Ett äkten­skap är som bäst i bör­jan när känslor­na är star­ka och lät­ta att livnära i en tid fylld av roman­tik. Den­na roman­tik avtar dock över tid och även den kär­lek och till­dragelse som mak­en och makan kän­ner inför varan­dra kan fal­na. Deras liv till­sam­mans blir till rutin och vardag. Till­dragelsen kan lätt ersät­tas med spän­ningar och den ömse­sidi­ga läng­tan som de båda kände efter varan­dra kan lätt gå förlorad.

Och till Hans under hör att Han har ska­p­at hus­trur åt er av er egen art, så att ni kan finna ro hos dem, och Han har låtit kär­lek och ömhet upp­stå mel­lan er. I det­ta lig­ger helt visst bud­skap till män­niskor som tänker. ^[1]Kora­nen, sūrah ar-Rum: 21

Låt oss begrun­da den­na vers i Kora­nen. Låt oss begrun­da den väl. Vad säger den oss om sam­livet i ett äktenskap?

Den­na vers förk­larar tydligt för oss att rela­tio­nen i ett äkten­skap grun­dar sig på förståelse, med­känsla och kär­lek som är ömse­sidig och inte envä­ga. Man­nen och kvin­nan måste vår­da rela­tio­nen till­sam­mans med närhet och ömse­sidig omtanke för att förverk­li­ga den ömhet som nämns i versen.

Måt­tet för lyc­ka i ett äkten­skap är har­moni och öppen­het, och oly­ck­an mäts i osäm­ja och känslor i obalans.

Äkten­skapet med dess star­ka grund som Gud har ska­p­at är en myck­et ädel rela­tion som utgör samhäl­lets verk­li­ga fundament.

Kär­lek och till­given­het omsätts i han­dling genom vän­li­ga han­dlin­gar, milt beteende och ömse­sidig respekt. Lugn och ro tillkom­mer genom man­nens och kvin­nans förtro­lighet för varan­dra, deras naturli­ga och avs­lapp­nade sätt att vara till­sam­mans och deras behov av varan­dra. Den­na känsla av ömse­sidighet härstam­mar i deras gemen­sam­ma ursprung. Gud säger “…Och till Hans under hör att Han har ska­p­at hus­trur åt er av er egen art.” Adam och Eva är av sam­ma ursprung då hon ska­pades utifrån hon­om, var­för de båda alltid läng­tar efter att bli hela genom varandra.

Äkten­skapet är som bäst i bör­jan när känslor­na är star­ka och lät­ta att livnära i en tid fylld av roman­tik. Den­na roman­tik avtar dock över tid och även den kär­lek och till­dragelse de kän­ner inför varan­dra kan fal­na. Allt blir till rutin och vardag. Till­dragelsen kan lätt ersät­tas med spän­ningar och den ömse­sidi­ga läng­tan de båda hade efter varan­dra kan gå förlorad.

Dis­so­nans blir en del av äkten­skapet när den ene inte län­gre upp­fyller den pos­i­ti­va roll som förhål­lan­den kräver och äkten­skapet blir led­samt och tröttsamt både för man­nen och för kvin­nan. Grun­der­na som deras rela­tion byg­ger på sval­nar och istäl­let för en vack­er rytm från ett lyck­ligt äkten­skap inträder en ny rytm som helst skulle vil­ja få ett slut på rela­tio­nen. Har­moni i äkten­skapet kräver verk­li­ga ansträngningar från båda part­ner­na. Annars upp­står osämja.

De båda kan lätt fal­la offer för ömse­sidig för­sum­melse och neg­a­ti­va atti­ty­der. Det kan bör­ja med den ene, men snart blir kylan någonting som båda delar. Bety­der det­ta att deras kär­lek för varan­dra är död? Inte alls, så länge kär­leken var äkta från bör­jan. Har de hyst dju­pa känslor för varan­dra och fun­nit trevnad och njut­ning i varan­dras säll­skap kom­mer kär­leken att leva. Just nu är den bara begravd under lager av för­sum­melse och däm­pad av tyst­nad. Den har drag­it sig till­ba­ka, för­lorad i en hek­tisk vardag.

Vi finner att deras kär­lek åter blos­sar upp i kris­tider, som när en blir all­varligt sjuk. Då ser vi den andres omtanke och kär­lek, sit­tandes orolig vid sängkan­ten. Nu är alla bråk och oenigheter glömda…

Prob­lemet är ofta att de tar varan­dra för giv­na och livet blir då för myck­et till rutin. Det­ta kan inträf­fa efter år av äkten­skap. Beteen­den och ord en gång fyll­da av ömhet och mening blir till gester och vana.

Det­ta är dock ett till­stånd som kan stäl­las till rät­ta. Men det måste påpekas att det inte botas genom att endera man­nen eller kvin­nan beläg­gs med skuld. Anklagelser hjälper inte. Men att lyssna till den andre gör det. De måste lyssna till varan­dras känslor och lidan­den, utan att ankla­ga eller klan­dra. Lös­nin­gen till deras prob­lem lig­ger inte i fördö­mande, utan i att försö­ka odla kär­lek och åter­stäl­la den till vad den en gång var.

Ibland behövs för­lå­telse; ett botemedel som Gud man­ar oss till. För­lå­telse och barmhär­tighet är bland de bäs­ta kvaliteter en per­son kan besit­ta. Gud säger:

Och tävla med varan­dra om er Her­res för­lå­telse och ett par­adis, lika vid­sträckt som him­lar­na och jor­den, som står berett att ta emot de gud­fruk­ti­ga, de som ger åt andra såväl i välfär­dens dagar som i tider av brist och som läg­ger band på sin vrede och för­låter sina med­män­niskor — Gud älskar dem som gör det goda och det rät­ta. ^[2]Kora­nen, sūrah āl ‘Imrān: 133–134

Ibland är prob­lemet inget annat än trist­ess och paret behöver bara till­sät­ta ett mått av kry­d­da i deras förhål­lande för att jaga bort ledan.

Kan de inte lösa prob­le­men själ­va bör de inte vara bly­ga inför att söka råd av någon som de litar på, speciellt någon insatt i äkten­skap­sprob­lem. De bör inte be om råd enbart utav nyfiken­het då det aldrig är en god idé att tala om ens prob­lem utom i full­ständig förtrolighet.