nåderike, den Barmhär­tige] för att sedan pausa… och fort­sät­ta så till slutet på versen.
Så här brukade pro­feten – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – recit­era hela suran, med en paus i slutet av var­je vers och inte sam­manslaget med näs­ta, även om det var mitt i en mening.

Det är tillåtet att läsa det som Māli­ki Yawm id-Dīn eller Mali­ki Yawm id-Dīn.
Hur den som ber bakom ima­men bör recit­era den

I bön bakom ima­men bör man recit­era den i de bön­er där Kora­nen recit­eras tyst och i bön­er där den recit­eras med höjd röst om man inte kan höra ima­mens recita­tion eller om han [ima­men] pausar efter att ha slut­fört den för att de som ber bakom skall kun­na recit­era den. Vi anser att den­na paus inte finns bevisad i pro­fetens – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – sun­nah. Jag har näm­nt de bevis de som tror att den­na paus är tillåten har och avvisat dem i Sil­si­lat al-Ahādīth al-Da’ī­fah no. 546, 547; del 2, s. 24–26, Dar al-Ma’ārif upplagan.
Recita­tion efter al-Fātihah

Det är sun­nah att recit­era en annan sura eller några vers­er i de förs­ta två bönecyk­ler­na efter al-Fāti­hah. Det­ta gäller även i begravningsbönen.
Recita­tio­nen kan ibland vara lång och ibland vara kort av anled­ningar som resa, hos­ta, sjuk­dom eller att ett späd­barn gråter.
Recita­tio­nen vari­er­ar enligt bön­er­na. Recita­tio­nen i gryn­ings­bö­nen är län­gre än vad den är i de andra bön­er­na. Näst längst är mid­dags­bö­nen, sedan efter­mid­dags­bö­nen, sedan nat­tbö­nen, sedan kvälls­bö­nen – vanligtvis.
Recita­tio­nen i nat­tbö­nen är län­gre än alla dessa.
Det är sun­nah att göra recita­tio­nen län­gre i den förs­ta bönecykeln än i den andra.
I de sista två gör man recita­tio­nen kortare än i de förs­ta två; hal­va läng­den. Om du vill ha mer detal­jer i det­ta ämne, se då Sifat al-Salāh s. 102 [ara­biskt original].
Recit­era al-Fāti­hah i var­je bönecykel

Det är oblig­a­toriskt att recit­era al-Fāti­hah i var­je bönecykel.
Det är sun­nah att läg­ga till något till den även i de två sista bönecyklerna.
Det är inte tillåtet att ima­men gör sin recita­tion län­gre än vad som finns beskriv­et i pro­fetens – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – sun­nah, där­för då blir det svårt för dem som ber bakom. Det­ta kan vara äldre, sju­ka, ammande mödrar eller de som har andra bestyr.
Tyst och höjd recitation

Kora­nen recit­eras med höjd röst vid gryn­ings­bö­nen, fredags­bö­nen, ‘eid-bönen, reg­n­bö­nen, solför­mörkelse­bö­nen och i de förs­ta två bönecyk­ler­na i kvälls­bö­nen och nattbönen.
Man recit­er­ar tyst i de förs­ta två bönecyk­ler­na i mid­dags­bö­nen och efter­mid­dags­bö­nen, i den tred­je bönecykeln i kvälls­bö­nen och i de sista två bönecyk­ler­na i nattbönen.
Ima­men får ibland göra en vers med höjd röst i bön­er där recita­tio­nen skall vara tyst.
I witr- och nat­tbön bör man recit­era tyst ibland och med höjd röst ibland. Man bör vara bal­anser­ad i att höja sin röst.
Tartīl – recit­era med väl avväg­da mått

Det är sun­nah är att recit­era Kora­nen med väl avväg­da mått; varken snabbt eller hastigt. Kora­nen bör läsas på ett sätt som tydligt skil­jer var­je bok­stav åt och som med röstens hjälp gör den vack­er. Man bör iak­t­ta de välkän­da regler­na från dem lärde inom tajwīd och man bör inte recit­era den på ett felak­tigt sätt [som har förts in i reli­gio­nen], som genom sång eller enligt regler som hör musik till.
Suf­flera imamen

För den som ber bakom ima­men är det föreskriv­et att hjäl­pa hon­om på tra­ven om han tvekar i sin recitation.
Bugningen

