Skip to main content
Rasism definieras i allmän­het som sys­tem av föreställ­ningar, tro och för­faran­den som baseras på en världs­bild eller ide­olo­gi där män­niskan är uppde­lad i sep­a­ra­ta och exk­lu­si­va biol­o­giska enheter som kallas ras­er. Det­ta är en män­niskosyn som ej är fören­ligt med islam.

Den biol­o­giska rasis­mens ide­olo­gi innebär en tro män­niskosyn som säget att indi­vider i en ras delar en upp­sät­tning av karak­ter­is­tiska egen­skaper, för­må­gor eller färdigheter, att drag av per­son­lighet, intellekt, moral och kul­turel­la beteen­den ärvs och att det­ta arv innebär att ras­er kan rankas som med­fött över­lägsna eller under­lägsna andra. Med den­na tro som utgångspunkt kan skill­nader­na mel­lan män­skli­ga “ras­er” påpekas och använ­das som utgång­punkt för att rät­tfärdi­ga diskriminering.

Rasism exis­ter­ade innan och under pro­feten Muhammeds (över hon­om vare Guds frid och väl­signelser) tid men han lade fram strate­gi­er för att bekäm­pa den. Här föl­jer några exem­pel från mus­limer­nas his­to­ria och nutid som vit­tnar om dynamiken in den islamiska människosynen.

Vem kommer att gå till Kaba först med profeten

När mus­limer­na erövrade Mec­ka, seg­rande efter åratal av för­föl­jelser och efter­föl­jande krig med den ick­etroende Quraysh-kla­nen, gick pro­feten direkt till Kaba.

Det­ta var den islamiska segerns höjd­punkt. Han tog några av mus­limer­na med sig. Han kunde ha valt bara mus­limer från kla­nen Quraysh, män­niskor som kom från hans egen etniska och trib­ala bak­grund. Han kunde ha valt enbart araber eller bara de som kom från de gam­la höga samhällsklasserna.

Men två av de män­niskor som steg in i Kaba till­sam­mans med pro­feten var Bilal ibn Rabah och Zaid ibn Haritha. Bilal var afrikan och före det­ta slav. Zaid hade heller inte någon hög sta­tus ur Qurayshs trib­ala syn­sätt. Efter dessa kom en av Quraysh, Abdul­lāh ibn Umar. Må Gud vara nöjd med dem alla.

Den­na segerns dag hörde framgång och lyc­ka till alla mus­limer oavsett vem de var eller var­ifrån de kom.

Denne svarte man är vår ledare

Under Umar ibn al-Khat­tābs kali­fat när mus­limer­na erövrade Egypten var en mus­lim­sk ledare, som råkade vara en svart man vid namn Ubay­dah ibn Thamit, till­sam­mans med det föl­je som skulle träf­fa Muqawqis, Egyptens kristne ledare.

Då mus­limer­na kom till Muqawqis med Ubay­dah i spet­sen blev Muqawqis rädd för man­nens hudfärg.

För bort denne svarte man från mig och för fram någon annan,” krävde han. Mus­limer­na vägrade. De insis­ter­ade på att Ubay­dah var den bäste bland dem och att han var deras ledare vars beslut de följde. De förk­la­rade för Muqawqis att en män­niskas färg inte hade någon bety­delse för dem. Till slut hade Muqawqis inget annat val än att tala med den mus­lim­s­ka del­e­ga­tio­nens ledare.

Dessa mus­limer prak­tis­er­ade en islamisk prin­cip om att det är indiv­i­dens karak­tär som har företräde och inte hudfärgen.

Erövringen av Jerusalem

Jerusalem och dess omgi­vande ter­ri­to­ri­um var och för­blev heli­ga för mus­limer, krist­na och judar. Det var under Umar ibn al-Khat­tābs kali­fat (634–635) som mus­limer­na kom att nå ledarskapet för det­ta ter­ri­to­rie. Må Gud vara nöjd med honom.

