Antro­po­mor­fis­tiska¹ repre­sen­ta­tio­ner av Gud

Reli­giös iko­no­grafi före­kom­mer i de flesta reli­gi­o­ner när avbild­ningar görs i hopp om att för­ena det mate­ri­ella med det imma­te­ri­ella, så att det abstrakta skall bli kon­kret och verk­ligt. Denna öns­kan har fått män­ni­skan till att själv skapa egna gudomar.

Vad ni dyr­kar vid sidan av Honom är ingen­ting annat än namn som ni har tänkt ut, ni och era för­fä­der; Gud har inte gett er till­stånd till detta. Ingen dömer utom Gud; Han befal­ler er att dyrka Honom ensam. Detta är den evigt sanna tron, men de flesta män­ni­skor har ingen kun­skap [om detta].²

[Övers. kom­men­tar: För mus­li­mer är tan­ken att avbilda Gud en defi­ni­tiv omöj­lig­het för hur skall män­ni­skan med sitt begrän­sade intel­lekt kunna avbilda det obegränsade?]

Ska­pan­det av gudo­mar har dess rot i ordet idol med ursprung i det gre­kiska ordet eidos som bety­der att forma eller att skapa.

[Och] han sade: “Dyr­kar ni [bil­der] som ni har hug­git till [med era egna hän­der], fastän Gud har ska­pat både er och ert hant­verk?“³

Xenop­ha­nes⁴ från Colop­hon (570–450 f.Kr) sade om antro­po­mor­fis­tiska repre­sen­ta­tio­ner av Gud:

Män­ni­skan ska­par gudar till hen­nes avbild. Om häs­tar, oxar eller lejon hade haft hän­der att skapa med hade de avbil­dat gudarna på samma sätt [häs­tar hade såle­des avbil­dat gudar som hästar].

Avgu­da­bil­derna som ska­pas är ofta kul­tu­rella per­so­ni­fi­e­ran­den påfal­lande lika de sam­häl­len som har ska­pat dem. Ett lus­tigt exem­pel på detta åter­finns i Hans Bel­tings (1935) Like­ness and Pre­sence: a History of the Image before the Era of Art:

År 1438 sade den gre­kiske pat­ri­ar­ken Gre­gory Melis­si­nos: ”När jag går in i en romersk-katolsk kyrka kan jag inte be till något av de hel­gon som avbil­das där då jag inte kän­ner igen något av dem. Även om jag kän­ner igen Kristus kan jag inte känna igen det sätt som han fram­ställs på.”

I Europa por­trät­te­ras Jesus som en typisk europé medan han i den eti­o­piska orto­doxa tewahedo-kyrkan fram­ställs med afri­kanska drag⁵.

Från­varo av antro­po­mor­fis­tiska repre­sen­ta­tio­ner av Gud

För män­ni­skans sinne är Gud något ytterst abstrakt och därav avbil­das Han inte antro­po­mor­fis­tiskt inom islam⁶. Titus Burck­hardt (1908–1984) skriver:

Islam byg­ger på enhet och enhet kan inte uttryc­kas bild­ligt. Ingen­ting får komma emel­lan män­ni­skan och Guds osyn­liga närvaro.

Och ingen finns som kan lik­nas vid Honom.⁷

Gud är allt­för upp­höjd för att kunna rym­mas av en sta­tys eller mål­nings grän­ser och där­för är alla avbild­ningar av Gud opas­sande⁸.

Fram­stäl­lan­det av reli­giösa avbil­der är av samma natur som gudomligande-processen. Ibn ul-Qaiyim (1292–1350 e.Kr.) säger i Ighat­ha­tul Lah­fan:

Noas folk led­des till avgu­da­dyr­kan då de gick till över­drift i fråga om deras avlidna genom att fram­ställa deras avbil­der. Detta är fal­let med det flesta avgudadyrkare.

Akt­ningen för avbil­derna ersät­ter vörd­na­den för den oav­bil­dade ska­pa­ren, vil­ket leder till att den dju­pare över­ty­gel­sen tilläg­nas avbilden.

