Och till Hans under hör att Han har ska­pat hust­rur åt er av er egen art, så att ni kan finna ro hos dem, och Han har låtit kär­lek och ömhet upp­stå mel­lan er. I detta lig­ger helt visst bud­skap till män­ni­skor som tän­ker.¹

Låt oss begrunda denna vers i Kora­nen. Låt oss begrunda den väl. Vad säger den oss om sam­li­vet i ett äktenskap?

Denna vers för­kla­rar tyd­ligt för oss att rela­tio­nen i ett äkten­skap grun­dar sig på för­stå­else, med­känsla och kär­lek som är ömse­si­dig och inte enväga. Man­nen och kvin­nan måste vårda rela­tio­nen till­sam­mans med när­het och ömse­si­dig omtanke för att för­verk­liga den ömhet som nämns i versen.

Måt­tet för lycka i ett äkten­skap är har­moni och öppen­het, och olyc­kan mäts i osämja och käns­lor i obalans.

Äkten­ska­pet med dess starka grund som Gud har ska­pat är en myc­ket ädel rela­tion som utgör sam­häl­lets verk­liga fundament.

Kär­lek och till­gi­ven­het omsätts i hand­ling genom vän­liga hand­lingar, milt bete­ende och ömse­si­dig respekt. Lugn och ro till­kom­mer genom man­nens och kvin­nans för­tro­lig­het för varandra, deras natur­liga och avslapp­nade sätt att vara till­sam­mans och deras behov av varandra. Denna känsla av ömse­si­dig­het här­stam­mar i deras gemen­samma ursprung. Gud säger “…Och till Hans under hör att Han har ska­pat hust­rur åt er av er egen art.” Adam och Eva är av samma ursprung då hon ska­pa­des uti­från honom, var­för de båda all­tid läng­tar efter att bli hela genom varandra.

Äkten­ska­pet är som bäst i bör­jan när käns­lorna är starka och lätta att liv­nära i en tid fylld av roman­tik. Denna roman­tik avtar dock över tid och även den kär­lek och till­dra­gelse de kän­ner inför varandra kan falna. Allt blir till rutin och var­dag. Till­dra­gel­sen kan lätt ersät­tas med spän­ningar och den ömse­si­diga läng­tan de båda hade efter varandra kan gå förlorad.

Dis­so­nans blir en del av äkten­ska­pet när den ene inte längre upp­fyl­ler den posi­tiva roll som för­hål­lan­den krä­ver och äkten­ska­pet blir led­samt och trött­samt både för man­nen och för kvin­nan. Grun­derna som deras rela­tion byg­ger på sval­nar och istäl­let för en vac­ker rytm från ett lyck­ligt äkten­skap inträ­der en ny rytm som helst skulle vilja få ett slut på rela­tio­nen. Har­moni i äkten­ska­pet krä­ver verk­liga ansträng­ningar från båda part­nerna. Annars upp­står osämja.

De båda kan lätt falla offer för ömse­si­dig för­sum­melse och nega­tiva atti­ty­der. Det kan börja med den ene, men snart blir kylan någon­ting som båda delar. Bety­der detta att deras kär­lek för varandra är död? Inte alls, så länge kär­le­ken var äkta från bör­jan. Har de hyst djupa käns­lor för varandra och fun­nit trev­nad och njut­ning i varand­ras säll­skap kom­mer kär­le­ken att leva. Just nu är den bara begravd under lager av för­sum­melse och däm­pad av tyst­nad. Den har dra­git sig till­baka, för­lo­rad i en hek­tisk vardag.

Vi fin­ner att deras kär­lek åter blos­sar upp i kris­ti­der, som när en blir all­var­ligt sjuk. Då ser vi den andres omtanke och kär­lek, sit­tan­des oro­lig vid säng­kan­ten. Nu är alla bråk och oenig­he­ter glömda…

Pro­ble­met är ofta att de tar varandra för givna och livet blir då för myc­ket till rutin. Detta kan inträffa efter år av äkten­skap. Bete­en­den och ord en gång fyllda av ömhet och mening blir till ges­ter och vana.

Detta är dock ett till­stånd som kan stäl­las till rätta. Men det måste påpe­kas att det inte botas genom att endera man­nen eller kvin­nan beläggs med skuld. Ankla­gel­ser hjäl­per inte. Men att lyssna till den andre gör det. De måste lyssna till varand­ras käns­lor och lidan­den, utan att anklaga eller klandra. Lös­ningen till deras pro­blem lig­ger inte i för­dö­mande, utan i att för­söka odla kär­lek och åter­ställa den till vad den en gång var.

Ibland behövs för­lå­telse; ett bote­me­del som Gud manar oss till. För­lå­telse och barm­här­tig­het är bland de bästa kva­li­te­ter en per­son kan besitta. Gud säger:

Och tävla med varandra om er Her­res för­lå­telse och ett para­dis, lika vid­sträckt som him­larna och jor­den, som står berett att ta emot de gud­fruk­tiga, de som ger åt andra såväl i väl­fär­dens dagar som i tider av brist och som läg­ger band på sin vrede och för­lå­ter sina med­män­ni­skor — Gud äls­kar dem som gör det goda och det rätta.²

Ibland är pro­ble­met inget annat än tristess och paret behö­ver bara till­sätta ett mått av krydda i deras för­hål­lande för att jaga bort ledan.

Kan de inte lösa pro­ble­men själva bör de inte vara blyga inför att söka råd av någon som de litar på, spe­ci­ellt någon insatt i äkten­skaps­pro­blem. De bör inte be om råd enbart utav nyfi­ken­het då det ald­rig är en god idé att tala om ens pro­blem utom i full­stän­dig förtrolighet.

Käl­lor:
Najwā ‘Abd al-Barr, “…and He put love and mercy between your hearts.” www.islamtoday.com; Muham­med Knut Bern­ström (2000), Kora­nens bud­skap. Sim­rishamn: Proprius.

1. Kora­nen, sūrah ar-Rum: 21 [↩]
2. Kora­nen, sūrah āl ‘Imrān: 133–134 [↩]