Mus­limer­nas reak­tion på den­na seger är någonting att min­nas. Umar trädde in i Jerusalem med ödmjukhet. Han gick till fots medan, inte han, utan hans tjänare red bekvämt på hans kamel. De hade turats om att gå och att rida.

Vid ett tillfälle bad de krist­na hon­om att för­rät­ta bön i deras kyr­ka men han avböjde. Han avböjde med ursäk­ten att han var rädd att mus­limer­na i framti­den skulle kom­ma att använ­da det som en ursäkt för att ta över kyrkan och byg­ga en moské där.

De krist­na gav hon­om nyck­eln till Upp­stån­delsekyrkan så att mus­limer­na skulle ans­vara för dess säk­er­het. Den nyck­eln är hos mus­limer­na än i dag.

I kon­trast till det­ta attack­er­ade och ock­u­per­ade europeiska krist­na under korstå­gen (1095 till 1291) det­ta heli­ga land. De förtryck­te mus­limer­na och den lokala krist­na samt jud­iska befolknin­gen. Dessa kors­farare dödade över 200 000 oskyldiga civila.

Det var som svar på det­ta fasans­ful­la förtryck och behovet av att befria området från kors­farar­nas kon­troll som sul­tan Salāh ad-Dīn Ayūbi (Sal­adin) befri­ade Jerusalem från dem år 1187.

Hans ankomst förde med sig lät­tnad för den lokala krist­na pop­u­la­tio­nen som hjälpte hon­om efter det förtryck de lid­it i hän­der­na på deras tros­frän­der kors­farar­na. Salāh ad-Dīn behand­lade inte bara kors­farar­na med vän­lighet utan försäkrade ock­så att mus­limer och ick­e­mus­limer levde i fred med varandra.

En särskild berät­telse om hon­om återg­er att några mus­lim­s­ka sol­dater belä­grade ett kris­tet försvarsverk. Mån­ga krist­na sök­te sky­dd innan­för inklu­sive ett ungt par som plan­er­ade att gif­ta sig men vars plan­er hade avs­tan­nat på grund av strid­er­na. De beslöt sig för att gif­ta sig ändå även om dem var fast innan­för befästningen.

Salāh ad-Dīn förde befäl över de mus­lim­s­ka trup­per­na vid det tillfäl­let. Då han hörde talas om bröl­lopet beor­drade han sol­da­ter­na att inte anfal­la befäst­nin­gen där paret befann sig så att de kunde få lugn och ro. Som svar på deras respekt sände bru­dens mor ut fat med mat så att Salāh ad-Dīn och mus­limer­nas arme kunde ta del av bröllopsfestligheterna.

San­nerli­gen har den bäs­ta peri­o­den av fred och rättvisa för alla i Jerusalem var­it den peri­od då mus­limer­na styrde.

Det muslimska Spanien: civilisation gentemot Inkvisition

Mån­ga mus­limer ser till­baks på det mus­lim­s­ka Spanien med stol­thet. Men vad få vet är att även judar kallar den­na tid för deras “gyl­lene era”.

Spanien blev en del av den islamiska världen i bör­jan av 700-talet. Under det mus­lim­s­ka styret kom Spanien till att bli civil­i­sa­tio­nens cen­trum. Även om mån­ga lokala span­jor­er blev mus­limer var krist­na och judar fria i alla aspek­ter av deras liv. Mus­limer­na respek­ter­ade deras reli­gion­er och insti­tu­tion­er. Resul­tatet var födelsen av den förs­ta verk­ligt kos­mopoli­tiska kul­turen i väst.

Krist­na stud­er­ade vid sidan av mus­lim­s­ka lärde i en sådan omfat­tning att en kris­ten vid namn Alvaro av Cor­do­ba 854 bekla­gade sig över att dessa stu­den­ter glömde sin egen reli­gion och kultur.

Mus­limer och krist­na i Spanien levde inte isol­er­ade i get­ton utan samar­be­tade i det dagli­ga livets oli­ka aspekter.

