Universum utgjordes först av en enda enhet för att därefter expandera exponentiellt1 tills det nådde dess nuvarande form. Därefter utvecklades alla former av liv med vatten som huvudsaklig byggsten. Dessa fakta framkommer tydligt i Koranen:

Inser de inte, de som vill förneka sanningen, att himlarna och jorden [en gång] utgjorde en enda, sammanhållen massa och [att] Vi skilde dem åt? Och [vet de inte] att Vi har låtit allt liv uppstå ur vatten? Har de då ingen tro?2

Vi har byggt världsalltet och gett det en fast struktur, och förvisso är det Vi som utvidgar det.3

En expansion av väldig skala

Idag använder många forskare termen “singularitet” när de hänvisar till universums ursprungliga tillstånd. Vissa använder fortfarande termen ”big bang” som myntades av prof. Fred Hoyle 1949 för att beskriva händelsen som fick denna singularitet att explodera och expandera. Intressant nog använder Koranen ordet fataqa för att beskriva de första momenten i denna expansion. På arabiska betyder ordet fataqa ungefär “att separera eller göra diffust” men inte på ett våldsamt sätt, genom en explosion, som uttrycket big bang antyder. Således beskriver verbet fataqa denna händelse mer exakt och det var först nyligen som forskare ändrade uppfattning för att numera varna för de vilseledande konsekvenserna av Hoyles ordval. Därför konstaterar dr. Bill Bryson (1951-):

Även om alla använder begreppet big bang manar många böcker oss till att inte se det som en explosion i traditionell bemärkelse. Det var snarare en stor och plötslig expansion av enorm skala.4

Tiden för skapelsen

I Bibeln står det bokstavligen att “sex dagar” krävdes för att skapa universum. Evolutionister hänvisar ofta till detta påstående för att stärka fientligheten mellan vetenskap och religion. ”Några menade”, säger Carl Zimmer (1966-), ”att dagar i Genesis är ett poetiskt uttryck som inte specifikt avser 24 timmar” och i stället kan tolkas som “sex stora eoner av tid under vilka Gud skapade denna värld och livet5. Eftersom Bibeln inte framlägger några bevis för en sådan poetisk tolkning avvisar många evolutionister dem som fåfänga försök att rädda Bibeln från uppenbara inkonsekvenser. Koranen ger däremot tiden olika dimensioner. Enligt en vers5 kan en dag avse tusen år och i en annan vers6 kan en dag vara 50 000 år. Så Koranen tillskriver bokstavligt och inte poetiskt tiden en mångsidig karaktär vilket ger tolkningsutrymme för att “sex dagar” kan avse sex på varandra följande eoner av tid.

Den kosmologiska principen

Astronomer talar om ett universum som är homogent och isotropiskt. Dessa båda begrepp utgör vad som formellt kallas den kosmologiska principen. Universum sägs vara homogent och isotropt eftersom det expanderar i jämn takt, vilket ger en enhetlig täthet och struktur. Detta är anledningen till att universum på avstånd framstår som slätt, jämnt och likformigt oavsett observationsplats7. För vem som än observerar ses det som utan klyftor och oegentligheter. Det finns inga fläckar på landskapet. En vers i Koranen pekar på ett universum vars storskaliga tyg är fritt från sprickor, defekter och vars dimensioner är fria från disproportion8:

[Det är] Han som har skapat sju himlar som välver sig över varandra. Du kan inte upptäcka någon brist eller ofullkomlighet i den Nåderikes skapelse; men lyft på nytt din blick mot [himlen] – ser du någon spricka Lyft blicken ännu en gång och ännu en gång och den skall vända tillbaka till dig med oförrättat ärende, utmattad [av att spana efter fel].9

Konsulterar vi två auktoritativa arabiska lexikon – Lisānul ‘Arab och al-Qamūsul Muhīt – ser vi att tafāwut och futūr betyder:

  1. Diskrepans, inkonsekvens och disproportionalitet
  2. Defekt, fel och oegentlighet

Steady-state och expanding state

En fråga värd att ställa i detta sammanhang är hur islam löser den uppenbara konflikten mellan de båda modellerna steady-state och expanding state som används för att beskriva universum?

I ett expanderande universum sägs galaxer “röra sig bort från varandra och därmed sprida materian över rymden10, förklarar James B. Seaborn. “Å andra sidan kräver den perfekta kosmologiska principen att tätheten av materia i universum är konstant över tiden11, alltså ett steady-state universum. “För att göra steady-state kosmologin kompatibel med ett expanderande universum”, säger Seaborn, “har dess förespråkare infört begreppet kontinuerlig skapelse. Eftersom universum expanderar och galaxerna rör sig längre bort från varandra införs ny materia i universum i form av väte11. Denna jämkning bär kännetecken av islamisk kosmologi då islam både erkänner att universum expanderar och att materia kontinuerligt skapas. Den vers i vilken expansionen bokstavligen nämns lyder:

Vi har byggt världsalltet och gett det en fast struktur, och förvisso är det Vi som utvidgar det.12

Versen från vilken begreppet “kontinuerligt skapande” kan utläsas är:

Din Herre är Den som har skapat allt (al-Khallāq) och har kunskap om allt.13

Ett av Guds namn är al-Khallāq som avser den Ende som kontinuerligt skapar14. Den mittersta stavelsen i ordet al-Khallāq betonas för att understryka effekten av kontinuitet. Koranen berättar för oss att det är Gud som låter universum expandera och att det är Han som låter materia kontinuerligt introduceras (för att bibehålla beständigheten i materians densitet). Materian som fyller alla vinklar och vrår av universum består av partiklar. I partikelfysik säger vetenskapsmän att det finns antipartiklar för nästan alla typer av partiklar. Fysikern prof. Steven Weinberg (1933-) skriver:

Partikelpar

Efter upptäckten av positronen stod det till slut klart att för samtliga partiklar finns det också motsvarade antipartiklar med samma massa som den första partikeln, men med motsatt elektrisk laddning15.

