# Första dagen i shawwal

> Måndagen den 31 mars 2025 var drygt var fjärde grundskoleelev i Malmö borta. Kalifornien har nu skrivit in högtiden i sin lagsamling utan att ge någon en betald dag. Vad kan en lag ge en högtid som redan finns, och vem betalar dagen?

*Källa: [islam.se](https://islam.se/forsta-dagen-i-shawwal/) · Publicerad 2026-10-04*

---

Sedan söndagen den 27 september 2026 står det i Kaliforniens lagsamling en helgdag som ingen almanacka kan sätta datum på. Government Code § 6700 räknar upp delstatens helgdagar, och i punkt sju heter det från den 1 januari 2027: "the first day of the month of Shawwal in the Islamic lunar calendar". Fyra punkter längre ned kommer den andra dagen.

> Den första dagen i månaden shawwal i den islamiska månkalendern, känd som 'eid al-fitr'. […] Den tionde dagen i månaden dhu al-hijja i den islamiska månkalendern, känd som 'eid al-adha'.[^1]

Där står inget datum, varken en dag i mars eller en måndag, bara en månad som börjar när någon har sett en tunn skära över horisonten efter solnedgången. Lagen nämner en dag som den själv inte kan räkna ut.

Räknesättet är inte nytt. I samma paragraf bestäms månnyåret sedan tidigare av den andra nymånen efter vintersolståndet. Delstaten Washington skrev 2025 in "den första dagen i den islamiska kalenderns tionde månad". Spanien angav redan 1992, i sitt avtal med landets islamiska kommission, högtiden som "den 1:a, 2:a och 3:e dagen i shawwal".[^2] Det Kalifornien lägger till är månadens namn i en amerikansk lagtext.

## En lag som nästan ingenting gör

Vad lagen gör är snabbt sagt. Delstatens anställda får välja att ta ut åtta timmar vardera dagen – ur sin semester, sin kompledighet eller det tillgodohavande som redan finns för en personlig helgdag – om verksamheten och kollektivavtalet medger det. Skolor och community colleges får stänga, om styrelsen och de anställdas fackliga företrädare har avtalat det lokalt. De får också, inom befintliga medel, ha inslag om högtidernas historia, och delstatens skolstyrelse får anta en vägledning för undervisningen. Domstolarna hålls öppna: de två dagarna är uttryckligen undantagna från rättsväsendets helgdagar. Ingen privat arbetsgivare åläggs något. Lagens egen inledning säger att varken domstolar, myndigheter, skolor eller företag måste stänga bara för att dagarna står i kalendern.[^3] Det är ingen betald helgdag och ingen ledig dag för alla. Lagens verb är *får*.

Washington var först i landet, vilket guvernör Bob Ferguson själv påpekade. Den 8 april 2025 skrev han under en lag som gör de två högtiderna till erkända men obetalda helgdagar, i samma förteckning som månnyåret.[^4] Det är två delstater, och i ingen av dem har någon fått en ledig dag som inte redan var den egna.

Ändå togs Kaliforniens lag emot som något mycket större. CAIR i Kalifornien talade om en historisk seger och om att muslimska elever och anställda alltför länge hade tvingats till "det svåra valet" mellan gudstjänsten och studierna eller arbetet.[^5] En kritiker vars ord CBN satte i rubriken kallade lagen en anpassning till "det som i praktiken är sharialag", och California Family Council invände att delstaten med vägledningen för klassrummen gick från hänsyn till att främja en religion.[^6] Båda sidor läste lagen som ett erkännande. Men en lag som inte stänger en enda dörr och inte betalar en enda timme – vad har den erkänt? Och vad kan en lag över huvud taget ge en högtid som fanns före den?

## Två paragrafer och en fullmåne

Den svenska helgdagslagen är två paragrafer lång. Den första räknar upp dagarna. Den andra säger när de rörliga infaller, och där står att påskdagen är "söndagen närmast efter den fullmåne som infaller på eller närmast efter den 21 mars".[^7] Att datera en högtid efter månen är alltså redan svensk lag. Av de tretton dagar som lagen nämner vid namn hör nio till kyrkoåret: trettondedag jul, långfredagen, påskdagen, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag, pingstdagen, alla helgons dag, juldagen och annandag jul.

