Islam.se - fakta om islam


Extremism

Extre­mism är idag för­mod­li­gen ett av de ord som jour­na­lis­ter, för­fat­tare och poli­ti­ker använ­der mest fre­kvent. Tro­ligt­vis var det hän­del­serna den 11:e sep­tem­ber som ledde till att ordet kom till att bru­kas så ofta då detta begrepp ger uttryck för så många inre käns­lor. Extre­mism är ett här­lett ord, och det tycks vara så att de som använ­der det avser en per­son som befin­ner sig långt ifrån vad som menas vara normalt.

Detta virr­varr av olika ter­mi­no­lo­gier är en bety­dande orsak till att män­ni­skor inte kan ses öga mot öga. Det är vad som för­änd­rar sak­lig dia­log till vild­sinta bråk där ingen av par­terna lyss­nar till den andre. Detta gäl­ler sär­skilt ordet “extre­mism”, eftersom det är ett för­sök ifrån den som använ­der det till att defi­ni­era saker ifrån ett eget perspektiv.

De flesta män­ni­skor ser sig själva som balan­se­rade och mått­fulla. Mått­full­het är i sig en sym­bol för balans och kraft och en efter­sökt kva­li­tet som alla män­ni­skor upp­skat­tar. Den stora vins­ten lig­ger i en medel­väg mel­lan två ytter­lig­he­ter. Detta var Aristo­te­les åsikt och den har bekräf­tats av lärde inom islam som al-Ghazali, Ibn Tay­miyah och Ibn al-Qayyim med flera. Detta är likaså en av de bety­del­ser av “ett mit­tens sam­fund” som nämns i Koranen:

Och Vi har gjort er till ett mit­tens sam­fund…1

Om du ser dig själv som en per­son som före­trä­der mått­lig­het föl­jer det natur­ligt att du också kan kate­go­ri­sera och posi­tio­nerna andra män­ni­skor uti­från din egen mått­full­het — denne är till höger, denne är till väns­ter, denne är långt till väns­ter, denne är en extre­mist och denne är moderat.

Denna “för­måga” till att kunna kate­go­ri­sera andra män­ni­skor kan vara ett resul­tat av ens egna över­driva upp­fatt­ning om att själv vara den som ser saker och ting uti­från ett neutralt per­spek­tiv då ens egna håll­ning blir det kri­te­rium som används för att bedöma andra män­ni­skor. Det kan också ses som ett för­sök till att dik­tera för andra hur man tän­ker utan att ge dem en chans att uttrycka deras åsikt.

Det finns män­ni­skor som är natur­ligt benägna mot balans och mått­full­het, vil­ket är en myc­ket vär­de­full kva­li­tet att ha väl­sing­nats med. Lärde har all­tid ansett att integri­tet är en av de högsta dyg­derna. Denna egen­skap kän­ne­teck­nas av har­moni och balans mel­lan en per­sons impul­ser så att en impuls inte åsi­do­sät­ter en annan. Detta upp­nås under för­nuf­tets kon­troll, så att när detta sker, upp­står en balans mel­lan för­nuf­tets dik­tat och en per­sons beteende.

I mot­sats till denna grupp finns det även de som är benägna mot att ha ett starkt per­son­lig­hets­drag som över­vin­ner de andra, exem­pel på detta kan vara vrede eller lust. De kan där­med inte upp­rätt­hålla en balans mel­lan för­nuft och impuls. Ibland utö­var för­nuf­tet en sty­rande kon­troll över impul­ser, och ibland är det tvärtom. Denna avsak­nad av balans kan leda dessa män­ni­skor till ett tan­ke­sätt som är långt ifrån måttligt.

En per­sons tem­pe­ra­ment har en direkt inver­kan på de val, både teo­re­tiska och prak­tiska, som görs genom livet, såvida inte per­so­nen kon­trol­le­ras av en större kraft uti­från. Resul­ta­tet av detta är att du fin­ner en per­sons åsik­ter, val och över­gri­pande sätt att leva rela­te­rade till varandra, eftersom de här­stam­mar från samma källa.

Lyck­ligt­vis fal­ler de flesta män­ni­skor inom ramen för rätt­visa och mått­lig­het i alla var­dag­liga göro­mål då det är på detta sätt som män­ni­skan är skapt. Mått­lig­he­tens domä­ner är inte alls begrän­sade utan är i själva ver­ket all­männa ramar som omfat­tar många kate­go­rier av män­ni­skor. Det åter­står dock att påpeka att den natur­liga balans som de flesta män­ni­skor åtnju­ter inte är mer än för­må­gan att accep­tera san­ningen och att påver­kas av den. Denna typ av bered­skap är emel­ler­tid inte till någon nytta om den inte har en gudom­lig väg­led­ning inneboende.

Av denna anled­ning ser vi i Kora­nen att uppen­ba­rel­sen lik­nas vid ett regn och den per­son som är öppen för väg­led­ning lik­nas vid en bör­dig jord. I ett än mer spe­ci­fikt exem­pel ser vi en lik­nelse om ett ödmjukt hjärta och bör­dig jord, och ett lik­gil­tigt hjärta och öde land.

Gud säger:

Är det inte tid att de tro­ende ödmju­kar sig i sina hjär­tan inför Gud och den san­ning som har uppen­ba­rats, så att de inte blir som de som förr fick del av uppen­ba­rel­sen, men vars hjär­tan med tiden hård­nade tills de — många av dem — åter­föll i trots och olyd­nad [mot Gud]?

