Män­ni­skan är till sin natur begrän­sad. Hon föds och hon dör. Detta är egen­ska­per som inte kan till­skri­vas Gud då de skulle lik­ställa Honom med Hans ska­pelse. Såle­des har Gud inte bli­vit, och kom­mer ald­rig, att bli män­ni­ska. Sam­ti­digt kan män­ni­skan hel­ler ald­rig bli Gud. Det ska­pade kan inte bli dess egen skapare.

En gång i tiden exi­ste­rade inte det ska­pade utan till­kom först genom den evige Ska­pa­rens ska­pande. Det som inte finns kan inte få sig själv till att existera.

En lik­nande tanke är att män­ni­skans själ är gudom­lig, vil­ket är ett annat sätt för att påstå att män­ni­skan kan bli Gud. Detta är en lära som utgör grun­den för gre­kisk, kris­ten och mus­limsk mys­ti­cism, lik­väl hin­du­isk teo­logi, och ger alla män­ni­skor, och möj­li­gen allt levande, gudomlighet.

Det bör­jar med att delar av Gud blev instängda av mate­ria en gång i uni­ver­sums histo­ria och inhysta på denna jord. Med andra ord blev det oänd­liga instängt i det ändliga.

Denna lära till­skri­ver Gud ren ondska och tillin­tet­gör inne­bör­den av gott och ont. När män­ni­skan själv avser ont, och gör det med Guds tillå­telse, är en sådan hand­ling ren ondska som för­tjä­nar bestraffning.

Av denna anled­ning har begrep­pet karma till­kom­mit. Karma bety­der att all­ting får kon­se­kven­ser. Karma för­kla­rar det lidande som inte kan för­stås med att det är kon­se­kven­serna av hand­lingar i ett tidi­gare liv. Gud straf­far till sist allt ont som gjorts genom Honom Själv inuti människan.

Men om män­ni­skan har en vilja som är fristän­dig från Gud, kan hon inte sam­ti­digt vara Gud. Där­med blir varje män­ni­ska själv en gud.

Källa:
Dr. Bilal Philips, Did God Become Man? Uni­ver­sity of Wales