Islam - fakta om islam


Koranen

Bön ledd av Mahir al-Muaiqly i vilken sura ar-Rahman från Koranen reciteras.

Jane Dammen McAuliffe medger i förordet till Encyclopaedia of the Quran:

Den retoriska mångfaldens fulla kraft (i Koranen) kanske inte når den som läser Koranen i översättning.1

De som väljer att studera Koranen på ett annat språk än arabiska kommer sannerligen att missa en del av dess fulla prakt. De som läser Koranen för första gången och har en negativ syn och förutfattade meningar kan, som Thomas Carlyle gjorde, se den som långrandig eller som ett osammanhängande virrvarr av ord och meningar. Men är det inte besynnerligt hur ett så till synes ”osammanhängande virrvarr” har attraktionskraften att locka miljontals människor från olika samhällsklasser och assimilera dem i ett sammanhängande globalt samhället? Lingvister tillskriver betänkligheter om Koranens språkliga karaktär till två primära orsaker:

  1. Att inte förstå språkliga drag som utmärker arabiskan
  2. Den svåra uppgiften i att översätta

Koranen förmedlades på arabernas språk vid tidpunkten för uppenbarelsen. Araberna var mästare inom lakonisk poesi och oration. Deras huvudsakliga språkliga styrka låg i att kunna förmedla upplevelser i så få ord som möjligt. Koranen överväldigade dock araberna genom att introducera en aldrig tidigare skådad form av språklig ordning.

För att åstadkomma detta används olika språkliga enheter på ett kreativt sätt, särskilt ellipser. Andrew Radford (1997) definierar en ellips som ”en process genom vilken överflödig information i en mening utelämnas.2 Koranens verser är på grund av ellipser så kortfattade och kärnfulla att man är tvungen att sakta ner för att utvinna versernas fulla innebörd. Detta kan förklara varför översättare av Koranen upprepade gånger sätter ord eller uttryck inom parentes för att förmedla den underförstådda betydelsen utelämnad av ellipserna. Principen om ”språklig ekonomin” underlättas ytterligare av språkets formbara natur3. När ett ord böjs anpassas det till dess syntaktiska (grammatiska) kontext.

Barnard Roger säger att ”i ytterst böjbara språk som arabiskan förmedlas mycket information sparsamt4 och som ett resultat av detta ”desto mer böjbart språket är, desto mindre viktig är ordföljden för att uttrycka en innebörd.5 Det är denna ”ekonomiska princip” att förmedla ett smörgåsbord av betydelser som komplicerar arbetet för översättaren. R. Kirk Benlap påpekar följaktligen att trots flera översättningar som försöker förmedla Koranens budskap kan ingen av dem betraktas som officiell eller auktoriserad6. De strävar alla med varierande grad av exakthet och engagemang.

Situationen innan den första uppenbarelsen

Muhammed – över honom vare frid – började närma sig fyrtio. Hans tidigare hängivelse för kontemplation hade ökat den mentala klyftan mellan honom och hans folk. Hans åsikt om dem hade börjat likna dem hos en modern vetenskaps man om dem som tror att världen balanserar på en tjurs båda horn.

Vad gäller den andliga sidan hade tvivel spritts bland människorna som levde i djahiliyya, okunskapens tid som föregick islam. Det fick dem att svära sitt yttersta om Gud att Han aldrig skulle återuppväcka de döda. Detta djupt rotade och påträngande tvivel hade fått även de bästa människor att bli förvirrade och ifrågasätta denna världs öde. Om existens var först som sist detta flytande livsspann på jorden ja då var utsläckandet långt bättre. Fanns det då ingen glimt av hopp i detta ihållande mörker?

Varje år brukade Muhammed – över honom vare frid – lämna Mecka för att tillbringa månaden ramadan i grottan Hirâ ett antal kilometer från befolkningen i hjärtat i en av kullarna som blickade ut över staden och som var fri från människors fåfängor och mållösa prat. Till detta avskiljda berg bar han med sig proviant för de långa nätterna. Där kunde han göra sig fri från världen och vända sig mot världarnas Herre med sitt ivriga hjärta.

Från denna täckta grotta kunde en ensam själ blicka ned över världen som tyngdes av problem, rivalitet och besvikelser. Sedan brukade den dra sig inåt mot sig självt, fyllt av sorg och hjälplöshet för den visste inte någon utväg eller något botemedel.

