Jane Dam­men McAu­liffe med­ger i för­or­det till Encyclo­pa­e­dia of the Quran:

Den reto­riska mång­fal­dens fulla kraft (i Kora­nen) kanske inte når den som läser Kora­nen i över­sätt­ning.¹

De som väl­jer att stu­dera Kora­nen på ett annat språk än ara­biska kom­mer san­ner­li­gen att missa en del av dess fulla prakt. De som läser Kora­nen för första gången och har en nega­tiv syn och för­ut­fat­tade meningar kan, som Tho­mas Car­lyle gjorde, se den som långran­dig eller som ett osam­man­häng­ande virr­varr av ord och meningar. Men är det inte besyn­ner­ligt hur ett så till synes “osam­man­häng­ande virr­varr” har attrak­tions­kraf­ten att locka mil­jon­tals män­ni­skor från olika sam­hälls­klas­ser och assi­mi­lera dem i ett sam­man­häng­ande glo­balt sam­häl­let? Ling­vis­ter till­skri­ver betänk­lig­he­ter om Kora­nens språk­liga karak­tär till två pri­mära orsaker:

1. Att inte för­stå språk­liga drag som utmär­ker arabiskan
2. Den svåra upp­gif­ten i att översätta

Kora­nen för­med­la­des på ara­ber­nas språk vid tid­punk­ten för uppen­ba­rel­sen. Ara­berna var mäs­tare inom lako­nisk poesi och ora­tion. Deras huvud­sak­liga språk­liga styrka låg i att kunna för­medla upp­le­vel­ser i så få ord som möj­ligt. Kora­nen över­väl­di­gade dock ara­berna genom att intro­du­cera en ald­rig tidi­gare skå­dad form av språk­lig ordning.

För att åstad­komma detta används olika språk­liga enhe­ter på ett kre­a­tivt sätt, sär­skilt ellip­ser. Andrew Rad­ford (1997) defi­ni­e­rar en ellips som “en pro­cess genom vil­ken över­flö­dig infor­ma­tion i en mening ute­läm­nas.“² Kora­nens ver­ser är på grund av ellip­ser så kort­fat­tade och kärn­fulla att man är tvungen att sakta ner för att utvinna ver­ser­nas fulla inne­börd. Detta kan för­klara var­för över­sät­tare av Kora­nen upp­re­pade gånger sät­ter ord eller uttryck inom paren­tes för att för­medla den under­för­stådda bety­del­sen ute­läm­nad av ellip­serna. Prin­ci­pen om “språk­lig eko­no­min” under­lät­tas ytter­li­gare av språ­kets form­bara natur³. När ett ord böjs anpas­sas det till dess syn­tak­tiska (gram­ma­tiska) kontext.

Bar­nard Roger säger att “i ytterst böj­bara språk som ara­bis­kan för­med­las myc­ket infor­ma­tion spar­samt“⁴ och som ett resul­tat av detta “desto mer böj­bart språ­ket är, desto mindre vik­tig är ord­följ­den för att uttrycka en inne­börd.“⁵ Det är denna “eko­no­miska prin­cip” att för­medla ett smör­gås­bord av bety­del­ser som kom­pli­ce­rar arbe­tet för över­sät­ta­ren. R. Kirk Ben­lap påpe­kar följakt­li­gen att trots flera över­sätt­ningar som för­sö­ker för­medla Kora­nens bud­skap kan ingen av dem betrak­tas som offi­ci­ell eller auk­to­ri­se­rad⁶. De strä­var alla med vari­e­rande grad av exakt­het och engagemang.

1. McAu­liffe, Dam­men J. (2002) Encyclo­pe­dia of the Quran, Vol. 1.Redigerad av Jane Dam­men et al. Brill, Leiden-Boston-Kolon, s. 2. [↩]
2. Kulla­va­ni­jaya, Pra­nee (2005) Pro-forms. Ibid: s. 878. [↩]
3. Bar­nard, Roger (2005) Inflec­tion and Deri­va­tion. I Encyclo­pe­dia of Lin­gu­istics, redi­ge­rad av Philipp Strazny, Tay­lor & Fran­cis Group, s. 529. [↩]
4. Bar­nard, Roger (2005) Inflec­tion and Deri­va­tion. I Ibid: s. 529. [↩]
5. Ibid: s. 529. [↩]
6. Ben­lap, R. Kirk (2005) Ara­bic. I Ibid: s. 75. [↩]