Direkt där­ef­ter säger Gud:

Tänk på hur Gud skän­ker nytt liv åt torr och död jord! Ja, Vi har klar­gjort [Våra] bud­skap för er för att ni skall använda ert för­stånd.2

Ibn Kat­hîr säger i hans kom­men­tar av Koranen:

I denna vers finns ett tec­ken på att Gud gör hjär­tan som här­dats mjuka, att Han väg­le­der dem som är för­vir­rade efter att de har kom­mit vilse och att han lind­rar nöd efter tider av svårighet.

Abu Musa al-Ash‘ari berät­tar att pro­fe­ten Muham­med (över honom vare Guds frid och väl­sig­nel­ser) sade:

Vad Gud sände mig med i form av väg­led­ning och kun­skap är likt ett rik­ligt regn som fal­ler mot mar­ken. En del av mar­ken är ren och bör­dig, så när reg­net träf­far den ger den ifrån sig rik­ligt av gräs och bete, och om detta land är tomt på vege­ta­tion tar det vatt­net så att Gud gyn­nar män­ni­skor med det. De dric­ker det, ger det till sina djur och använ­der det i jord­bru­ket. Annan mark är dock platt och karg; det hål­ler var­ken vatt­net eller pro­du­ce­rar betes­mark. Den första typen av mark är likt den som har för­stå­else för reli­gi­o­nen och drar nytta genom det som Gud har sänt till mig; så han lär sig och lär andra. Den andra mar­ken är som den som inte ägnar någon upp­märk­sam­het och väg­rar att accep­tera den väg­led­ning som Gud har sänt till mig.3

Detta leder oss till slut­sat­sen att verk­lig balans och integri­tet byg­ger på två fundament:

Att hålla sig till san­ningen som kom­mer från Gud och Hans sän­de­bud (må Guds frid och väl­sig­nel­ser vara över honom) och att tillämpa de uppen­ba­rade lärorna i livets alla ske­en­den, stora som små.

Den inne­bo­ende kva­li­tet i varje män­ni­ska som gör henne mot­tag­lig inför att accep­tera denna sanning.

Uppen­ba­rel­sen är lju­set och den per­son som är redo att ta emot dess väg­led­ning är den lampa från vil­ken lju­set strå­lar. Enligt en tolk­ning som Ibn Kat­hîr näm­ner är det där­för Gud säger:

Gud är him­lar­nas och jor­dens ljus. Hans ljus kan lik­nas vid en nisch där en lykta står. Lyk­tan är [omslu­ten] av glas och gla­set lyser med en stjär­nas glans. [Det är en lykta] tänd [med olja] från ett väl­sig­nat träd, ett oliv­träd som var­ken till­hör öst eller väst och vars olja näs­tan lyser utan att eld har rört vid den. Ljus över ljus! Gud leder till Sitt ljus den Han vill och där­för fram­stäl­ler Han lik­nel­ser för män­ni­skorna. Gud har kun­skap om allt. Kora­nen, al-Nur: 35

Uppen­ba­rel­sen är reg­net och den per­son som har vil­jan att accep­tera den är som en fer­til jord. Denna lik­nelse kan åter­fin­nas även i andra tex­ter utö­ver de som vi har nämnt. Detta inne­bär att gudom­lig uppen­ba­relse från Kora­nen och pro­fe­tens (över honom vare Guds frid och väl­sig­nel­ser) sätt att leva (sun­nah) är den verk­liga mått­stoc­ken att döma saker i lju­set av. De per­so­ner som bär Lagen på detta sätt är i varje gene­ra­tion de män­ni­skor som verk­li­gen är balan­se­rade och mått­fulla. Detta fram­går av föl­jande profettradition:

Denna kun­skap bärs i varje gene­ra­tion av män­ni­skor av mått­full­het som för­kas­tar de okun­ni­gas fel­ak­tiga tolk­ningar, de påstå­en­den som kom­mer från de som föl­jer falsk­het och fana­ti­kers sned­vrid­ning.4

Detta är tyd­ligt och klart, och det finns många tex­ter av samma inne­börd. Detta visar likaså att de män­ni­skor som är rätt­visa, balan­se­rade och mått­fulla är de som är väg­ledda av Kora­nens och pro­fett­ra­di­tio­ner­nas ljus till vilka alla frå­gor förs tillbaka.

Extre­mism av alla slag är de undan­tag som bekräf­tar regeln och det är där­för som pro­fe­ten (må Guds frid och väl­sig­nel­ser vara över honom) var­nar för extre­mism. Ibn ‘Abbas har berät­tat att pro­fe­ten Muham­med (må Guds frid och väl­sig­nel­ser vara över honom) sade:

Håll er borta från extre­mism i reli­gi­o­nen, för de som kom före er gick enbart under på grund av deras extre­mism i reli­gi­o­nen.5

Extre­mism är i en isla­misk kon­text ett avvi­kande sätt att för­stå den isla­miska läran eller att tillämpa dem, trots det fak­tum att vissa av dessa extre­mis­ter kan lägga fram deras argu­ment uti­från en isla­misk håll­ning eller moti­ve­ras av käns­lor grun­dade i religionen.

Pro­fe­tens föl­je­sla­gare var det rätt­visa och mått­fulla fol­ket som var som ett vittne över mänsk­lig­he­ten. De som går till ytter­lig­he­ter eller fal­ler i extre­mism måste ledas till­baka till föl­je­sla­garna exem­pel, lik­väl som de som fal­ler i för­sum­melse och negligens.

  1. Kora­nen, al-Baqarah: 143 []
  2. Kora­nen, al-Hadid: 16–17 []
  3. Sahîh al-Bukhari (77), Sahîh Mus­lim (4232), Mus­nad och Ahmad (18.752) []
  4. Se al-Tamhîd (1/59) []
  5. Sunan al-Nasa’i (3.007) []