Prof. Brian Greene (1963-) förklarar vidare:

Till exempel kallas elektronens antipartikel för positron – den har samma massa som elektronen men dess elektriska laddning är +1 medan elektronens laddning är -116.

Denna partikel-antipartikel dualitet nämns också i Koranen:

Stor i Sin härlighet är Han, som har skapat allt (azwāj) vad jorden alstrar, människorna själva och det som de saknar kunskap om, i motsatspar.17

Det är värt att nämna att ordet zouj från vilket azwāj och zoujain härrör är ett arabiskt ord som beskriver två viktiga betydelser i fråga om symmetrin “kvarkar” (partiklar mindre än atomer) emellan. Enligt den arabiska ordboken Lisān al-Arab som sammanställts av den berömde språkvetaren Ibn Manthūr (1232-1311) kan ordet zouj avse både ihopkoppling av två identiska ting och ihopkoppling av två motsatta ting där de, i båda fallen, är motsvarigheter till varandra18. Detta häpnadsväckande faktum, som uppenbarades för Mohammad (över honom vare Guds frid och välsignelser) århundraden före något var känt om partikelfysik, kan ytterligare uppskattas genom studier av vad modern vetenskap har att säga om symmetri mellan kvarkar.

Brian Greene belyser:

Alla data som samlats in bekräftar att det finns en symmetri mellan kvarkarna i den mening att samspelet mellan två likfärgade kvarkar (röd med röd, grön med grön eller blå med blå) alla är identiska, och på motsvarande sätt, samspelet mellan två olikfärgade kvarkar (rött med grön, grön med blå eller blå med röd) är också identiska19.

Källor:
Dr. Ash-Shehri, Abdullah S. The Only Way Out: www.islamhouse.com, 2014. Web. 7 apr 2014.
Muhammed Knut Bernström (2000), Koranens budskap. Simrishamn: Proprius

Fotnoter:
  1. Denna observation som först gjordes av Edwin Hubble visade att galaxer i det observerbara universum snabbt var på väg bort från varandra, vilket innebar att universum expanderar. Den brittiske fysikern Stephen Hawking dubbade denna upptäckt som “en av de stora intellektuella revolutionerna under det tjugonde århundradet” (Se: The Universe in a Nutshell, Stephen Hawking, s. 76, Bantam Press, 2001). []
  2. Koranen 21:30 []
  3. Koranen 51:47 []
  4. Bryson, B. (2004) A Short History of Nearly Everything, s. 31. []
  5. Zimmer, Carl (2001) Evolution: The Triumph of an Idea from Darwin to DNA, Arrow Books, s. 384. [] []
  6. Koranen 70:4 []
  7. Seaborn, James B. (1998) Understanding the Universe, Springer, s. 277. []
  8. Det är intressant att känna till att expansionens takt är densamma i alla riktningar, “samma från region till region i kosmos”, säger Paul Davies (Davies, P. (2001) A Naturalistic Account of the Universe. I Peterson, Michael, et al. (redaktörer) Philosophy of Religion, Oxford University Press, s. 231). []
  9. Koranen: 67:3-4 []
  10. Seaborn, James B. (1998) Understanding the Universe: An Introduction to Physics and Astrophysics, Springer, s. 278. []
  11. Ibid. [] []
  12. Koranen 51:47 []
  13. Koranen 15:86 []
  14. Al-Qahtani, Saeed W. (2003) Sharh Asmaaillahil Husna Fi-dhoui’l Kitabi wa Sunna (En förklaring av Allahs namn i ljuset av Koranen och Sunnah), Saudiarabien, s. 168. []
  15. Weinberg, Steven (2003) The Discovery of Subatomic Particles, Cambridge, s. 148-149. När det gäller partikel-antipartikel par finns också det spännande begreppet “paritet” som belyses av den brittiske matematikern Roger Penrose. Som Penrose förklarar: “Den mängd som kallas paritet är ett (ungefärligt) multiplikativ kvanttal med n=2” (Penrose, Roger (2004) The Road to Reality: A Complete Guide to the Laws of the Universe, Jonathon Cape, London, s. 100). []
  16. Greene, Brian (2000) The Elegant Universe: Superstrings, Hidden Dimensions, and the Quest for the Ultimate Theory, Vintage Books, s. 8-9. []
  17. Koranen: 51:49 []
  18. Lisānul-a’rab, Vol. 21, s. 1884. Detsamma nämns av Arraghib Al-Asfahani ordboken Al-Mufradat Fi Ghareeb Al-Quran. []
  19. Greene, Brian (2000) The Elegant Universe: Superstrings, Hidden Dimensions, and the Quest for the Ultimate Theory, Vintage Books, s. 125. []