Från denna avlägsna grotta betraktade ett genomträngande öga de tidigare av Guds sända profeters arv och fann att det var som en djup gruva från vilken ädla metaller endast skulle kunna utvinnas med otroliga ansträngningar och till och med då skulle ådern vara uppblandad med jord och ingen människa skulle kunna skilja dem åt.

I grottan Hirâ brukade Muhammed – över honom vare frid – meditera och dyrka; hans hjärta sken; hans själ renades; han närmade sig sanningen med all sin energi och höll sig borta från falskhet så mycket han förmådde. Slutligen nådde han ett så högt tillstånd av renhet att det Oseddas strålar började reflekteras från hans hjärta. Det fanns ingen dröm som han såg utan att den blev till verklighet. I denna grotta mötte Muhammed de himmelska världarna.

Uppenbarelsen

Innan honom hade öknen bevittnat en av hans bröder som flytt från Egypten och korsat det torra ofruktbara landet och sökt fred, säkerhet och vägledning för sig och sitt folk [dvs. Moses - över honom vare frid]. Han hade dragits till synen av en brinnande buske på höger sida om dalen och då han gick mot den fylldes hans hörsel och sinnen med det heliga budet:

Jag är Gud. Ingen gudom finnes utom Jag. Dyrka Mig därför och förätta bönen för att minnas Mig!7

En flamma från denna eld nådde Muhammed – över honom vare frid – genom århundradena för att än en gång flamma upp, i grottans inre, vari det fanns en man som var hängiven dyrkan och självrening och som höll sin kropp och själ borta från, okunskapens – djahiliyyans – smuts och ondskap. Men denna flamma var inte en eld för att dra till sig någon betraktare; det var ett ljus som sken med en inspiration och en vägledning för det upprörda hjärtat och gav det stabilitet och tröst.8

I imam al-Bukhârîs samlingar återfinns traditionen där Â’isha, de troendes moder – må Gud vara nöjd med henne – återberättade profetens redogörelser för vad som sedan hände:

…plötsligt kom sanningen över honom där i grottan. Ängeln kom till honom och begärde av honom att han skulle läsa. Men profeten – över honom vare frid – svarade,

Jag kan inte läsa.

Och profeten berättade att, Ängeln tog då tag i mig med kraft och pressade mig så hårt att jag inte längre kunde stå ut med det. Då släppte han mig och kommenderade mig igen att läsa. Jag svarade,

Jag kan inte läsa.

Därpå tog han tag i mig en andra gång och pressade mig så hårt att jag inte kunde stå ut med det, han släppte mig och begärde återigen att jag skulle läsa. Jag svarade,

Jag kan inte läsa,

varpå han tog tag i mig för tredje gången, pressade mig och släppte mig och sade:

Läs upp (iqrâ) i din Herres (rabb) namn, Han som har skapat – skapat människan av en grodd som växer fast (alaqah)!

Läs! Din Herre är den störste av de frikostiga, som har lärt pennans bruk, lärt människan vad hon inte visste.9

Kommentar på al-’Alaqa 96:1-5

‘Iqrâ kan betyda ”läsa”, såväl som ”recitera” eller ”läsa upp”. Det är Guds budskap som åsyftas i denna uppmaning och som skall läsas upp och förkunnas. Muhammed – över honom vare frid – var en man som inte var bildad men som var fylld med andlig kunskap till sinne och själ, och nu hade stunden kommit då han skulle stå upp inför världen och deklarera sitt uppdrag.

Denna deklaration skulle göras i Guds, Skaparens namn, Läs upp i din Herres namn. Men det skulle aldrig vara till någon personlig fördel för profeten att han skulle göra detta. Tvärtom skulle det komma bitter förföljelse, sorg och lidande. Nej det var – och är fortfarande – kallelsen från Gud till nytta för en felande mänsklighet.

Rabb, som vanligtvis översätts som Herre har också innebörden av att vårda, omhulda och försörja.10 Gud nämns med denna titel för att etablera en direkt länk mellan budskapets källa och mottagaren. Budskapet är inte bara ett abstrakt filosofiskt sådant utan ett direkt och konkret budskap från en personlig Gud till de skapelser som Han älskar och omhuldar.

Människans enkla ursprung antyds i versen, som skapade människan från en grodd som växer fast (alaqah). alaqah är ett ord som har tre betydelser.

  1. igel;
  2. någonting som är upphängt; och
  3. blodklump.

