Vallfärden

Kaba är en byg­gnad som lig­ger i Mec­ka i Saudi­ara­bi­en och är mus­limer­nas vik­ti­gaste helge­dom och islams heli­gaste plats till­sam­mans med al-Masjid an-Nabawi (pro­feten Muhammeds moské) i Med­i­na i Saudi­ara­bi­en och al-Aqsamoskén i Jerusalem.

Adel Ryyan läs­er kapit­let al-Hajj (Vallfär­den) ur Kora­nen. (Se Kora­nens Bud­skap för förklaring)

Pilgrims­fär­den till Mec­ka — al-Hajj — är islams femte pelare. Den­na vallfärd sker inte till helge­do­mar, kloster eller platser där mirakel för­modas ha inträf­fat, även om vi ser mån­ga mus­limer gör det­ta. Pil­grims­fär­den görs till Ka’­ba i den heli­ga staden Mec­ka vars helighet grun­dar sig i att pro­feten Abra­ham upprät­tade den för dyrkan av Gud. Gud belö­nade hon­om genom att till­skri­va Sig Själv huset (Guds hus) och göra det till ett epi­cen­trum för dyrkan som alla mus­limer vän­der sig mot i bönen, qibla. Riter­na under pil­grims­fär­den utförs idag på sam­ma sätt som under Abra­hams tid och efter hon­om Muhammed.

 
Pil­grims­fär­den ses som en särskilt förtjän­st­full han­dling. Pil­grims­fär­den funger­ar som en bot­göring — den ulti­ma­ta för­lå­telsen för syn­der — och hän­giv­en inten­siv and­lighet. Pil­grims­fär­den är en skyldighet för alla fysiskt och ekonomiskt kapabla mus­limer. Riter­na bör­jar kort efter ramadān den 8:e dagen i den sista månaden av det islamiska året, dhul-hij­jah, och slu­tar den 13:e dagen sam­ma månad.

Motverkar rasism

Mal­com X inter­vjuas efter hemkosten från pilgrimsfärden.

Mec­ka är det cen­trum mot vilket pil­grimer­na fär­das var­je år för att träf­fas och förnya tron på att alla mus­limer är jäm­li­ka och förtjä­nar ömse­sidig kär­lek och sym­pa­ti, oavsett ras och etniskt ursprung. Den­na har­moni män­nisko­grup­per emel­lan kanske bäst har skil­drats av Mal­colm X under hans his­toriska pilgrimsfärd:

Var och en av de tusen­tals män­nisko­r­na på fly­g­plat­sen, på väg mot Jed­da, var klädd på det­ta sätt. Du skulle kun­na vara kung eller bonde utan att någon lade märke till det. Några kän­da per­son­er som diskret pekades ut för mig bar sam­ma kläder som jag gjorde. När vi klätt oss bör­jade vi ropa ‘Lab­bay­ka! (Allahum­ma) Lab­bay­ka!’ (Till Din tjänst, O Herre!) På plan­et fanns vita, svar­ta, bruna, röda och gula män­niskor, blåög­da och blon­da, och jag med mitt krul­li­ga röda hår — till­sam­mans var vi alla bröder!

Vi ärade sam­ma Gud, och ärade därefter varandra…

Det var vid det­ta tillfälle jag först bör­jade omvärdera den ‘vite man­nen’. Jag såg nu att ‘vit man’, som uttryck­et använ­des, i huvud­sak inte avsåg hud­färg utan atti­tyd och han­dling. I Ameri­ka avsåg ‘vit man’ ett visst förhåll­ningssätt mot svar­ta och andra män­niskor som inte var helt vita. Men i den mus­lim­s­ka världen såg jag att män­niskor med vit hy var mer gen­uint broderli­ga än någon annanstans. Den mor­gonen blev bör­jan på en radikal förän­dring i mitt sätt att se på vita.

Här fanns tio­tusen­tals pil­grimer i alla färg­er från hela världen; från blåög­da och ljushåri­ga till svar­ta afrikan­er. Men vi del­tog alla i sam­ma rit och visade en anda av enighet och broder­skap som mina erfaren­heter från Ameri­ka lät mig tro aldrig skulle inträf­fa mel­lan vita och icke-vita…

Ameri­ka måste förstå islam efter­som det är den reli­gion som utplå­nar rasism. Under mina resor i den mus­lim­s­ka världen har jag träf­fat, talat med och ätit till­sam­mans med per­son­er som i Ameri­ka hade betrak­tats som vita — men den vita atti­ty­den hade avlägsnats från deras sin­nen på grund av islam. Jag har aldrig tidi­gare sett ett så upprik­tigt och sant broder­skap mel­lan män­niskor av oli­ka hudfärg.