Firar man en högtid utanför den listan har man ingen lagstadgad rätt till dagen. Regeringsformen och Europakonventionen skyddar religionsfriheten och diskrimineringslagen förbjuder missgynnande, men ingen av dem ger en ledig dag. Arbetstagaren begär semester, kompledighet eller tjänstledigt, och kan man inte komma överens "bestämmer arbetsgivaren om förläggningen", som det heter i semesterlagen.[^8] Eleven kan få kortare ledighet för "enskilda angelägenheter"; rektorn beslutar.[^9] Ingen rätt och inget förbud: en möjlighet som någon annan förfogar över.

Hur det ser ut i praktiken visade en måndag i Malmö. Den 31 mars 2025, under eid al-fitr, var 9 034 av grundskolans 33 950 elever borta hela dagen, drygt var fjärde. En vanlig skoldag brukar omkring åtta procent saknas. I Rosengårds skolor var fler än sex av tio borta. Uppgifterna är Sydsvenskans, här återgivna efter en riksdagsmotion, och de är ett och ett halvt år gamla. De räknar tomma bänkar, inte muslimer. De säger inte heller vilken dag i högtiden måndagen var: Islamiska förbundet och Förenade Islamiska Föreningar i Sverige hade det året angett söndagen den 30 mars som den första, och för församlingar som följde dem var måndagen den andra.[^10] En fjärdedel av de frånvarande "skolkade", med motionens ord.

## Dagens början

Vad var de borta för? ʿĀʾisha berättar att hennes far Abū Bakr en högtidsdag kom in i Profetens ﷺ hus, där två flickor sjöng, och tillrättavisade dem. Profeten ﷺ svarade: "Abū Bakr, varje folk har sin högtid, och detta är vår högtid."[^11]

Högtiden är inte en ledig dag som råkat få ett namn. Den tillhör ett folk på samma sätt som dess bön gör det. Koranen har ordet *mansak*:

> FÖR ALLA samfund [i gången tid] har Vi föreskrivit regler för förrättandet av andakten som de är underkastade. Låt dig inte dras in i en diskussion med dem om [dessa regler]; uppmana dem [i stället] att dyrka din Herre. Du följer helt visst den raka vägen.[^12]

Enligt en tolkning som aṭ-Ṭabarī återger från Ibn ʿAbbās betyder ordet här högtid. Själv föredrar han offret under offerdagarna, och al-Qurṭubī läser ordet som lag.[^13] Vilken läsning man än väljer slutar versen på samma sätt, och det är ingen kompromiss: "låt det inte föra dig bort från den sanning du står på", skriver Ibn Kathīr.[^14] Att varje folk har sin högtid betyder inte att högtiderna är lika mycket värda. Det betyder att muslimerna har sin, att den är föreskriven och att de inte behöver tvista om den.

Högtiden har dessutom ett innehåll, och innehållet har en tid. Dagen börjar med en bön i församling, följd av en predikan. "Dess tid är mellan soluppgången och det att solen passerar middagshöjden", skriver ash-Shīrāzī, "och det bästa är att vänta tills solen stigit en spjutlängd."[^15] Bönen kan inte läggas på en dag som passar bättre, och inte på kvällen.

Om bönens rättsliga ställning använder de lärda olika beteckningar: en starkt betonad sunna enligt Mālik, ash-Shāfiʿī och flertalet, en plikt (*wājib*) för var och en enligt Abū Ḥanīfa, en kollektiv plikt i Aḥmads skola. Ibn Taymiyya höll för egen del med Abū Ḥanīfa.[^16] Ingen av dem räknar den som oväsentlig. Ibn Taymiyya ger sitt skäl som en uträkning: fredagsbönen återkommer "femtio gånger om året och mer", de två högtiderna en gång vardera. Den som går miste om fredagsbönen har middagsbönen i dess ställe; för högtiden finns enligt honom ingen bön som träder in.[^17]