När man har slut­fört sin recita­tion pausar man kort för att häm­ta andan.
Därefter höjer man sina hän­der på det sätt som har beskriv­its för tak­bīr vid inled­nin­gen av bönen.
Man säger tak­bīr. Det­ta är obligatoriskt.
Sedan bugar man med en så djup bugn­ing som led­er­na tillåter en tills led­er­na är avs­lapp­nade i den nya posi­tio­nen. Det­ta är en väsentlig del av bönen.
Hur man bugar

Sedan plac­er­ar man sina hän­der fast med fin­grar­na isär mot knä­na, som om man tog tag om sina knän. Det­ta är obligatoriskt.
Man sträck­er ut sin rygg och gör den rak; hade vat­ten hällts på den skulle det lig­ga kvar [och inte rin­na av]. Det­ta är obligatoriskt.
Man rör inte sitt huvud upp och ned utan man gör det i nivå med sin rygg.
Man håller arm­bå­gar­na bor­ta från sina sidor.
I bugnin­gen säger man: ”Sub­hā­na Rab­biy al-‘Azīm [Lov och pris till­hör Her­ren, den Allsmäk­tige] tre gånger eller mer. Det finns fler – lån­ga, medel­lån­ga och kor­ta – åmin­nelser som kan sägas under bugnin­gen. Se Sifat Salāt al-Nabi, s. 132, Mak­ta­bat al-Ma’ārif uppla­gan [The Prophet’s Prayer Described, s. 44] Göra bönens väsentli­ga delar lika till längd

Det är sun­nah att göra de vik­ti­ga delar­na av bönen lika i längd så att bugnin­gen, när man står [rakt upp] efter bugnin­gen, ned­fal­lan­det och när man sit­ter mel­lan de båda ned­fal­lan­de­na unge­fär lika långa.
Det är inte tillåtet att recit­era kora­nen i bugnin­gen eller i nedfallandet.
Räta sig upp från bugningen

Efter bugnin­gen rätar man därefter upp sig. Det­ta är en väsentlig del av bönen.
När man reser sig upp säger man: ”Sami’a Allāhu liman hami­dah [Allāh hör den som pris­ar Hon­om].” Det­ta är obligatoriskt.
När han rätar upp sig på det sätt som har beskriv­its ovan höjer man sina händer.
Därefter står man rakt tills var­je ryg­gko­ta har åter­vänt till sin plats. Det­ta är en väsentlig del av bönen.
När man står säger man: ”Rab­banā wa laka al-hamd [vår Herre, lovprisad vare Du].” [Det finns andra for­mer av åmin­nelse av Allāh som kan sägas vid den­na punkt. Se Sifat al-Salāh, s. 135 [The Prophet’s prayer described, s. 47]. Även om man inte föl­jer en imam är det­ta oblig­a­toriskt för dem som ber. Det beror på att det­ta är den åmin­nelse av Allāh man gör när man står [rakt upp] efter bugnin­gen. ”Sami’a Allāhu liman hami­dah” är den åmin­nelse av Allāh som man säger när man reser sig upp från bugnin­gen. Det är inte föreskriv­et att plac­era hän­der­na över varan­dra när man står så här på grund av det inte har åter­berät­tats [från pro­feten]. För ytterli­gare detal­jer, se Sifat Salāt al-Nabi, 1 – Istiqbāl al-qiblah [The Prophet’s Prayer Described – Fac­ing the Ka’bah].
Det­ta stående gör man lika långt som bugnin­gen, vilket har berät­tats om ovan.
Nedfallan1

Därefter säger man: ”Allāhu akbar”. Det­ta är obligatoriskt.
Ibland bör man höja sina händer.
Gå ned på händer

