Alla arbets­föra per­so­ner upp­ma­nas att arbe­ta för att tjä­na sitt leve­bröd. Den som är fysiskt och psy­kiskt till­räk­ne­lig får inte bli en bör­da för famil­jen eller sta­ten genom syss­lo­lös­het. Det arbete som alla är skyl­diga att utföra måste vara bra eller nyt­tigt, men inget arbete är att betrak­ta som oviktigt.

Arbete betrak­tas inte bara som en rät­tig­het utan ock­så som en skyl­dig­het. Islam låter var­je indi­vid själv väl­ja vil­ken typ av arbete han vill utföra, men till­sam­mans med den­na fri­het kom­mer ock­så en skyl­dig­het i att beak­ta sam­häl­lets behov samt att se till att arbe­tet är tillå­tet enligt isla­misk lag.

Efter­som det inte finns några klasskill­nad­er inom islam ses ingen form av arbete, tillåtet enligt den islamiska lagen, som ned­sät­tande. Istäl­let är det­ta enbart en diver­si­fier­ing på grund­val av per­son­li­ga fal­l­en­heter och pref­er­enser. Baser­at på kon­trakt och rättvisa gör islam det till en skyldighet för den anställde att utföra de uppgifter som han har fått i upp­drag efter bäs­ta för­må­ga, men efter­som indi­vider är utrustade med oli­ka för­må­gor och talanger kom­mer deras pro­duk­tivitet att skil­ja sig åt. Rättvisa kräver dock att ersät­tnin­gen för det utför­da arbetet skall stå i pro­por­tion till indiv­i­dens produktivitet.