Och den gäller hela hushållet. Umm ʿAṭiyya berättar att kvinnorna befalldes att gå ut vid de två högtiderna, också de unga flickorna och de som annars hölls inne. De som hade mens stod bakom de andra och deltog i lovprisningen. Hon frågade vad den som inte ägde något ytterplagg skulle göra. "Låt hennes syster klä henne i sitt", blev svaret.[^18] Från Abū Bakr och ʿAlī återges samma sak, och Ibn ʿUmar tog med sig dem i sitt hushåll som kunde.[^19] Till sist är det förbjudet att fasta den dagen; det är de lärda eniga om. Efter en månads fasta är man skyldig att äta.[^20]

En fest kunde lika gärna hållas på lördagen. Det här är en gudstjänst som infaller en bestämd morgon, en gång om året, och som hela hushållet enligt de äldsta källorna ska gå till. Faller den på en vardag hålls den när skolan ringer in och arbetspasset börjar. För de hem som firar säger det mer om en tom skolbänk den morgonen än ordet skolk.

## Tre sätt, tre pris

Länder som har velat ge ledigt den morgonen har gjort det på tre sätt.

Det första är att ge dagen efter bekännelse. Kroatiens helgdagslag ger i en och samma artikel en arbetsfri dag åt kristna som firar jul den 7 januari, åt muslimer en dag efter eget val vid vardera av de två högtiderna och åt judar på samma sätt vid Jom kippur och Rosh hashana, alla med lön. Serbiens lag tar upp ortodoxa, katoliker, muslimer och judar i samma artikel. Montenegro ger muslimer tre betalda dagar vid vardera högtiden, mot anmälan "senast tre dagar före".[^21]

Priset syns i ett mål från Bitola. Vasko Kosteski arbetade vid det statliga elbolaget. Den 29 januari 1998 uteblev han, trots att chefen hade förbjudit all ledighet den veckan på grund av arbetsbördan, och förklarade att dagen var helgdag för muslimer. Bolaget drog femton procent av lönen i tre månader. Den 7 april uteblev han igen, och avdraget blev femton procent i sex månader.

Tingsrätten prövade det enda som fanns att pröva: om han var muslim. Den fann att han aldrig tidigare varit borta på de muslimska helgdagarna, att han "hade firat de kristna högtiderna", att "hans föräldrar var kristna" och att "hans levnadssätt och kost visade att han var av kristen tro". I anställningsavtalet och försäkringen stod han som makedonier, utan uppgift om att han var muslim. Själv sade han att han utövade sin tro enskilt, utan att gå till moskén. Domstolarna trodde honom inte.[^22]

Om de hade rätt behöver inte avgöras här. Det räcker att se vad prövningen bestod av: en domare som går igenom en mans matvanor och hans föräldrars tro. Europadomstolen fann 2006 enhälligt att konventionen inte hade kränkts, och skrev:

> Tanken att staten skulle sitta till doms över en medborgares inre och personliga övertygelse är visserligen motbjudande och kan olyckligt påminna om forna ökända förföljelser, men domstolen konstaterar att detta är ett fall där klaganden ville åtnjuta en särskild rätt som makedonsk lag gav, nämligen att muslimer fick ta helgdag vissa dagar […] det är inte förtryckande eller i grundläggande strid med samvetsfriheten att kräva ett visst mått av belägg när anspråket gäller en förmån eller rättighet som inte tillkommer alla.[^23]

Resonemanget följer av modellen själv. En rätt som bara tillkommer muslimer förutsätter att någon, en arbetsledare eller en domare, avgör vem som är muslim. Sverige för inget register över invånarnas religion. EU-domstolen fann dessutom 2019, i målet Cresco, att det var direkt diskriminering på grund av religion när Österrike gav långfredagen som betald helgdag enbart åt medlemmarna i fyra kyrkor.[^24] Och när en ordning av det slaget en gång begärdes här, i ett brev till riksdagspartierna 2006, fick den enligt religionsvetaren Simon Sorgenfrei inget gehör hos politikerna och kritiserades i de muslimska organisationernas egna led.[^25]

Det andra sättet är att göra dagarna gemensamma. Singapore skar 1968 ned sina helgdagar till elva, efter samråd med samfunden, och lät dem betala. Muslimerna avstod bland annat den andra dagen av Hari Raya Puasa, de kristna påskafton och annandag påsk. Hinduerna fick välja mellan Thaipusam och Deepavali och valde den senare. Buddhisterna, som bara hade en dag, behöll den.[^26] Det var den räkningen Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin snuddade vid 2011 – "Man kan fundera över om eid borde vara en helgdag" – utan att vilja säga vilken dag som i så fall skulle bort.[^27] Priset är att varje dag som kommer till kostar en som går.