Alla tre betydelserna motsvarar på olika sätt det mänskliga embryots tillstånd då det är ungefär 15 dagar gammalt.11

Embryologin i Koranen är ett av de ämnen som ofta pekas på när man vill påvisa att Koranen innehåller vetenskapliga mirakler. Ett av dessa är att den ger en beskrivning av fosterutvecklingen och denna vers är en av dem som handlar om detta. Eftersom fostret i detta alaqah-stadie endast är 0,6 mm stort menar man att det var omöjligt för de gamla araberna att känna till hur det såg ut och sedan skriva in detta i Koranen, nej sådana uppgifter måste komma från Den som skapade och designade denna livsprocess – Gud själv.

En annan aspekt av denna vers är att människans enkla ursprung, från en klump blod, något som klänger sig fast likt en igel, kontrasteras med det upphöjda öde som hon erbjuds genom sin intellektuell, moralisk och andliga natur som hon fått av sin givmilde Herre. Ingen kunskap undanhålls människan. Tvärtom, genom de sinnen hon getts tillägnar hon sig den i sådana mått att det till och med övergår hennes omedelbara förståelse och leder henne till att hela tiden söka nyare kunskaper.

Denna transition från något lågt till något högt eller något dåligt till något bra är på olika sätt ett ofta återkommande tema i Koranen. Vi har som exempel de förislamiska araberna som var ett folk fullt av vidskepelse och villfarelse. De till och med dödade sina egna nyfödda flickebarn av rädsla för skam och vanära. Genom islam förändrades dem och kom att bli ett av historiens största folk.

Också hos profeten – över honom vare frid – som vi sett ovan finns exemplet på hur man som människa genom hårt och målmedvetet andligt arbete kan förändra och rena sig själv och bli till en bra människa med en nära kontakt med Skaparen i livets alla aspekter.

Detta är något som är giltigt för alla tider. Koranen uppenbarades som Guds sista budskap till människorna och är giltigt fram till domedagen. Det innebär att dess budskap och innehåll är applicerbart på alla tider och för alla folk och individer.

Det arabiska ordet för ”kunskap” och ”att undervisa” kommer ur samma rot. Det är omöjligt att åstadkomma en översättning av frasen, Som har lärt pennans bruk, som är helt i harmoni med orden för ”läsa (iqra)”, ”undervisa (allama)” och ”penna (qalam)” vilka antyder läsande, skrivande, böcker studier och undersökning och ordet ”kunskap (ilm)” som antyder vetenskap, självkännedom och andlig förståelse.

Detta ord med så många betydelser och implikationer är som en atom. Det är ett litet ord med tre konsonanter, men klyver man det frigör man en enorm kraft. Det är inte konstigt att de islamiska länderna under sina glansdagar inte bara var den plats där Guds religion härskade utan också hela världens centrum för vetenskap, forskning, medicin och läkekonst, teknik, filosofi, kultur, litteratur, konst och poesi. De islamiska städerna hade offentliga badhus för både kvinnor och män, gatorna var upplysta med lampor nattetid och folk kunde färdas säkert. Allt som hör till en högt stående civilisation hade den islamiska civilisationen under denna guldålder.

Detta deklarerande och undervisande handlar heller inte bara om framförandet av Guds budskap som ju hör till profetskapet men också plikten att förkunna och förmedla sanningen som ligger över var och en som läser och förstår den. Den vidare innebörden av qarâ syftar alltså inte bara på en viss person eller en viss händelse eller plats utan också på en universell tillämpning.

Genom detta bör vi också komma ihåg att all vår kunskap och all vår kapacitet kommer från Gud, upphöjd och prisad.

Läs gärna även en grundläggande förklaring av Koranens första kapitel Al-Fâtihah.

  1. McAuliffe, Dammen J. (2002) Encyclopedia of the Quran, Vol. 1.Redigerad av Jane Dammen et al. Brill, Leiden-Boston-Kolon, s. 2. []
  2. Kullavanijaya, Pranee (2005) Pro-forms. Ibid: s. 878. []
  3. Barnard, Roger (2005) Inflection and Derivation. I Encyclopedia of Linguistics, redigerad av Philipp Strazny, Taylor & Francis Group, s. 529. []
  4. Barnard, Roger (2005) Inflection and Derivation. I Ibid: s. 529. []
  5. Ibid: s. 529. []
  6. Benlap, R. Kirk (2005) Arabic. I Ibid: s. 75. []
  7. Koranen 20:14 []
  8. Ghazzalî 1999:102-104 []
  9. Koranen, al-’Alaqa 96:1-5 []
  10. ‘Alî, h.1410:3 []
  11. Ibrahim 1996:6-7 []