Skip to main content

Reli­gion är en del av män­niskans inre natur. Gud har ska­p­at det religiösa med­ve­tandet som en inte­gr­erad del av var­je män­niska. Innerst erkän­ner vi alla vis­sa grundläg­gande moraliska värderingar, och på så sätt blir dessa uni­versel­la värderingar. Den som förvär­var kun­skap om reli­gio­nen kom­mer att upp­täc­ka något om sitt inre, något som alltid har fun­nits där.

Med en avs­lapp­nad inställ­ning föl­jer en fer­til grund för den­na med­föd­da inre natur att fro­das i. En avs­lapp­nad inställ­ning ger män­niskan utrymme för eget hand­lande, så länge inte islams dik­tat överträds eller andra män­nisko­rs rät­tigheter kränks.

Alla män­niskor delar en gemen­sam värde­grund som islam definier­ar och per­fek­tioner­ar. Islam har inte kom­mit för att berö­va män­niskan på hennes med­föd­da moraliska värderingar, utan snarare är islam den reli­gion som bekräf­tar och för­fi­nar dem.

Pro­feten Muhammed (fred vare med hon­om) berät­tade vid ett tillfälle för hans föl­jes­la­gare om ett för­bund som araber­na hade ingått och som hade inneb­u­rit fred mel­lan de oli­ka klan­er­na. Han sade att om han hade bju­dits in till att under­teck­na ett sådant avtal, hade han gjort så. Det var ett för­drag som förde sam­man de oli­ka folken runt en gemen­sam sak, som till­varatog deras rät­tigheter samt värdighet och som innebar slutet på den endemiska krigföring som kostat så mån­ga liv. Även om för­draget ägde rum före islam var det likväl i enlighet med alla män­nisko­rs inre samvete. Vi vet alla hur vik­tigt det är att kun­na lära av varan­dra för att därigenom kun­na utveck­las, och vi är alla överens om att både Gud och män­niskan avskyr hat och konflikt.

En mild och flex­i­bel syn på religiösa frå­gor ger män­niskan goda framtid­sut­sik­ter och hon kan på så sätt utö­va tron på ett upprik­tigt sätt i enlighet med den inre natur som Gud har ska­p­at henne med. På det­ta sätt blir reli­gio­nen inte en bör­da, vilket Gud heller inte har avsett den att vara.

En gång kom en öken­bo till pro­feten (fred vare med hon­om) för att kla­ga över att Mu‘adh drog ut på bönen. Pro­feten (fred vare med hon­om) frå­gade: “Vad säger du i bönen?”

Han sva­rade: När jag säger tashah­hud [1]Tashah­hud är ett speciellt moment i den van­li­ga bönen som för­rät­tas fem gånger per dag. , säger jag: “O Gud! Jag ber Dig om Par­adis­et och sök­er sky­dd hos Dig från Elden.” Jag är dock inte bra på att ‘sur­ra’ som du och Mu‘adh är.

Pro­feten (fred vare med hon­om) sade till hon­om: “Det är i prin­cip dessa sak­er som vi ‘sur­rar’ om.” [2]Sunan Abu Dawud #22 och Mus­nad Ahmad #15333

Vi kan se att pro­feten (fred vare med hon­om) inte bad man­nen att mem­o­r­era vad som skulle vara svårt får hon­om att kom­ma ihåg. Istäl­let tog han hän­syn till man­nens för­må­ga utan att förhöra hon­om om hans avsik­ter. Kanske var han gam­mal, eller hade han svagt minne, eller hade han haft en svår uppväxt.

Ordet som man­nen använde för att beskri­va Mu‘adhs och Muhammeds bön var inte de mest smick­rande och kunde lätt ha upp­fat­tats som föroläm­pande. Pro­feten (fred vare med hon­om) tog dock inte illa upp utan accepter­ade man­nens grovhug­gna språk: “Jag är inte bra på att ‘sur­ra’ som du och Mu‘adh är.” Och sva­rade för­sik­tigt: “Det är i prin­cip dessa sak­er som vi Drone om.” Med det­ta svar trös­tade han man­nen och försäkrade hon­om om att de enkla ord som han använde i sin bön i grund och bot­ten var sam­ma som Mu‘adh använde — även om Mu‘adh kanske använde ord som öken­bon inte skulle ha förstått.

I själ­va ver­ket var man­nens bön sam­ma bön som alla pro­feter har bett — en bön om Par­adis­et och und­sät­tning från Helvetet.

Och Vi bön­hörde hon­om och skänk­te hon­om [sonen] Johannes — Vi gjorde näm­li­gen hans hus­tru fruk­t­sam. — De var alltid bered­da att göra gott och ödmjukade sig inför Oss med hopp och fruk­tan och visade stor under­given­het. [3]Sûrah al-Anbiya’: 90

En lättsam natur bör utgöra grun­den för hur vi beter oss och inter­ager­ar med andra män­niskor. Vår inre följsam­ma natur och religiösa med­veten­het är bät­tre än påtvin­gade svårigheter i reli­gio­nen. Genom att föl­ja den­na natur und­viker man att vara allt­för pre­ten­tiös eller att visa sig skrytsam.

Vi finner att de fles­ta av de som sys­sel­sät­ter sig med hårk­lyver­ier inte bidrar med någon nyt­ta. De är män­niskor som slåss om innehavet av en torr brunn eller som klät­trar uppför en hägring. De lever inte i verk­ligheten utan rik­tar all upp­märk­samhet mot ytli­ga tvis­ter. De är de sista som gör andra män­niskor nyt­ta, men de förs­ta att kri­tis­era och kla­ga. Det­ta är verk­li­gen klandervärt!

Käl­lor:
Shaykh Salman al-Oad­ah (2008), An Easy­go­ing Approach to Faith. www.islamtoday.com; Muhammed Knut Bern­ström (2000), Kora­nens bud­skap. Sim­r­ishamn: Proprius.

Fot­not­er:

Fot­not­er:
1 Tashah­hud är ett speciellt moment i den van­li­ga bönen som för­rät­tas fem gånger per dag. 
2 Sunan Abu Dawud #22 och Mus­nad Ahmad #15333
3 Sûrah al-Anbiya’: 90