Sedan ned­fall­er man på sina hän­der, med hän­der­na i marken före knä­na. Det­ta är vad Allāhs sän­de­bud – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – har kom­mender­at och det har bevisat att han gjorde så. Han för­b­jöd att man imit­er­ar sät­tet som en kamel sät­ter sig ned på, när kame­len knäbö­jer med sina under­ben först.
När man ned­fall­er läg­ger man sin vikt på hand­fla­tor­na och utan att kny­ta dem. Det­ta är en vik­tig del av bönen.
Fin­grar­na håller man ihop.
Fin­grar­na skall peka mot qiblah.
Hand­fla­tor­na plac­er­ar man i nivå med axlarna.
Ibland bör man ha dem i nivå med öronen.
Under­ar­mar­na håller man bor­ta ifrån marken. Det­ta är oblig­a­toriskt. Man läg­ger dem inte på marken som en hund gör.
Näsan och pan­nan och plac­er­ar man stadigt mot marken. Det­ta är en väsentlig del av bönen.
Även knä­na plac­er­ar man stadigt mot marken.
Det­sam­ma gäller tårna.
Föt­ter­na håller man upprätt med tår­na röran­des mark. Det­ta är obligatoriskt.
Man skall se till att tår­na pekar i rik­t­ning mot qiblah.
Hälar­na för man samman.
Lugn i nedfallan

I ned­fal­lan är man avs­lapp­nad med sin vikt likvärdigt förde­lad över alla kropps­de­lar som skall vara i kon­takt med marken under ned­fal­lan. Dessa är: näsan, pan­nan, hand­fla­tor­na, knä­na och tårna.
Den som på det­ta sätt finner lugn i sin ned­fal­lan har gjort rätt. Att vara avs­lapp­nad är en väsentlig del av bönen.
I ned­fal­lan säger man: ”Sub­hā­na Rab­biy al-‘A’lā [Ärad vare min Herre, den Hög­ste]” tre gånger eller mer. [Det finns även andra for­mer av åmin­nelse av Allāh, se Sifat Salāt al-Nabi, s. 145 [The Prophet’s Prayer described, s. 55]] Det är rek­om­mender­at att göra myck­et åkallan under ned­fal­lan då det­ta är tid­punk­ten då det är san­no­likast att åkallan besvaras.
Som beskriv­its ovan gör man ned­fal­lan näs­tan lika lång som bugningen.
Det är tillåtet att ned­fal­la på bar mark eller på något som täck­er marken som ett kläde­splagg, en större mat­ta eller en min­dre matta.
Det är inte tillåtet att recit­era Kora­nen under nedfallandet.
Iftirāsh och iq’ā’ mel­lan de båda nedfallandena

[Iftirāsh innebär att man sit­ter på det vän­stra låret med den högra foten uppåt och dess tår pekan­des i rik­t­ning mot qiblah. Iq’ā’ innebär att man vilar på både hälar­na och föt­ter­na]

Sedan reser man sitt huvud sägan­des tak­bīr. Det­ta är obligatoriskt.
Man höjer hän­der­na ibland
Därefter sit­ter man avs­lapp­nat tills var­je ryg­gko­ta har åter­vänt till sin plats. Det­ta är obligatoriskt.
Man läg­ger ut sitt vän­stra ben och sit­ter på det. Det­ta är obligatoriskt.
Höger fot plac­er­ar man upprätt.
Man ser till att tår­na pekar mot qiblah.
Det är tillåtet att ibland sit­ta i iq’ā’. Det­ta innebär att man vilar mot hälar­na och fötterna.
När han sit­ter säger man: ”Allāhum­ma igh­fir li warham­ni wajburni, warfa’ni, wa’āfini warzuqni [Allāh, för­låt mig, ha nåd över mig, stärk mig, höj min sta­tus, för­låt mig och skänk mig levebröd.]”
Om man vill kan man säg: ”Rab­bi igh­fir li, Rab­bi igh­fir li” [Min Herre, för­låt mig. Min Herre, för­låt mig].”
Sit­tandet gör man näs­tan lika långt som sin nedfallan.
Därefter säger man tak­bīr. Det­ta är obligatoriskt.
Ibland höjer man sina hän­der när man säger den­na takbīr.
Därefter gör man det andra ned­fal­lan­det. Även det­ta är en väsentlig del av bönen.
I det andra ned­fal­lan­det göra man vad man gjorde i den första.
Sit­ta och vila

När han reser sitt huvud ifrån den andra ned­fal­lan­det och man vill gå upp för den andra bönecykeln, då säger man tak­bīr. Det­ta är obligatoriskt.
Ibland bör man höja sina händer.
Man sit­ter upprätt sit­tandes på sin vän­stra fot tills var­je ben i krop­pen åter­vän­der till sin plats.
Den andra bönecykeln

