Islam för­bju­der attac­ker mot oskyl­diga män­ni­skor, som kvin­nor och barn, under krig mel­lan mus­li­mer och icke-muslimer. Otro rätt­fär­di­gar i sig själv inte angrepp.

Guds sän­de­bud (över honom vare Guds frid och väl­sig­nel­ser) och de kor­rekt väg­ledda kali­ferna som följde honom beto­nade vik­ten av att skydda de svaga och de som inte strider.

Ibn ‘Umar sade:

Jag såg en dräpt kvin­nas kropp under en av pro­fe­ten (över honom vare Guds frid och väl­sig­nel­ser) stri­der så han för­bjöd dödan­det av kvin­nor och barn.¹

Abū Dāwūd berät­tar med en auten­tisk kedja från Rabāh bin Rabī‘ att han sagt:

Vi var till­sam­mans med Guds sän­de­bud (över honom vare Guds frid och väl­sig­nel­ser) under ett slag och vi såg män­ni­skor sam­las. Han sände iväg en man för att ta reda på var­för de sam­lats. Man­nen åter­vände och sade: ’De har sam­lats runt en dräpt kvinna.’ Guds sän­de­bud (över honom vare Guds frid och väl­sig­nel­ser) sade: ’”Hon skulle inte ha attac­ke­rats!” Khā­lid bin al-Walīd ledde styr­korna så han sände en man till honom och sade: ”Säg till Khā­lid att inte döda kvin­nor eller arbetare”.

I en annan åter­be­rät­telse från Ibn Mājah beskrivs att Guds sän­de­bud (må Guds frid och väl­sig­nel­ser vara över honom) sade: ”Säg till honom att inte döda barn eller arbe­tare.”

Arbe­tare skall inte attac­ke­ras avsikt­ligt, även om de befin­ner sig där drabb­ningen sker, så länge deras akti­vi­te­ter inte rör stri­den, och arbe­tare som inte uppe­hål­ler sig vid plat­sen för strid skall defi­ni­tivt inte attac­ke­ras, trots att de befin­ner sig i fien­dens land.

Abū Dāwūd har berät­tat från Anas bin Mālik att Guds sän­de­bud (över honom vare Guds frid och väl­sig­nel­ser) bru­kade säga föl­jande till hans trup­per innan han sände dem till strid:

Gå framåt i Guds namn. Döda inte de äldre, ej hel­ler små barn, ej hel­ler kvin­nor och över­träd inte gränser.

I Muwatta’ berät­tas från Yahyā bin Sa‘īd att Abū Bakr sände en armé till Syrien och att han gick ut för att ge dem några upp­munt­rande ord. Han gick till­sam­mans med Yaziz bin Abī Sufyān och sade:

Ni kom­mer att finna en grupp män­ni­skor som har hän­gi­vit sig dyr­kan av Gud (dvs. mun­kar) så lämna dem ifred.

Detta kan vara ett bra till­fälle att nämna det för­slag som bergs­äng­larna gav Guds sän­de­bud (må Guds frid och väl­sig­nel­ser vara över honom) i att de skulle låta de båda ber­gen rämna över Mec­kas invå­nare. Guds sän­de­bud (må Guds frid och väl­sig­nel­ser vara över honom) sade:

Nej, jag hop­pas att Gud skall låta några av dess invå­nare dyrka Honom allena.

Han sade detta trots att deras för­gö­relse hade varit av gudom­lig natur och att han samt de tro­ende inte skulle ha behövt lyfta ett finger mot dem.

Dessa män­ni­skor, och de som lever här idag, är de som skall kal­las till islam och bud­ska­pet pre­sen­te­ras för. Även om man ibland miss­lyc­kad med att upp­fylla denna plikt bety­der det inte att det all­tid behö­ver vara så.

Vidare är all­männa ytor som flyg­plat­ser och mark­nads­plat­ser öppna områ­den där både mus­li­mer och icke-muslimer möts. Det är också plat­ser där vuxna och barn, män och kvin­nor vis­tas. Dessa plat­ser skall ald­rig ses som mål, inte ens under krig.

Käl­lor:
Shaykh Sāmī al-Mājid, Let There Be No Com­pul­sion in Reli­gion. www.islamtoday.com

1. Sahīh al-Būkhārī och Sahīh Mus­lim [↩]