I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn.
Många av svenskans tyngsta begrepp är sammansatta ord. Samvete, av sam och vete, betyder att veta tillsammans med någon; ansvar, att svara inför någon. Orden förutsätter en motpart: en gång var det självklart vem. När samtalet med Gud tystnade blev samvetet kvar, men ensamt, och ansvaret stod utan svar. Det svenska allvaret – plikten, ansvaret, rösten inåt – har inte försvunnit; det vet bara inte längre vem det svarar inför.
Dag Hammarskjöld kände den ensamheten. »Den längsta resan är resan inåt«, skrev han i Vägmärken, och resan var för honom en strävan. Den strävan bär ett namn i den islamiska traditionen: jihād al-nafs, kampen mot det egna jaget. Också Ibn al-Qayyim kände den: »I hjärtat finns en ensamhet som bara närheten till Gud kan bryta.«
»Samvetet! Och bakom samvetet?« frågar Strindberg i Götiska rummen. Karin Boye svarar i Kris: »Längtan är vårt väsens hjärta.« Hos Lagerlöf blir samma längtan saga.
I fjortonhundra år har islams tänkare känt samma ensamhet utan att förlora motparten. »Sannerligen, i Guds åminnelse finner hjärtana ro«, säger Koranen. Samma samtal, fört i skilda rum.
Resan inåt förde Hammarskjöld nära ett svar. Pingstdagen 1961 antecknade han: »Jag vet ej vem – eller vad – som ställde frågan. Jag vet ej när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarade jag ja till någon – eller något.«
Den islamiska traditionen har aldrig tvekat om vem. »När Mina tjänare frågar dig om Mig – Jag är nära«, svarar Koranen. Här får det svaret en svensk röst.
