Extre­mism är idag för­mod­li­gen ett av de ord som jour­na­lis­ter, för­fat­tare och poli­ti­ker använ­der mest fre­kvent. Tro­ligt­vis var det hän­del­serna den 11:e sep­tem­ber som ledde till att ordet kom till att bru­kas så ofta då detta begrepp ger uttryck för så många inre käns­lor. Extre­mism är ett här­lett ord, och det tycks vara så att de som använ­der det avser en per­son som befin­ner sig långt ifrån vad som menas vara normalt.

Detta virr­varr av olika ter­mi­no­lo­gier är en bety­dande orsak till att män­ni­skor inte kan ses öga mot öga. Det är vad som för­änd­rar sak­lig dia­log till vild­sinta bråk där ingen av par­terna lyss­nar till den andre. Detta gäl­ler sär­skilt ordet “extre­mism”, eftersom det är ett för­sök ifrån den som använ­der det till att defi­ni­era saker ifrån ett eget perspektiv.

De flesta män­ni­skor ser sig själva som balan­se­rade och mått­fulla. Mått­full­het är i sig en sym­bol för balans och kraft och en efter­sökt kva­li­tet som alla män­ni­skor upp­skat­tar. Den stora vins­ten lig­ger i en medel­väg mel­lan två ytter­lig­he­ter. Detta var Aristo­te­les åsikt och den har bekräf­tats av lärde inom islam som al-Ghazali, Ibn Tay­miyah och Ibn al-Qayyim med flera.

Jesus, Marias son, är en av Guds mest fram­trä­dande pro­fe­ter. Jesu (över honom vare Guds frid) bud­skap var enbart avsett för Isra­els barn¹ och hans för­kun­nelse avvek ald­rig ifrån shema’². När Jesus (över honom vare Guds frid) sti­git upp till him­len spreds redo­gö­rel­ser om hans liv från Pales­tina till Medel­havs­om­rå­det vil­ket ledde till att hans  reli­gion mer kom till att bli en reli­gion om honom. Hans kun­gö­relse om shema’ mar­gi­na­li­se­ra­des till för­del för dis­kus­sio­nen om hans per­son och han (över honom vare Guds frid) kom till att ses som Gud och den andra gudo­men i tre­e­nig­he­ten³.

Efter­föl­jare av tidi­gare uppen­ba­rel­ser! Gå inte till över­drift i [utöv­ningen av] er reli­gion och påstå inte om Gud annat än det som är sant! Kristus Jesus, Marias son, var Guds Sän­de­bud och Hans ord för­kun­nat för Maria och ande av Hans [ande]. Tro där­för på Gud och Hans sän­de­bud och säg inte: “[Gud är] tre.” Upp­hör för ert eget bästa! Gud är den Ende Guden. Stor är Han i Sin här­lig­het, fjär­ran från [tan­ken] att Han skulle ha en son! Honom till­hör allt det som him­larna rym­mer och det som jor­den bär. Ingen behö­ver en ytter­li­gare beskyd­dare utö­ver Gud.⁴

Pau­lus från Tar­sus betrak­tas med anled­ning av hans stora infly­tande över kris­ten­do­men också som dess grun­dare. Det Nya Tes­ta­men­tet består av 27 böc­ker varav 15 kan här­le­das till honom. Mar­ku­se­vange­liet tycks ha influ­e­rats av Pau­lus och även Jakobs­bre­vet ser ut till att utgå från hans läror. Han är där­till ansva­rig för att ha skif­tat fokus från Jesu läror till Jesu natur⁵ när han lärde att Jesu död och åter­upp­stån­delse var av yttersta vikt och mar­gi­na­li­se­rade den mosa­iska lagen⁶.

Pau­lus läror mys­ti­fi­e­rade den kristna synen på Gud i så stor utsträck­ning att det tog flera århund­ra­den att utveckla en solid ling­vis­tisk och filo­so­fisk grund⁷. Han var där­till den främste att pro­pa­gera kris­ten­do­men till de icke-judiska poly­te­is­terna i romarriket.

Kris­ten­do­men har lidit av bebland­ning med äldre poly­te­is­tiska läror när den där­i­från ärvt tra­di­tio­ner. Syn­kre­tism⁸ var van­ligt i den hel­le­nis­tiska värl­den där ett utbyte av läror och ritu­a­ler reli­gi­o­ner emel­lan skedde dag­li­gen. Influ­en­ser från gre­kiskt tan­ke­gods⁹ och olika mys­tiska reli­gi­o­ner vara av stor vikt under kris­ten­do­mens bildande. I intro­duk­tio­nen till History of Christi­a­nity skri­ver Edward Gibbon:

Om kris­ten­do­men eröv­rade heden­do­men är det lika sant att kris­ten­do­men för­vräng­des av heden­do­men… Många av de hed­niska lärorna, upp­funna av egyp­ti­erna och ide­a­li­se­rade av Plato, bibe­hölls som värda att tro på.