Det tredje sättet låter den som vill ha dagen begära den, utan att någon frågar efter bekännelse. Österrike svarade på Cresco med en "personlig helgdag": varje anställd får ensidigt lägga en av sina semesterdagar på en dag efter eget val, om det anmäls skriftligt senast tre månader i förväg. De fyra kyrkornas medlemmar förlorade samtidigt sin betalda långfredag.[^28] Spaniens avtal från 1992 gäller visserligen muslimska arbetstagare, men det de får är ett byte: allmänna helgdagar mot de två högtiderna, "under förutsättning att parterna är överens". Texas låter delstatens anställda ta Rosh hashana, Jom kippur eller långfredagen som "valfri helgdag" mot att avstå en annan.[^29] I Sverige meddelade mobiloperatören Tre den 4 september 2014 att de anställda fick byta fjorton dagar, bland dem julafton, juldagen, långfredagen och nationaldagen, mot dagar de själva valde, "utan att ifrågasättas".[^30] Kalifornien hör hit, med förbehållet att verksamheten ska medge det.

Priset här är av ett annat slag. Staten betalar nästan ingenting, och därför betalar den som firar: en semesterdag för sin högtid, medan den vars högtid redan är röd inte betalar någon.

## Lika för alla

Invändningen mot allt detta är formulerad av sju partier – S, V, MP, D, L, M och KD – i Göteborgs grundskolenämnd. I ett gemensamt yrkande den 28 augusti 2023 tog de ställning till ett medborgarförslag om att lägga studiedagarna på religiösa och nationella högtidsdagar. Förslaget bereddes inte vidare, och yrkandet ger skälet:

> De senast tillkommande rödmarkerade dagarna har varit icke-konfessionella vilket vi menar är viktigt i ett sekulärt samhälle för att bibehålla en inkluderande gemenskap och nationell identitet.[^31]

Det mest demokratiska, fortsätter de, är "att nya högtidsdagar är sekulära, att vi försvarar religionsfriheten och att möjligheten att ansöka om ledighet gäller lika för alla oavsett kulturell, etnisk eller religiös tillhörighet".

Tanken är inte småaktig. En kalender är något ett land har gemensamt, och Ellen Key satte ord på vad som står på spel: "En samling människor kan i de nationella helgdagsstunderna tillsammans känna och handla större än hvar enskild för sig."[^32] En stat som skriver shawwal i sin lag har enligt det synsättet valt sida, och bara en regel som inte nämner någon tro behandlar alla lika. Till det kommer arbetsgivarens fråga, som Kosteskis chef ställde på sitt sätt: vem tar passet?

I sin hårdare form ser invändningen varje sådan hänsyn som ett steg i Sveriges anpassning till islam. Så lästes Malmösiffran i den SD-motion som återger den, inlämnad i riksdagen den 2 oktober 2025, med yrkandet att Skolverket skulle "kartlägga islamiseringen i det svenska utbildningsväsendet"; motionen avslogs.[^33]

## En dag som alla andra

Svaret har två led, och det första är svenskt. Kalendern har aldrig varit orörlig. Förordningen den 4 november 1772 "angående sabbatens firande samt vissa helgdagars flyttning eller indragning" strök tredje- och fjärdedagarna i jul, påsk och pingst samt apostladagarna. Första maj likställdes med helgdag genom en lag 1938 och firades som sådan första gången 1939. En lag 1952 flyttade Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen. År 2005 blev nationaldagen helgdag och annandag pingst upphörde att vara det: en kyrklig dag byttes mot en världslig genom ett riksdagsbeslut.[^34]

Neutral har kalendern inte heller varit. Nio av de tretton namngivna dagarna är kyrkoårets, och påsken räknas efter fullmånen. "Lika för alla" är därför lika bara på papperet. Den vars högtid står i lagen behöver aldrig ansöka; möjligheten att ansöka är allt den andre har. Och av lagstiftaren kräver det tredje sättet ingenting som Göteborgspartierna värjer sig mot: inget register, ingen ny röd dag och inte att någon annan firar något.