Därefter går man upp för den andra bönecykeln. Man stöd­jer sig på sina hän­der och man har dem knut­na som om han knå­dade deg. Det­ta är en väsentlig del av bönen.
I den andra bönecykeln göra man vad man gjorde i den första.
Utom att man inte recit­er­ar någon åkallan som i bönens inledning.
Man bör göra den kortare än den förs­ta bönecykeln.
Tashahhud

När man har utfört den andra bönecykeln bör man sit­ta i tashah­hud. Det­ta är obligatoriskt.
Man sit­ter i iftirāsh på så vis som har beskriv­its ovan för sit­tandet mel­lan de båda nedfallandena.
Det är här inte tillåtet att sit­ta i iq’ā’.
Man plac­er­ar sin högra hand på det högra låret och knäet, med slutet på av den högra arm­bå­gen nära låret till.
Den vän­stra hand­fla­tan bred­er man ut på sitt vän­stra lår och knä.
Det är inte tillåtet att sit­ta och vila på sina armar, speciellt inte den vän­stra armen.
Röra fin­gret och tit­ta på det

Man knyter den högra han­dens fin­grar och ibland plac­er­ar man tum­men på mellanfingret.
Ibland for­mar man en cirkel med dem.
Pekfin­ger pekar man mot qiblah.
Man tit­tar mot det.
Man rör det, åkallar med det, från bör­jan till slutet av tashahhud.
Man pekar inte med vän­stra han­dens finger.
Det­ta gör man i var­je tashahhud.
Hur man säger tashah­hud och den efter­föl­jande åkallan

Tashah­hud är oblig­a­torisk och om man glöm­mer den måste man ned­fal­la två gånger för glömska.
Man läs­er den tyst.
Tashah­hud är enligt föl­jande: ”al-tahiyyā­tu Lil­lāhi wa’l‑salāwātu wa’l‑tayyibāt. al-salā­mu ‘alay­ka ayyuha’l‑Nabiyyu wa rah­mat-Allāhi wa barakā­tuhu. al-salā­mu ‘alay­na wa ‘ala ‘ibād-Illāh il-sāli­hīn. ash-hadu an Lā ilāha ill-Allāh wa ash-hadu anna Muham­madan ‘abduhu wa rasūluhu.” [Andra ver­sion­er finns omnäm­n­da i Sifat Salāt al-Nabi [The Prophet’s Prayer Described, men den som har näm­nts här är den bäs­ta]. Sän­da salām över pro­feten: det­ta har föreskriv­its efter pro­fetens – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – död och det har åter­berät­tats om det i Ibn Mas’ūds, ‘A’ishas och Ibn al-Zubayrs tashah­hud. För ytterli­gare detal­jer, se Sifat Salāt al-Nabi, s. 161, Mak­ta­bat al-Ma’ārif, Riyadh uppla­gan [The Prophet’s Prayer Described, s. 67].
Sedan sän­der man bön­er över pro­feten – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – genom att säga: ”Allāhum­ma sal­li ‘ala Muham­mad wa ‘ala āli Muham­mad kama salay­ta ‘ala Ibrāhīm wa ‘ala āli Ibrāhīm, inna­ka hamī­dun majīd. Allāhum­ma bārik ‘ala Muham­mad wa ‘ala āli Muham­mad kama bārak­ta ‘ala Ibrāhīm wa ‘ala āli Ibrāhīm, innak hamī­dun majīd.”
Om man vill så kan man kor­ta ned den och säga: ”Allāhum­ma sal­li ‘ala Muham­mad wa ‘ala āli Muham­mad, wa bārik ‘ala Muham­mad wa ‘ala āli Muham­mad, kama salay­ta wa bārak­ta ‘ala Ibrāhīm wa ‘ala āli Ibrāhīm, inna­ka hāme­dun majīd.”
I den­na tashah­hud kan man sedan väl­ja vilken åkallan som man vill av dem som har åter­berät­tats och åkalla Allāh genom att använ­da orden i den.
Den tred­je och fjärde bönecykeln

