Män­niskan plac­er­ar sig ofta själ­va ofta i hän­delser­nas cen­trum med näsan högt i vädret. Men om hon skulle betrak­ta den mag­nifi­ka skapelse som omger henne bor­de hon istäl­let kän­na ödmjukhet. Betrak­tar hon både sin egen kropp och den värld som hon lever i kom­mer hon att finna sig själv bland biljon­er celler och stjärnor. I de celler som hennes kropp är byg­gd av och under den gigan­tiska stjärn­him­mel som hon lever under finns teck­en att reflek­tera över.

Vid tiden för befruk­t­ning passer­ar mel­lan fem och sex hun­dra miljon­er sper­mi­er vagi­nans öpp­n­ing, vart och ett kapa­belt till att befruk­ta ägget och utveck­las till en ny indi­vid. Men Gud väl­jer enbart ut en av dessa miljon­er sper­mi­er för att befruk­ta ägget och växa till en full­ständig indi­vid, ett liv som Gud har valt att ska­pa med för­må­ga till att reson­era och fat­ta egna beslut. 

På det­ta sätt är vi alla skap­ta och där­för bör vi kän­na oss ödmju­ka inför vår Ska­pares storhet. Vi bör kom­ma ihåg hur sva­ga vi är så att vi kan upp­skat­ta den sto­ra skill­naden mel­lan den lil­la drop­pen vät­s­ka och det levande väsen vi är idag.

Det finns över 100 biljon­er celler i män­niskokrop­pen och inuti var­je cell finns organeller, kom­plexa process­er och sto­ra infor­ma­tions­banker. Var­je cell innehåller cir­ka 31 mil­jarder nuk­leotider — de fyra molekylära “bok­stäver” i DNA-molekylen som beskriv­er de genetiska egen­skaper­na hos den levande organ­is­men och regler­ar dess funk­tion. Det är den­na infor­ma­tion som en organ­ism ärv­er från sin far och mor. 

Det­ta sto­ra antal molekylära “bok­stäver” som utgör vårt DNA är dub­bler­ade i var och en av krop­pens hun­dra biljon­er celler. Vart och ett av dessa bok­stäver vit­tnar om dess Ska­pares storhet. 

När vi blickar mot natthimlen ser vi ut i ett väldigt rum av mil­jarder galax­er. Var­je galax består i sin tur av ett gyt­ter av mil­jarder stjärnor som alla befinner sig i oli­ka ske­den av deras livs­cyk­ler. Några är unga, andra gam­la och vis­sa befinner sig i död­sö­gonblick­et. Alla dessa stjärnor, i en värld­srymd så stor att sin­net inte kan förstå, pris­ar Gud.

En galax kan bestå av hun­dra miljon­er till en mil­jard stjärnor och var­je dag upp­täck­er forskare något nytt i den yttre rym­den. De möj­ligheter som forskare idag för­fog­ar över för att stud­era Uni­ver­sum är fort­farande myck­et begränsade.

Vår värld är en öppen bok som pris­ar Gud:

De sju him­lar­na pris­ar Hon­om lik­som jor­den och allt det som de rym­mer; ja, ingent­ing finns som inte sjunger Hans lov. Men ni förstår inte innebör­den av deras lovsång. Gud är mild och överseende [med Sina tjänares bris­ter] och Han för­låter ständigt. ^[1]Surah al-Isra’: 44

Gud säger också:

Ser du inte att allt och alla i him­lar­na och på jor­den fall­er ned i tillbed­jan inför Gud: solen och månen och stjärnor­na och bergen och trä­den och djuren och män­niskor i stort antal? Men [genom förnekelse och trots] har mån­ga andra drag­it på sig ett ound­vikligt straff. Och den som Gud har förne­drat skall ingen hedra. Gud gör som Han vill. ^[2]Surah al-Hajj: 18

All den skön­het och prakt som vi kan skön­ja i Uni­ver­sum är dock ändå bara en liten glimt av Ska­parens uppfinningsrikedom. 

När en troende betrak­tar Guds skapelse skön­js något av Guds storhet och Hans enor­ma vis­dom. Det inger frid i den troen­des hjär­ta och stärk­er tron. 

Gud säger:

I skapelsen av him­lar­na och jor­den och i växlin­gen mel­lan natt och dag lig­ger helt visst bud­skap till dem som vill använ­da sitt förstånd; de som minns Gud när de står, när de sit­ter och när de läg­ger sig till vila, och som, när de begrun­dar him­lar­nas och jor­dens skapelse [ber med dessa ord]: “Herre! Du har inte ska­p­at [allt] det­ta i blin­do. Stor är Du i Din härlighet! Förskona oss från Eldens straff! ^[3]Surah al‘ Imran: 190–191