Det andra ledet är avgörande, och det kommer inifrån traditionen. Man väntar sig att klassisk rätt begär mer än Kalifornien gav. Den begär mindre. Om andra samfunds högtider säger Ibn Taymiyya att "deras högtidsdag ska hos muslimerna vara som alla andra dagar".[^35] Muslimen firar inte jul, och den klassiska rätten begär inte heller att Sverige firar eid: varje folk har sin högtid. Men en dag som alla andra kan man arbeta. Julafton mot första dagen i shawwal är just det byte Tre erbjöd, av egna skäl. Bytet svarar också på frågan om vem som tar passet: den som får högtidsmorgonen tar det en dag då andra vill vara lediga. I den formen faller priset på det tredje sättet bort, eftersom den som byter inte har lagt någon semesterdag på sin högtid och arbetsgivaren har lika många arbetade dagar som förut. Den modell som kostar staten minst är den som stämmer bäst med vad de lärda säger.

Eid blev inte högtid genom kapitel 571 i Kaliforniens lagsamling. Den var det i Medina, och den var det i Malmö en måndag i mars utan något beslut alls. När al-Māwardī på 1000-talet skrev om statens ämbeten skilde han högtidens bön från regnbönen och förmörkelsebönen med en enda sats: "Högtidsbönen är stående." Har man en gång förordnats att leda den får man göra det varje år.[^36] En sådan gudstjänst vinner ingenting på ett erkännande och förlorar ingenting på att sakna det. Vad Ellen Key sökte i helgdagsstunderna, att människor tillsammans är större än var och en för sig, är just vad den morgonen är: att man samlas är enligt Ibn Taymiyya föreskrivet "i större mått än för fredagsbönen".[^37] Men det som samlar är gudstjänsten.

Det som begärs är därför mindre än debatten tror: varken en röd dag i almanackan eller att Sverige firar, bara att den som ber på morgonen får morgonen. I dag finns ingen sådan rätt i Sverige. Arbetsgivaren kan säga nej, rektorn kan säga nej. Men bönen väntar inte på riksdagen. Den som firar tar dagen ändå och betalar den själv – med en semesterdag, ett löneavdrag eller en ogiltig frånvaro i skoljournalen.

## Två vittnen

Återstår dagen själv, som ingen lag kan förutse. "Fasta när ni ser den och bryt fastan när ni ser den", sade Profeten ﷺ om nymånen, "och om den skyms för er, fullborda då shaʿbāns antal, trettio."[^38] Koranen ger skälet:

> DE FRÅGAR dig om innebörden av månens nytändning. Säg: "Den visar människorna tidpunkten då [vissa skyldigheter skall fullgöras] och [tiden för] vallfärden." […][^39]

Den tjugonionde kvällen i ramadan ser man alltså efter. För att fastan ska få brytas räcker det enligt an-Nawawī inte med ett enda vittne. Shawwals nymåne fastställs av två rättrådiga, enligt alla lärda utom en.[^40]

En gång dröjde beskedet. En skara ryttare kom mot dagens slut till Profeten ﷺ och vittnade om att de hade sett nymånen kvällen före. Han befallde då folket att bryta fastan och att nästa morgon gå ut till böneplatsen.[^41] Hellre nästa morgon än samma eftermiddag, blir Ibn Qudāmas slutsats: så hårt är bönen bunden till dagens början, och så lite rår almanackan på den. "Er fastebrytning är den dag ni bryter fastan", lyder en annan hadith.[^42] Dagen är församlingens.