Sedan säger han tak­bīr, vilket är oblig­a­toriskt. Det är sun­nah att säga tak­bīr sam­tidigt som man sitter.
Ibland bör man höja sina händer.
Därefter reser man sig för en tred­je bönecykel, vilken är en väsentlig del av bönen, pre­cis som den föl­jande bönecykeln.
Vill man resa sig upp för den fjärde bönecykeln gör man på sam­ma sätt.
Men innan man reser sig upp sit­ter man rakt upp genom att justera sitt vän­stra ben tills var­je ben är på rätt plats.
Därefter går man upp genom att stöd­ja sig på sina hän­der. Pre­cis som man gjorde när man gick upp för den andra bönecykeln.
I den tred­je och den fjärde bönecykeln recit­er­ar man al-Fāti­hah. Det­ta är obligatoriskt.
Vid vis­sa tillfällen kan man läg­ga till en vers eller mer.
Recit­era qunūt under sto­ra svårigheter

Det är sun­nah att recit­era qunūt och be för mus­limer­na när någon katas­trof drab­bar dem.
Qunūt recit­er­ar man när man har rest sig upp från bugnin­gen sägan­des ”Rab­banā wa laka’l‑hamd [vår Herre, lovprisad vare Du].”
Det finns ingen speci­fik åkallan som van­ligtvis bör recit­eras i qunūt, i stäl­let recit­er­ar man något som är lämpligt när sto­ra svårigheter inträffar.
När man recit­er­ar den­na åkallan höjer man sina händer.
Är man imam recit­er­ar man den högt.
De som ber bakom säger ”āmīn” för den­na åkallan.
När man har avs­lu­tat säger man tak­bīr och nedfaller.
Qunūt al-witr – när den skall recit­eras och vad den bör innehålla

Qunūt i witr är föreskriv­en någon gång då och då.
Den recit­eras före bugnin­gen, olikt qunūt som recit­eras under sto­ra svårigheter.
Recita­tio­nen kan innehål­la föl­jande: “Allāhum­ma ihdi­ni fīman haday­ta, wa ‘āfi­ni fīman ‘āfay­ta, wa tawal­lani fīman tawal­lay­ta, wa bārik li fīma a’tayta, wa qini shar­ra ma qaday­ta, fa inna­ka taq­di wa lā yuqdā ‘alayk, wa innahu lā yad­hillu man walay­ta, wa lā ya’izzu man ‘āday­ta, tabārak­ta rab­bana wa ta’ālayta, wa lā man­jā min­ka illa ilayk. [Allāh, vägled mig bland dem som Du har väglett; för­låt mig bland dem som Du har för­låtit; vänd [Dig] mot mig i vän­skap bland dem som Du har vänt dig mot i vän­skap; välsigna mig i vad Du har tillde­lat; räd­da mig från det onda i vad Du har förord­nat; för san­nerli­gen Du förord­nar och ingen kan påver­ka Dig; och den är inte förne­drad som Du har bliv­it vän med; inte heller är den hedrad som Du har tag­it som fiende. Herre, välsig­nad och upphöjd är Du. Det finns ingen säk­er plats från Dig utom hos Dig.]”
Den­na åkallan har Allāhs sän­de­bud – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – lärt ut så den är tillåten då den har åter­berät­tats från hans följeslagare.
Sedan bugar man och ned­fall­er två gånger som tidigare.
Den sista tashah­hud och placeran­det av den vän­stra foten under det högra benet

Sedan sit­ter man för den sista tashahhud.
Man gör på sam­ma sätt som i den förs­ta tashahhud.
Men man sit­ter mutawarikan, vilket innebär att man plac­er­ar den vän­stra foten under det högra benet.
Höger fot har man upprätt.
Det är även tillåtet att läg­ga den högra foten längs marken ibland.
Vän­ster hand­fla­ta läg­ger man mot vän­ster knä lutandes tungt mot den.
Skyldigheten att sän­da bön­er över pro­feten – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – och att söka sky­dd hos Allāh ifrån fyra saker

I den­na tashah­hud måste man sän­da väl­signelser över pro­feten. Några ver­sion­er har vi cit­er­at ovan när vi diskuter­ade den förs­ta tashahhud.
Man sök­er sin till­fly­kt hos Allāh från fyra sak­er genom att säga: ”Allāhum­ma inni a’ūdhu bika min ‘adhāb Jahan­nam wa min ‘adhāb al-qabri wa min fit­nat il-mahyā wa’l‑mamāt, wa min shar­ri fit­nat il-masīh al-Dajjāl [Allāh, jag sök­er till­fly­kt hos Dig från Hel­vetets plå­ga, från gravens plå­ga, från prövningar­na i livet och döden och från den onda prövnin­gen i Dajjāl].”
Livets prövningar avs­er lock­elser och begär som man möter i den­na värld. Prövningar­na i graven avs­er gravens plå­ga och de båda änglar­nas utfrågn­ing. Prövnin­gen från Dajjāl avs­er de extra­ordinära bedrifter som hans hand kom­mer att utföra, som män­niskor kom­mer att ledas vilse genom. De kom­mer att föl­ja hon­om och tro på hans påstående om att vara gudomlig.