En man­i­fes­ta­tion av det­ta samar­bete kan ses inuti den sto­ra moskén i Cordoba.

Skick­li­ga krist­na hantverkare som utbil­dats i Kon­stan­tinopel (som idag är Istan­bul) gjorde vack­ra mosaik­er för moskéns väg­gar. De krist­na arbe­tade sida vid sida med mus­limer­na för att deko­r­era moskéns inter­iör­er med färg­er och utformn­ing. Cor­do­ba var inte bara en stol­thet för mus­limer­na världen över. Staden under sitt mus­lim­s­ka styre var berömd i hela Europa.

En kris­ten nun­na vid namn Hrosvitha som levde på 900-talet beskrev Cor­do­ba från sitt hem i Tysk­land som, “Världens juv­el — en stad med god kul­tur, rik… flö­dande av kun­skap”.

Det är inte kon­stigt att Hrosvitha beskrev staden på det­ta sätt. Det mus­lim­s­ka Spanien var cen­trumet för veten­skap och kon­st. Mus­lim­s­ka och jud­iska lärde skrev mån­ga vik­ti­ga avhan­dlin­gar kring veten­skap på ara­biska. En stor mängd anti­ka grekiska tex­ter beva­rades ock­så tack vare att mus­limer över­sat­te dem till ara­biska. Som till exem­pel Aris­tote­les arbeten om fysik och biolo­gi. His­torik­er över­lag bestyrk­er att den mus­lim­s­ka peri­o­den var en avgörande kanal för antikens lär­do­mar in i väst, i syn­ner­het genom det mus­lim­s­ka Spanien.

Det var dock inte bara mus­limer och krist­na som levde gott i Spanien. Judar som var avsky­d­da och hatade på andra platser levde inte bara i säk­er­het och fred vid sidan om icke-judar och mus­limer i det mus­lim­s­ka Spanien, de lärde sig och bidrog till dess kul­tur och de kun­skaper som mus­lim­s­ka lärde hade etabler­at. Ett exem­pel på det­ta är den berömde spanske jud­iske lärde, Moses Mai­monides (1135–1204), som för­fat­tade på ara­biska såväl som på hebreiska.

Men den­na framgång i rike­dom, kun­skap och samex­is­tens fick ett våld­samt och tragiskt slut. Då Spaniens krist­na kors­farare avvisade mus­limer­na förstördes en civil­i­sa­tion som tag­it århun­draden att byg­ga upp. Mus­limer och judar blev anti­n­gen avvisade eller tvin­gade till att kon­vert­era till kris­ten­domen. Miljon­er dog då tol­er­ans ersattes av inkvi­s­i­tion. En per­son som mis­stänk­ts vara mus­lim dödades för den min­s­ta av han­dlin­gar som lik­nade en islamisk tra­di­tion — som till exem­pel att ta ett bad på fredagen.

Muslimer i Bosnien 1992–95

Bosnien är ett annat klart lysande exem­pel på islamisk icke-rasis­tisk egal­i­tar­i­an­ism och tol­er­ans. Dagens Bosnien står ut som ett exem­pel på de principer för ett månget­niskt samhälle vilket vägrade under­kas­ta sig de rasis­tiska ide­al och attack­er­na från den ser­biska nationalismen.

Islam kom till Bosnien 1463 med de osman­s­ka turkar­na. Under osman­skt styre kon­vert­er­ade mån­ga bosnier till islam. Bosnien för­blev under osman­skt styre fram till 1878 då det gavs till Österrike/Ungern som en koloni.

