På sven­s­ka bety­der “fas­ta” att friv­il­ligt avstå från all eller viss mat som ett iak­t­ta­gande av en helig dag eller som ett teck­en på sorg eller ånger. Den­na prax­is återfinns i de fles­ta sto­ra värld­sre­li­gion­er. I hin­duis­men kallas fas­tan på san­skrit för upavaasa. From­ma hin­duer fas­tar vid speciel­la tillfällen som ett teck­en på respekt för deras per­son­li­ga gudar eller som en del av en bot­göring. De fles­ta from­ma indi­an­er fas­tar regel­bun­det eller vid speciel­la tillfällen som vid festivaler.

Under dessa dagar äter de inte eller äter de bara frukt eller enkel mat. ^[1]Saranam.com/Hindu Ency­clo­pe­dia. För judar är dagen yom kip­pur (“för­son­ings­da­gen”) den sista av de tio ångerda­gar­na i månaden tishri. Den­na dag är det för­b­judet att äta, dric­ka, tvät­ta, bära läder eller ha sex­uel­la rela­tion­er. Dessu­tom för­b­juds arbete på sam­ma sätt som under sab­bat­en. ^[2]Dic­tio­nary of World Reli­gions, s. 817. Enligt Toran fas­tade även Moses (över hon­om vare Guds frid):

Och han blev kvar där hos Her­ren i fyr­tio dagar och fyr­tio nät­ter, utan att äta och utan att dric­ka. ^[3]Andra Mose­bo­ken 34:28

För krist­na kato­lik­er är påsk den sto­ra faste­högti­den då Jesus (över hon­om vare Guds frid) sägs ha fas­tat fyr­tio dagar. Under det fjärde århun­dradet fas­tade man sex veck­or före påsk eller före den stil­la veck­an. Men under det sjunde århun­dradet fas­tade man istäl­let fyr­tio dagar. ^[4]Dic­tio­nary of World Reli­gions, s. 425.

I det Nya Tes­ta­mentet kan vi läsa att Jesus (över hon­om vare Guds frid) fas­tade på sam­ma sätt som Moses:

Under fyr­tio dagar och fyr­tio nät­ter åt han ingent­ing, och han blev till slut hun­grig. ^[5]Mat­teus 04:02 och Lukas 4:2

Utifrån den­na kon­text säger Gud i Koranen:

Troende! Det är en plikt för er att fas­ta, lik­som det var en plikt för dem som levde före er — kanske skall ni fruk­ta Gud. ^[6]Kora­nen 2:183

Även om fas­tan i de fles­ta reli­gion­er är en för­son­ing för fel begågna har fas­tan i islam som främ­s­ta syftet att föra den troende när­mare Gud, såsom i den ovan näm­n­da versen. Då Guds-med­ve­tande är en förut­sät­tning för rät­tfärdighet är betonin­gen på fas­tan stor i islam. Det är allt­så inte förvå­nande att när pro­feten Muhammed (över hon­om vare Guds frid och väl­signelser) fick frå­gan: ”Vilken är den bäs­ta han­dlin­gen?” sva­rade: “Fas­tan, för det finns inget som den.” ^[7]al-Nasa’i

Det finns lika mån­ga nivåer av fas­ta som det finns nivåer av att vara män­niska. En kor­rekt utförd fas­ta bör omfat­ta alla dimen­sion­er av män­sklig exis­tens för att ha den gudom­ligt avsed­da effekten.