Kaliforniens lagstiftare har förstått det. Texten nämner inget datum, och för helgdagar vars datum växlar får den anställde välja de dagar som den egna gemenskapen har utsett.[^43] I Sverige är frågan högst praktisk: församlingar i samma stad håller inte alltid högtiden samma dag, och en rektor kan få två datum att ta ställning till. Österrikes tre månader och Montenegros tre dagar är frister satta för en almanacka. Den här dagen blir känd kvällen innan. Måste man i förväg välja en enda dag anmäler man ett datum, och syns skäran inte den tjugonionde kvällen kan det datumet bli fastans sista dag, med bönen dagen efter. Det tredje sättet ger morgonen bara om regeln, som Kaliforniens text, nämner dagen och lämnar datumet åt församlingen. Att helgdagen saknar datum ser ut som en egenhet i lagen. Det är villkoret för att regeln ska gälla rätt morgon.

Linné antecknade på väg till Öland att våren "ej bör mätas efter kalendarium utan efter klimatet och värmen".[^44] Somliga tider räknas inte fram; de ses. Den svenska lagen räknar från fullmånen närmast efter den 21 mars och lägger påsken efter den. Muslimen ser efter en tunn skära i väster den tjugonionde kvällen, och när två har sett den är det högtid nästa morgon, i Medina som i Malmö, vad lagboken än säger. Lagen kan nämna dagen. Månen avgör den.