Således före­nar pil­grims­fär­den mus­limer från hela världen i ett inter­na­tionellt broder­skap. Mer än två miljon­er pil­grimer vallfär­dar var­je år där riten funger­ar som en enande kraft mus­limer emel­lan när män­niskor med oli­ka bak­grund sam­las i tillbedjan.

Ihrām

Vid särskil­da platser utmed kar­a­van­vä­gar­na till Mec­ka, eller när pil­gri­men passer­ar den punkt som lig­ger närmst dessa platser, träder han eller hon in i ett till­stånd av ren­het som kallas ihrām. I det­ta till­stånd blir vis­sa “nor­mala” han­dlin­gar otil­låt­na; som att täc­ka huvudet, klip­pa naglar­na och för män bära van­li­ga kläder. Män­nen byter kläder och tar på plagg avsed­da för ihrām; två vita söm­lösa tygsty­ck­en som lin­das runt krop­pen. Det­ta ökar vörd­naden för och heligheten i pil­grims­fär­den, staden Mec­ka och månaden dhul-hij­jah.

Det finns fem sta­tion­er för att trä­da in i ihrām:

1. vid de kust­nära slät­ter­na nord­väst om Mec­ka mot Egypten till,
2. söderut mot Jemen och
3. tre som lig­ger norr eller österut mot Med­i­na, Irak och al-Najd.

Den välkän­da rit­ualen kallad tawaf då pil­gri­men van­drar sju varv runt Ka’­ba i Mecka.

Den enkla dräk­ten sym­bol­is­er­ar alla män­nisko­rs lika värde inför Gud och ett avsteg från det värld­sli­ga. Efter att ha trätt in i ihrām fort­sät­ter pil­gri­men mot Mec­ka och invän­tar där att vallfär­den skall bör­ja. Den sjunde dagen i dhul-hij­jah erin­ras pil­gri­men om rit­ualer­na som pågår mel­lan den åttonde och tolfte dagen då han eller hon besök­er de heli­ga plat­ser­na utan­för Mec­ka — Arafah, Muz­dal­i­fah och Minā — och offrar ett djur till minne av Abra­hams offer. Pil­gri­men klip­per eller rakar därefter sitt huvud, och efter att ha kas­tat sju ste­nar på särskil­da pelare vid Minā under tre eller fyra på varan­dra föl­jande dagar, beger sig pil­gri­men till moskén där han eller hon går sju gånger runt den heli­ga helge­domen, Ka’­ba, för att där­på van­dra och springa sju gånger mel­lan de två små kullar­na aṣ-Ṣafā och al-Mar­wah.

I vis­sa mus­lim­s­ka samhällen kom­mer den som vallfär­dat att kallas för “hajji” även om det­ta mer är en kul­turell än religiös sed.

Umrah — den mindre vallfärden

Utöver den sto­ra vallfär­den, hajj, finns även en min­dre vallfärd, umrah, som utförs under resten av året. Att “göra umrah” upp­fyller dock inte kravet för den sto­ra vallfär­den. Den lik­nar dock den oblig­a­toriska vallfär­den och pil­grimer kan väl­ja mel­lan att göra umrah sep­a­rat eller till­sam­mans med hajj. Lik­som vid den sto­ra vallfär­den påbör­jar pil­gri­men umrah genom att trä­da in i ihrām för att där­på van­dra runt Ka’­ba i Mec­ka sju gånger. Har man möj­lighet kan man därefter röra den svar­ta ste­nen, be bakom Maqām Ibrāhīm och dric­ka zamzam-käl­lans heli­ga vat­tnet. När man har van­drat sju gånger mel­lan aṣ-Ṣafā och al-Mar­wah samt rakat eller klippt håret är umrah över.

Käl­lor:
Dr. Ash-Shehri, Abdul­lah S. The Only Way Out: www.islamhouse.com, 2014. Web. 7 apr 2014.
Muhammed Knut Bern­ström (2000), Kora­nens bud­skap. Sim­r­ishamn: Proprius