Källa:
Salafi Man­haj, The Straight Path. Salafi-Manhaj.com 2006
 

1. Isra­els barn, ara­biska: bani israīl och hebre­iska b’nei yirael är en kora­nisk och bib­lisk term som avser isra­e­li­terna. Jesus (Må Guds frid vara över honom) sän­des till isra­e­li­terna då de avvi­kit från den mosa­iska lagen.
   ”Efter [dessa pro­fe­ter] sände Vi Jesus, Marias son, med bekräf­telse av allt det som ännu bestod av Tora och Vi skänkte honom Evan­ge­liet, som gav väg­led­ning och ljus och bekräf­tade det som ännu bestod av Tora — där fanns väg­led­ning och för­ma­ningar till de gud­fruk­tiga.” (Kora­nen 5:46) [↩]
2. Shema’ är ett för­kun­nande av Guds enhet som åter­finns på flera plat­ser i det Gamla Tes­ta­men­tet ”Shema Yis­rael Ado­nai Elo­he­inu Ado­nai Echad.” (Hör O Israel; Her­ren er Gud är en.) [↩]
3. I histo­rien har det fun­nits många gudom­liga tre­e­nig­he­ter. Ett van­ligt exem­pel är tri­murti som är en gudom­lig hin­du­sik tre­e­nig­het. Tri­murti omfat­tar Brah­man, fadern och ska­pa­ren; Vis­hnu, sonen och beva­ra­ren; och Siva, den heliga anden och för­stö­ra­ren.
   Den katolske mis­sio­nä­ren fader Joseph de Acosta sade under en resa till Peru 1610: ”Det är märk­ligt att djä­vu­len… lät en tre­e­nig­het bli avgu­da­dyr­kan” när han fann en peru­ansk stam dyrka Churunti, Apomti och Intiquaqui som en gud. (God, Andrew Waugh, s. 203) [↩]
4. Kora­nen 4:171 [↩]
5. ”Kris­ten­do­men har gjort sig av med kris­ten­he­ten utan att vara med­ve­ten om det.” (Soren Kier­ke­gaard, cite­rad i Times Maga­zine, dec. 16, 1946, s. 64) [↩]
6. Pau­lus trodde att Jesu påstådda kors­fäs­telse betydde att Jesus var för­ban­nad (enligt en pas­sage i det Gamla Tes­ta­men­tet: ”För­ban­nad är den som hänger på ett träd.”) Men då Pau­lus trodde att Jesu åter­upp­stån­delse visade att Gud hade väl­sig­nat honom och inte för­ban­nat honom frå­gade han sig var­för Jesus bar för­ban­nel­sen. Han kom till slut­sat­sen att för­ban­nel­sen inte var ett resul­tat av Jesu egna hand­lingar utan att han istäl­let led av and­ras. Därav måste Jesu kors­fäs­telse vara ett offer för and­ras syn­der. Pau­lus fort­satte mot att våra syn­der bara kan avlägs­nas genom att erkänna Jesu kors­fäs­telse. Följakt­li­gen mar­gi­na­li­se­rade vik­ten som gavs Jesu död och upp­stån­delse den mosa­iska lagen. Se Bart Ehr­mans Teaching com­pany: Paul; Man, Mis­sion and Modus Ope­randi. [↩]
7. Tho­mas Jef­fer­son, USA:s tredje pre­si­dent, sade om tre­e­nig­he­ten ”Var­för i alls­in­dar skall vi tala om Gud på ett så inveck­lat sätt.” (The­o­logy, Alistair E. Macgrath)
   Tyd­lig­he­ten och ren­he­ten i isla­misk mono­te­ism sär­skil­jer den från andra reli­gi­o­ner. ”Ingen reli­gion har tol­kat mono­te­ism på ett mer kon­se­kvent och bok­stav­ligt sätt än islam.” (Encyclo­pe­dia Bri­tan­nica)
   ”De län­der i vilka kris­ten­do­men upp­stod (Pales­tina, Syrien, Egyp­ten och norra Afrika) för­lo­ra­des efter­hand. Den över­dri­vet kom­pli­ce­rade kristna dog­ma­ti­ken, tre­e­nig­he­ten och inre splitt­ringar mel­lan kristna i jäm­fö­relse med enkel­he­ten i den isla­miska tros­be­kän­nel­sen (en Gud och Hans pro­fet) […] ledde till stor del till kris­ten­do­mens fall.” (The Cat­ho­lic Church, Wei­den­feld och Nichol­son, 2002, s. 75) [↩]
8. [Syn­kre­tism är ett teo­lo­giskt begrepp med bety­del­sen reli­gi­ons­bland­ning, eller att en reli­gion under nytt namn utveck­las genom inhäm­tande av det “bästa” från två eller flera eta­ble­rade reli­gi­o­ner (se exem­pel­vis mani­keism). Van­ligt i histo­rien när kul­tu­rer möts och reli­gi­o­ner blan­das. Före­kom­mer ofta i moderna reli­gi­ons­bild­ningar och ström­ningar som New Age. Cao Dai, som bil­da­des på 1920-talet i Viet­nam har en bro­kig sam­ling hel­gon­fi­gu­rer, inklu­sive Karl Marx och Victor Hugo. Syn­kre­tism är även en kom­po­nent i swe­den­bor­gi­a­nis­men. Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Synkretism ] [↩]
9. Gre­kisk tra­gedi är väl invävd i den bib­liska berät­tel­sen. Gam­mal gre­kisk tra­gedi bestod av en per­son av ädel börd och karak­tär som begick ett miss­tag som ledde till hans från­fälle. Ett annat tema i gre­kisk tra­gedi, som lik­nar många teman i Bibeln, är en ädel karak­tärs sam­man­stöt­ning med högre mak­ter, ofta gudar. Enligt Aristo­te­les (384–322 f.Kr.) gav gre­kisk tra­gedi publi­ken kat­har­sis (emo­tio­nell rening) vil­ket för­kla­rar dess vida attrak­tion. [↩]