---

[^1]: California Government Code § 6700(a)(7) och (a)(11), i lydelse enligt Assembly Bill 2017, kapitel 571 i 2026 års lagsamling, undertecknad 27 september 2026. Engelska i original. Översättningarna från engelska, arabiska, spanska, tyska, kroatiska och montenegrinska är gjorda för den här texten.
[^2]: California Government Code § 6700(a)(4) (månnyåret); Revised Code of Washington 1.16.050(7); Spanien, Ley 26/1992, samarbetsavtalet med Comisión Islámica de España, artikel 12: "los días 1.º, 2.º y 3.º de Shawwal".
[^3]: Assembly Bill 2017 (2026): Government Code §§ 19853(e) och 19853.1(e); Education Code § 37220.7(e); Code of Civil Procedure § 135; lagens inledande avsnitt, § 1(c).
[^4]: Washington, Senate Bill 5106, kapitel 30 i 2025 års lagar; Washington House Democrats, pressmeddelande 8 april 2025; guvernörens påpekande enligt KNKX/Washington State Standard, 12 april 2025.
[^5]: Hussam Ayloush, CAIR California, i American Bazaar, 29 september 2026.
[^6]: CBN News, 30 september 2026.
[^7]: Lag (1989:253) om allmänna helgdagar, 1 och 2 §§.
[^8]: Semesterlag (1977:480), 11 §.
[^9]: Skollag (2010:800), 7 kap. 18 §.
[^10]: Sydsvenskan 22 april 2025, återgiven i motion 2025/26:1578, Sveriges riksdag. Högtidens första dag enligt Islamiska förbundet, 10 februari 2025, och Förenade Islamiska Föreningar i Sverige (FIFS), 29 mars 2025.
[^11]: al-Bukhārī, *Ṣaḥīḥ*, nr 952; Muslim, *Ṣaḥīḥ*, nr 892.
[^12]: Koranen, al-Ḥajj 22:67, i Knut Bernströms översättning.
[^13]: aṭ-Ṭabarī, *Jāmiʿ al-bayān*, till 22:67; Ibn Kathīr, *Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm* 5:424, där samma förklaring från Ibn ʿAbbās återges vid 22:34; al-Qurṭubī, *al-Jāmiʿ li-aḥkām al-Qurʾān* 12:93.
[^14]: Ibn Kathīr, *Tafsīr al-Qurʾān al-ʿaẓīm* 5:451–452.
[^15]: ash-Shīrāzī, i an-Nawawī, *al-Majmūʿ sharḥ al-Muhadhdhab* 5:4; jfr Ibn Qudāma, *al-Mughnī* 2:279–280.
[^16]: an-Nawawī, *al-Minhāj sharḥ Ṣaḥīḥ Muslim* 6:170; al-Marghīnānī, *al-Hidāya* 1:84; Ibn Qudāma, *al-Mughnī* 2:271–272; Ibn Taymiyya, *Majmūʿ al-fatāwā* 24:183.
[^17]: Ibn Taymiyya, *Majmūʿ al-fatāwā* 24:182.
[^18]: Muslim, *Ṣaḥīḥ*, nr 890; jfr al-Bukhārī, *Ṣaḥīḥ*, nr 324 och 974.
[^19]: Ibn Qudāma, *al-Mughnī* 2:278.
[^20]: Muslim, *Ṣaḥīḥ*, nr 1138; an-Nawawī, *al-Majmūʿ* 6:452.
[^21]: Kroatien: Zakon o blagdanima, spomendanima i neradnim danima u Republici Hrvatskoj, Narodne novine 110/2019, artikel 3 och 5. Serbien: Zakon o državnim i drugim praznicima u Republici Srbiji, artikel 4. Montenegro: Zakon o svetkovanju vjerskih praznika, artikel 2 och 3.
[^22]: Europadomstolen, *Kosteski mot f.d. jugoslaviska republiken Makedonien*, dom 13 april 2006, ansökan nr 55170/00, §§ 8–9, 13, 16 och 19.
[^23]: Samma dom, § 39. Engelska i original.
[^24]: EU-domstolen, *Cresco Investigation*, mål C-193/17, dom 22 januari 2019.
[^25]: Simon Sorgenfrei, *Islam i Sverige – de första 1300 åren*, avsnittet om Mahmoud Aldebes brev till riksdagspartierna.
[^26]: Singapores arbetsmarknadsministerium (Ministry of Manpower), skriftligt svar i parlamentet om allmänna helgdagar, 3 oktober 2022.
[^27]: Hufvudstadsbladet 2 maj 2011, efter Svenska Dagbladet.
[^28]: Oxford Human Rights Hub, "Religious minorities lose Good Friday as a public holiday in Austria", om den lagändring som antogs 27 februari 2019; Arbeitsruhegesetz § 7a, i lydelse enligt BGBl. I Nr. 22/2019.
[^29]: Ley 26/1992, artikel 12; Texas Government Code §§ 662.003(c) och 662.006(a).
[^30]: Tre, pressmeddelande 4 september 2014, "3 låter anställda välja sina egna helgdagar".
[^31]: Yrkande från S, V, MP, D, L, M och KD i Göteborgs grundskolenämnd angående Göteborgsförslaget "Förlägg studiedagarna på religiösa och nationella högtidsdagar", 28 augusti 2023. Även nästa citat är hämtat därifrån.
[^32]: Ellen Key, *Lifslinjer*, första delen.
[^33]: Motion 2025/26:1578 (Nima Gholam Ali Pour, SD), "Islams ökande inflytande i skolan"; avslagen efter behandling i betänkande 2025/26:UbU8.
[^34]: Prop. 1988/89:114 om allmänna helgdagar (förordningens datum och rubrik); prop. 1952:3, s. 6 (de indragna dagarna); lag (1938:107) om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag; lag (1952:48) angående tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen; SFS 2004:1320.
[^35]: Ibn Taymiyya, *Majmūʿ al-fatāwā* 25:329.
[^36]: al-Māwardī, *al-Aḥkām al-sulṭāniyya* 1:169.
[^37]: Ibn Taymiyya, *Majmūʿ al-fatāwā* 24:183.
[^38]: al-Bukhārī, *Ṣaḥīḥ*, nr 1909, från Abū Hurayra.
[^39]: Koranen, al-Baqara 2:189, i Knut Bernströms översättning.
[^40]: an-Nawawī, *al-Minhāj sharḥ Ṣaḥīḥ Muslim* 7:190. Undantaget är Abū Thawr.
[^41]: Abū Dāwūd, *Sunan*, kapitlet om när imamen inte går ut till högtidsbönen samma dag, anförd av Ibn Qudāma, *al-Mughnī* 2:290–291; tiden på dagen enligt Aḥmad, *Musnad*, nr 20584. Ibn Qudāma redovisar på samma ställe att ash-Shāfiʿī och Abū Ḥanīfa bedömde frågan annorlunda.
[^42]: Abū Dāwūd, *Sunan*, kapitlet om när folket tar miste på nymånen, nr 2324, från Abū Hurayra.
[^43]: Assembly Bill 2017 (2026), Government Code §§ 19853(e) och 19853.1(e).
[^44]: Carl von Linné, *Öländska resa*, under den 15 maj 1741.