Medan invå­nar­na i Bosnien åtnjöt förde­lar­na i det Österrike/ungerska imperi­et man­ade syd­slaver i Ser­bi­en och på andra platser till bil­dan­det av en syd­slavisk stat. Det förs­ta värld­skriget bör­jade med att en serb­na­tion­al­ist, Gavri­lo Prin­cip, assas­sin­er­ade ärke­herti­gen Fer­di­nand i Sara­je­vo. Efter kriget blev Bosnien en del av den syd­slaviska stat­en Jugoslavien. Det gavs till Kroa­t­ien i andra värld­skriget och under det kalla kriget etabler­ades den fed­er­ala jugoslaviska repub­liken under Josef Tito. Bosnien åter­ställdes till sina medelti­da gränser.

Jugoslaviens sön­der­fall påskyn­dades av att Slo­bo­dan Miloše­vić kom till mak­ten 1986. Miloše­vićs anam­mande av den serb­na­tion­al­is­tiska agen­dan led­de till inom­statli­ga etniska kon­flik­ter. Slove­nien och Kroa­t­ien deklar­erade båda sin självständighet 1991 och Bosnien-Herce­gov­ina följde snart efter.

I feb­ru­ari 1992 höll den bosniska regerin­gen ett ref­er­en­dum om oberoende för alla män­niskor boende i Bosnien. Bosniska ser­ber, under­stöd­da av grannen Ser­bi­en sva­rade med väp­nat mot­stånd med målet att dela repub­liken längs med etniska gränser i ett försök att ska­pa ett storserbien.

I april 1992 var Bosnien-Herce­gov­ina det mest etniskt diver­si­fier­ade av de jugoslaviska repub­lik­er­na. Enligt en Jugoslavisk cen­sus 1991 bestod Bosnien av 43,7 % mus­limer, 31,4 % ser­ber och 17,3 % kroater.

Bosnier­na stod emot ser­ber­nas folk­mord­sat­tack­er trots vapen­em­bar­got under större delen av 1995 vilket slu­tade i Day­ton­av­talet som under­teck­nades 21 novem­ber, 1995 och som har kvar de mul­tiet­niska ide­al som bosnier­na hyl­lade. Men så som Day­ton­av­talet är utfor­mat är den­na fri­het snarare en mardröm än en dröm som gått i uppfyllelse.

Det­ta var det värs­ta fall av folk­mord i Europa sedan andra värld­skriget. 250 000 män­niskor dödades och 2 miljon­er blev hem­lösa då de stod emot ser­ber­nas nation­al­ism och rasism för att hyl­la de ide­al om att alla män­niskor kan leva till­sam­mans. Det­ta var ett försvar av en prin­cip som led­des av dr. Ali­ja Izetbegovic.

Konklusion om människosyn i Islam

Det­ta är bara några få exem­pel ur den mus­lim­s­ka his­to­rien vil­ka är närm­re det islamiska ide­alet att män­sk­ligheten är en. Det­ta är inte på något sätt ett krav dock, att alla mus­limer alltid har betett sig på det mest ide­ala sätt i sitt tilläm­pande av dessa ide­al. Mus­limer pre­cis som alla män­niskor är fult kapabla att kom­ma till kor­ta i sitt tilläm­pande av dessa ide­al. Man kan föra fram en rad exem­pel på hur trib­al­ism och nation­al­ism har resul­ter­at i ett ois­lamiskt beteende bland mus­limer. Mus­limer som en hel­het har aldrig med­giv­it eller anam­mat det per­son­li­ga beteende eller de ide­olo­gi­er som byg­ger på färg eller ras. Islamiska ide­al fort­sät­ter att utmana ras­mäs­si­ga och nation­al­is­tiska ide­olo­gi­er genom att inspir­era mus­limer­na till att efter­lik­na det föredöme de har i pro­feten Muhammed — må Guds frid och väl­signelser vara över honom.

Käl­lor:
How Mus­lims in the Past Dealt with Racism and Prej­u­dice, Soundvision.com
Muhammed Knut Bern­ström (2000), Kora­nens bud­skap. Sim­r­ishamn: Proprius

Abd Al-Wahid Yahya

Abd Al-Wahid Yahya

Abd Al-Wahid Yahya har studerat islamologi vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet.