Det är inte frå­gan om Gud exis­ter­ar utan frå­gan om vem eller vad Gud är som sys­sel­satt män­niskan sedan urminnes tider. Ingen frå­ga har var­it föremål för mer kon­tro­vers än debat­ten kring Ska­parens natur. Är Han: den jud­iska Jeho­va; den krist­na treenigheten; grek­er­nas Zeus, Jupiter, Hera och Juno; hin­duer­nas Vish­nu, Brah­ma och Shi­va; hed­ningar­nas ste­nar, träd och avgu­dar; dar­win­is­ter­na evo­lu­tion; den abstrak­ta och obestäm­da filosofer­nas Gud eller Aris­tote­les förs­ta orsak (pri­mum movens)? I avsak­nad av äkta uppen­barelse kan Gud avse vad som helst.

Enligt islam är det tydligt att det bara finns en Gud skild från Hans skapelse, oför­liknelig och utan någon vid Hans sida. Gud säger i Koranen: 

Säg: ‘Han är Gud — En, Gud, den Evige, den av skapelsen Oberoende, av vilken alla beror. Han har inte avlat och inte bliv­it avlad, och ingen finns som kan lik­nas vid Honom.’

Er Gud är en Gud — det finns ingen annan gud än Han och Han omfat­tar allt med Sin kunskap.

Det är Gud som har ska­p­at him­lar­na och jor­den och som låter regn fal­la från skyn för att därmed fram­bringa fruk­ter för er försör­jn­ing; [det är Han] som har gett er skepp, som seglar över haven på Hans befall­ning, och som har ska­p­at floder­na till er nyt­ta, och [det är Han] som har gett er solen och månen, som löper [i sina banor] utan att förtröt­tas, och [Han] som har gett er nat­ten och dagen för era behov.