Under bör­jan av det sjut­tonde århund­ra­det när avstån­det mel­lan veten­skap­lig och bib­lisk san­ning blev allt större stod filo­so­fer som Edward Her­bert (1583–1648) och Vol­taire (1694–1778) fast vid en filo­sofi kal­lad deism.

De trodde på Gud (Ska­pa­ren) och moral, lik­väl som en ”natur­lig reli­gion” möj­lig för män­ni­skan att finna genom egen slut­led­ning. Följakt­li­gen tonade de ned bety­del­sen av uppen­ba­relse och vad kyr­kan lärde.

En nyc­kel­fak­tor, vil­ket vi kom­mer att dis­ku­tera senare, var att dessa lärde inte kunde för­neka de ratio­nella bevi­sen för Ska­pa­rens existens, och såle­des nöd­ga­des de till att utgå från denna pre­miss. Men på grund av deras miss­nöje med vad kyr­kan lärde kom de till slut­sat­sen att san­ningen om detta liv nås genom män­ni­skans egna slut­led­ningar, utan behov av uppen­ba­relse från Gud. Om män­ni­skan kan komma fram till san­ningen på egen hand behövs inte längre uppen­ba­rel­sen från Gud.

De menade att Gud inte hade någon ytter­li­gare roll att spela i denna värld; likt en urma­kare som kon­stru­e­rar en klocka för att där­ef­ter luta sig till­baka och låta uret fun­gera på egen hand utan ingrepp.

Enligt detta syn­sätt har Ska­pa­ren läm­nat män­ni­skan till att själv bestämma hur hon vill leva i denna väl­diga ska­pelse. Utan att känna till den filo­so­fiska käl­lan bakom har detta kanske bli­vit det sätt som de flesta män­ni­skor lever på idag när det inte ser något behov av att vända sig till Gud för att lära sig hur livet i denna värld skall levas.

Som en poli­tisk ide­o­logi, i form av seku­lä­rism, är detta den idag domi­ne­rande idélä­ran¹.

Vil­ket vi skall dis­ku­tera senare, mot­sä­ger denna lära ett av Guds attri­but, att Han är Barm­här­tig och Nåde­rik gente­mot Hans tjä­nare, att män­ni­skan inte skall tro att hon har läm­nats utan väg­led­ning och att det inte finns något syfte sam­man­knu­tet med Gud i ska­pan­det av henne.

Islam för­ne­kar inte att män­ni­skan har begå­vats med en för­måga till att reso­nera lik­väl som natur­liga instink­ter. Många veten­skaps­män, inklu­sive de filo­so­fer som nämnts ovan, kan inte för­neka de tec­ken som pekar på Ska­pa­rens existens och följakt­li­gen har de också hel­hjär­tat accep­te­rat att det finns en Ska­pare. Under mänsk­lig­he­tens histo­ria har denna tanke inte utgjort ett pro­blem, vil­ket i Kora­nen uttrycks det på föl­jande vis:

Sän­de­bu­den sade: “Kan någon tvivla på att Gud [finns], him­lar­nas och jor­dens Ska­pare? Han kal­lar er för att ge er för­lå­telse för era syn­der och ge er anstånd till en [av Honom] fast­ställd dag.” [Men] de sva­rade: “Ni är bara död­liga män­ni­skor som vi som vill hindra oss från att dyrka vad våra för­fä­der dyr­kade. Låt oss då få ett klart bevis [för att ni har sänts av Gud].“²

Pro­ble­met är att de var­ken har en kor­rekt kun­skap om Gud eller till­gång till den sanna och beva­rade uppen­ba­rel­sen från Honom. Detta fram­hä­ver vik­ten av att inse vil­ken den rätta vägen till kun­skap om Gud är.

Enligt islam har Gud ska­pat män­ni­skan med en med­född för­måga till att inse att Han är Ska­pa­ren och Gud. Pro­fe­ten Muham­mad (över honom vare Guds frid och väl­sig­nel­ser har sagt): ”Varje barn föds i fitrah [den ursprung­liga tron].”³ Med andra ord föds varje barn med en instinkt till att tro på San­ningen och med en för­måga till att inse Guds existens.

Innerst inne har alla en upp­fatt­ning om Gud; filo­so­fer lik­väl som gemene man. Det finns knappt någon som är beredd att helt vända sitt grund­läg­gande syfte i att vara ska­pad ryg­gen. Inom varje män­ni­ska finns en läng­tan efter att komma Ska­pa­ren nära, Han som har väl­sig­nat henne med hen­nes existens. Detta är en natur­lig dra­gelse som varje levande själ känner.

Det finns ytter­li­gare en detalj som är värd att notera om Gud, den Ska­pande Guden som är åtskild från Hans ska­pelse, och det är att män­ni­skans begrän­sade intel­lekt inte till fullo kan för­nimma Honom; var­ken genom att före­ställa sig eller genom empi­riskt vetande. Vet­skap om Gud nås inte genom att filo­so­fera på en tyst avskild plats. För att nå kun­skap om Gud, och spe­ci­ellt ens egen rela­tion till Honom, kan man enbart vända sig till Gud Själv och Hans uppen­ba­relse. Inget annat sätt är framkomligt.

Uppen­ba­rel­sen från Gud i Kora­nen och vad som har nått oss genom pro­fe­ten Muham­mad (över honom vare Guds frid och väl­sig­nel­ser) ger oss en tyd­lig bild av Gud. Den sking­rar alla tvi­vel om Hans existens, omni­po­tens och all­ve­tande, och den besva­rar alla frå­gor om hur man skall för­hålla sig till Honom, den Allsmäk­tige. Där­ut­ö­ver har Gud genom Hans nåd givit oss utför­lig infor­ma­tion om Honom Själv genom Hans namn och egen­ska­per, så att Han verk­li­gen kan bli den äls­kade, det enda objek­tet för dyr­kan och den huvud­sak­liga käl­lan till inspi­ra­tion i detta liv.

Källa:
Jamāl al-Din M. Zara­bozo, What is Islam. www.islamhouse.com; Muham­med Knut Bern­ström (2000), Kora­nens bud­skap. Sim­rishamn: Proprius.

1. Som så ofta är fal­let, har ide­o­lo­gier och filo­so­fier utveck­lats i delar av värl­den under sär­skilda omstän­dig­he­ter som gällde just på den plat­sen och där­ef­ter utveck­las till all­männa ide­o­lo­gier. Exem­pel på detta är spric­kan mel­lan veten­skap­liga fakta och kyr­kans läror som före­kom­mit i kris­ten­do­men men som till dags dato inte har utgjort ett pro­blem i den isla­miska värl­den. De argu­ment som dessa filo­so­fer stödde sig på i deras inställ­ning gente­mot Guds uppen­ba­relse är begrän­sade till den uppen­ba­relse som de var bekanta med, Bibeln. Deras argu­ment fal­ler när uppen­ba­rel­sen är i har­moni med veten­skap, vil­ket Kora­nen är. Möj­li­gen – vil­ket bara Gud kan veta – hade dessa filo­so­fer kom­mit till andra slut­sat­ser om de kom­mit i kon­takt med Kora­nen istäl­let för Bibeln. [↩]
2. Kora­nen 14:10 [↩]
3. al-Bukhari och Mus­lim [↩]