Här föreligger ett problem — allsmäktighetsparadoxen — då Gud definierats som den Levande, utan slut, och döden innebär att nå ett slut. Följaktligen är frågan självmotsägande. Att på samma sätt fråga om Gud kan födas är också orimligt, då Gud redan definierats som evig, utan början. En födsel medför en början, att komma till världen efter att ej existerat.
På samma tema brukar ateister fråga troende om “Gud kan skapa en sten så tung att Han inte kan lyfta den?” Svarar den troende jakande betyder det att Gud kan skapa något större än Honom Själv. Svarar han nekande innebär det att Gud inte kan åstadkomma allt.
Således exkluderas alla absurda frågor från ”allt” i frasen ”Gud har allt i Sin makt.” [1]Koranen 2:20 Här kan inte sådant som motsäger sig Guds gudomliga attribut inkluderas; sådant som gör Honom till lägre än Gud likt glömska, sömn och ånger. Vad ”allt” innefattar är enbart det som är i enlighet med att Han är Gud. Detta är innebörden av ”Gud har allt i Sin makt.” [2]Koranen 2:20. Detta kan inte förstås absolut utan måste preciseras.
Påståendet att Gud blivit människa är också en paradox. Det är inte rimligt att Gud antar mänskliga former då det betyder att Skaparen blir Hans skapelse. Blir Skaparen Sin Egen skapelse skulle det betyda att Skaparen skapade Sig Själv, vilket är omöjligt. För att ha skapats skulle Han vid ett tillfälle behövt att inte ha existerat, så hur kan Han då skapa? Och om Han har skapats skulle det betyda att Han har en början vilket motsäger att Han är evig.
Per definition är en skapelse i behov av en Skapare. Det skapade behöver en skapare för att komma till existens. Gud kan då inte vara i behov av en skapare då Gud Själv är Skaparen.
Källor:
Dr. Bilal Philips, Did God Become Man? University of Wales
Muhammed Knut Bernström (2000), Koranens budskap. Simrishamn: Proprius.