Åkallan före salām

Sedan kan man åkalla för sig själv på pas­sande sätt, enligt vad som finns åter­berät­tat i Kora­nen och pro­fetens – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – sun­nah. Det finns mån­ga sådana bra åkallan­den. Kän­ner man inte till någon sådan åkallan kan man säga något som är lätt för en, för sak­er som kom­mer att göra en nyt­ta i ens reli­gion och värld­sli­ga förehavanden.
Oli­ka for­mer av taslīm [säga salām] 

Därefter säger man salām åt höger, vilket är en väsentlig del av bönen. Man vän­der då sitt ansik­te så att vitheten på ens högra kind kan ses [bak­ifrån].
Därefter säger man salām åt vän­ster. Man vän­der då sitt ansik­te så att vitheten på ens vän­stra kind kan ses. Det­ta även vid begravningsbönen.
Ima­men höjer sin röst när han säger salām. Det­ta gäller dock inte i begravningsbönen.
Den­na salām tar sig oli­ka for­mer: a) ”al-Salā­mu ‘alaykum wa rah­mat-Allāhu wa barakā­tuhu” till höger och ”al-salā­mu ‘alāykum wa rah­mat-Allāh” till vän­ster; b) Sam­ma som ovan men utan att säga ”wa barakā­tuhu”; c) “al-Salā­mu ‘alaykum wa rah­mat-Allāhu” till höger och “al-salā­mu ‘alāykum” till vän­ster; d) säga en salām och för­sik­tigt vän­da huvudet till höger.
Min mus­lim­s­ka broder, det­ta är vad jag har kun­nat sam­manstäl­la från Sifat Salāt al-Nabi [The Prophet’s Prayer Described] i ett försök att göra den mer lät­till­gäng­lig för dig [och] för att den skall bli tydlig för dig, som om jag såg dig med mina egna ögon. Om du ber på det sätt som beskriv­ets för dig om hur pro­feten – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – bad, då hop­pas jag att Allāh kom­mer att acceptera det­ta ifrån dig, för genom att göra på det­ta sätt har du san­nerli­gen satt pro­fetens – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – ord i prak­tik: ”Be som ni har sett mig be.”

Vidare får du inte glöm­ma vik­ten av sin­nets när­varo och ödmjukhet i bönen. Det­ta är ju det ytter­s­ta syftet med att stå upp inför Allāh i bön. Desto mer du kan utveck­la en ödmjuk atti­tyd av och under­kas­telse i bönen som beskriv­its för dig i pro­fetens – över hon­om vare Allāhs frid och väl­signelser – bön, desto mer behåll­ning kom­mer du att skör­da. Vår Herre har visat på det­ta när Han sagt: ”Bönen avhåller [den bed­jande] från skam­lösa han­dlin­gar och allt som strid­er mot rim­lighet och för­nuft.” [Kora­nen 29:45]

Slut­li­gen ber jag Allāh att Han accepter­ar vår bön och alla våra goda han­dlin­gar, och att Han sparar deras belöningar fram till den Dag när vi kom­mer att möta Hon­om: ”Den Dag då varken rike­dom eller sön­ers [mång­fald] skall vara till gagn.” [Kora­nen 26:88]

All ära till­hör Allāh, värl­dar­nas Herre.

För­fattare:
Shaykh Muham­mad Nāsir al-Dīn al-Albāni

Käl­la:
Talkhīs Sifat Salāt al-Nabi min al-tak­bīr ila al-Taslīm ka anna­ka turāhā

Muhammed Knut Bern­ström (1421), Kora­nens bud­skap. Sim­r­ishamn: Pro­prius. ISBN 91–7118-887–8