Skip to main content
Med Muhammeds död stod det mus­lim­s­ka sam­fun­det inför uppgiften att väl­ja en efterträ­dare. Det fanns fyra per­son­er som var lämpli­ga för den­na uppgift:
 
  • Abu Bakr al-Sid­dīq, som inte bara följt Muhammed till Med­i­na tio år tidi­gare, men som ock­så utsetts till att ta hans plats som böneledare under hans sista sjukdomstid.
  • ‘Umar ibn Al-Khat­tāb, en skick­lig och pål­itlig föl­jes­la­gare till profeten.
  • ʻUth­mān ibn ʻAf­fān, en respek­ter­ad tidig konvertit.
  • ‘Ali ibn Abi Tālib, Muhammeds kusin och svärson.

Valet av Abu Bakr

Deras ren­lärighet och för­må­ga att styra den islamiska natio­nen var enhetligt par excel­lence. Vid ett möte för att bestäm­ma vem som skulle leda natio­nen tog ‘Umar Abu Bakrs hand och gav sin lojalitet till hon­om och vid skymnin­gen var alla eni­ga och Abu Bakr hade erkänts som khalīf och Muhammeds efterträ­dare. Khalīf — på sven­s­ka kalif — bety­der “efterträ­dare” och att styra enligt Kora­nen och pro­fetens (över hon­om vare Guds frid och väl­signelser) ord.

Abu Bakrs kali­fat var kort men spelade likväl en vik­tig roll. Som en exem­plarisk ledare levde han ett enkelt liv, upp­fyllde sina religiösa plik­ter och var till­gäng­lig inför folket. Men han ager­ade ock­så kraft­fullt mot vis­sa stam­mar som endast nominellt hade accepter­at islam och som avsade sig tron efter pro­fetens död. Senare kon­solid­er­ade han stam­mar­nas stöd inom den ara­biska halvön för att därefter rik­ta fokus mot de mäk­ti­ga imperier­na i öst: sasanider­na i Per­sien och bysan­ti­ner­na i Syrien, Palesti­na och Egypten.

De troendes befälhavare

Den andra kalifen, ‘Umar — utsedd av Abu Bakr — fort­sat­te i den förstes fot­spår. Under titeln Amīr al-Mu’minīn, eller de troen­des befäl­havare, utökade ‘Umar islams styre över Syrien, Egypten, Irak och Per­sien i vad som, från en rent mil­itär syn­vinkel, var häp­nadsväckande seg­rar. Inom fyra år efter pro­fetens död hade den mus­lim­s­ka stat­en utvidgat sitt infly­tande över hela Syrien och hade vid det beröm­da slaget som utkäm­pades under en sand­storm nära flo­den Yarmūk kuvat bysan­ti­ner­na vars härskare, Her­ak­les, strax dess­förin­nan vägrat anta islam.

Khālid ibn al-Walīd

Än mer över­raskande så styrde den mus­lim­s­ka stat­en de erövrade områ­de­na med en tol­er­ans tidi­gare ej skå­dad. I Damaskus under­teck­nade mus­limer­nas ledare, Khālid ibn al-Walīd, föl­jande fördrag:

Det­ta är vad Khālid ibn al-Walīd skulle ge invå­nar­na i Damaskus om han över­tar staden: han lovar att säkra deras liv, egen­dom och kyrkor. Deras stadsmur får inte rivas och ej heller skall någon mus­lim kvarteras in i deras hem. Där­till ger vi dem Guds pakt och Hans pro­fets, kalif­ers och troen­des besky­dd. Så länge de beta­lar skatt skall allt gå dem väl.

Den­na tol­er­ans var typisk för islam.

Erövringen av Jerusalem

Ett år efter Yarmūk tog ‘Umar i det mil­itära lägret vid al-Jabiyah på Golan­höjder­na emot bud om att bysan­ti­ner­na var redo att ge upp Jerusalem. Föl­jak­tli­gen red han dit för att per­son­li­gen acceptera kapit­u­la­tio­nen. Enligt en redogörelse red han in i staden ensam klädd i en enkel man­tel inför en förvå­nad befolkn­ing vana vid bysan­ti­ner­nas och perser­nas överdådi­ga dräk­ter och cer­e­monier. Han förvå­nade dem ytterli­gare när han lug­nade dem genom att förhand­la fram ett gen­eröst för­drag i vilket han sade till dem:

I Guds namn… Era kyrkor åtnjuter full säk­er­het; de får inte ock­u­peras av mus­limer eller förstöras.

Muslimsk tolerans

Ingån­gen till Abu Bakrs moské i dagens Med­i­na. (Salem 2012)

Den­na poli­tik visade sig vara framgångsrik på alla platser. I Syrien där mån­ga krist­na hade var­it inblandade i bit­tra teol­o­giska tvis­ter med bysantier­na välkom­nades mus­limer­na som nya ledare. Och i Egypten, som ‘Amr ibn al-‘As tog från bysan­ti­ner­na efter en djärv marsch över Sinai­halvön, välkom­nade inte bara de kop­tiska krist­na araber­na utan hjälpte även entu­si­astiskt dem.

Det­ta mön­ster upprepades genom hela det bysan­tins­ka riket. Kon­flik­ter mel­lan grekisk-orto­doxa, krist­na i syrien, kopter och nesto­ri­an­s­ka krist­na bidrog till bysan­ti­ner­na miss­ly­ckande att utveck­la folk­ligt stöd, medan den tol­er­ans som mus­limer­na visade mot krist­na och judar var den primära orsak­en för att mot­sät­ta dem.

‘Umar antog likaså den­na atti­tyd i admin­is­tra­ti­va frå­gor. Även om han till­sat­te mus­lim­s­ka guvernör­er i de nya provin­ser­na behölls de befintli­ga bysan­tins­ka och per­siska för­valt­ningar­na där det var möjligt. Under fem­tio år var grekiska kanslispråk i Syrien, Egypten och Palesti­na, medan pahlavi, sasanider­nas språk, talades i Mesopotamien och Persien.

‘Umar, som var kalif i tio år, avs­lu­tade sitt styre med en bety­dande seger över det per­siska imperi­et. Kriget mot det sas­sani­diska riket hade bör­jat år 636 vid al-Qadisiyah, nära Cte­siphon i Irak, där det mus­lim­s­ka kaval­leri­et hade bemäs­trat de ele­fan­ter som perser­na använde som en slags prim­i­tiv stridsvagn. Under slaget vid Niha­vand, kallat “erövringar­nas erövringar” beseg­rade ‘Umar perser­na som hädanefter skulle vara en av de vik­ti­gaste provin­ser­na i det mus­lim­s­ka riket.

Hans kali­fat var en höjd­punkt under islams tidi­ga his­to­ria. Han var känd för rättvisa, samhäll­side­al, admin­is­tra­tion och stats­man­naskap. Hans inno­va­tion­er läm­nade ett bestående avtryck på social välfärd, skat­ter och den ekonomiska och admin­is­tra­ti­va struk­turen i ett växande imperium.

Käl­la:
Wikia 2012: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Abubakr%27sreign.png
Salem 2012: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Doorof_Abu_Bakr_Mosque_in_Madina.jpg