Tal­rika är också de reli­gi­o­ner som sak­nar antro­po­mor­fis­tiska repre­sen­ta­tio­ner av Gud. Karen Armstrong skri­ver om afri­kanska stam­mar i A History of God from Abra­ham to the Pre­sent; The 4000-year Quest for God⁹:

De trak­tar efter Gud i bönen i tron att Han ser dem och bestraf­far deras fel­ak­tiga hand­lande. På ett märk­ligt sätt är Han ändå inte när­va­rande i deras var­dag. Det finns ingen spe­ci­ell kult och Han avbil­das inte i form av skulp­tu­rer. Den Högste Guden ges inte någon mate­ri­ell form. Stam­men säger att Han inte kan beskri­vas och kon­ta­mi­ne­ras av denna värld.

Exem­pel på ani­ko­nism¹⁰

1. Shangdi är det namn som används i tra­di­tio­nell kine­siska för att beskriva den Högste Gudo­men och kan bok­stav­li­gen över­sät­tas till ”suve­rän”, ”ovan” eller ”Guden ovan”. Han ses som Ska­pa­ren och den Suve­räne Väg­le­da­ren både över natu­rens och över män­ni­skans lagar och Han beskrivs ald­rig genom avbilder.
2. De första antro­po­mor­fis­tiska avbil­derna av Buddha anses ofta vara ett resul­tat av grekisk-buddistisk inter­ak­tion¹¹ då budd­his­men före denna inno­va­tion var ani­ko­nisk. Mot­vil­jan inför att avbilda Buddha tycks kunna sam­man­kopp­las med ett utta­lande från Buddha själv, åter­gi­vet i Dīgha Nikāya¹² , där han var­nar för avbildande. Trots denna var­ning var gre­kiska skulp­tö­rer de första som för­sökte avbilda honom och de kom till att starkt influ­era budd­his­mens artis­tiska utveck­ling under det tredje och fjärde århund­ra­det före Kristus.
3. I De Ori­gine Et Situ Ger­ma­no­rum Liber talar Cor­ne­lius Tactius10 (56–115 e.Kr.) om ger­manska stam­mar och säger att ”De anser det inte vara Him­larna vär­digt att avbilda Gud på väg­gar eller visa dem i mänsk­lig form.
4. Den byzan­tiske kej­sa­ren Leo III¹³ (685–741 e.Kr.) beord­rade vid ett till­fälle att en avbild av Jesus som pla­ce­rats ovan­för por­ten till Kon­stan­ti­no­pel skulle ploc­kas ned. Leo III beskrev hyl­lan­det av iko­ner som ett avguda­ka­tigt hant­verk och i ett dekret från 730 e.Kr. är det tyd­ligt att han för­bjöd dyr­kan av avbil­der. Detta högst kon­tro­ver­si­ella beslut ledde till en schism inom kyr­kan under vil­ken Kon­stan­ti­no­pels pat­ri­ark, Ger­ma­nos I, för­fat­tade flera brev om hän­del­sen. Värt att notera är att dessa brev inte inne­höll myc­ket utav teo­lo­giska invänd­ningar mot Leo III:s utfall mot avbil­der, utan vad Ger­ma­nos oro­ade sig för var att kyr­kan skulle ses som vil­se­ledd och där­för spela judar och mus­li­mer i hän­derna¹⁴.
5. Genom den pro­te­stan­tiska refor­ma­tio­nen under 1600-talet omda­na­des den katolska kyr­kan i Europa. Vissa pro­te­stan­tiska refor­ma­to­rer, i syn­ner­het John Cal­vin (1509–1564)¹⁵, upp­munt­rade till att avbil­der skulle för­stö­ras med argu­ment från den andra Moseboken:Du skall inte göra dig någon bild­stod eller avbild av någon­ting uppe i him­len eller nere på jor­den eller i vatt­net under jorden.

Källa:
Salafi Man­haj, The Straight Path. Salafi-Manhaj.com 2006

1. [Antro­po­mor­fism, syf­tar på per­so­ni­fi­ka­tion av mänsk­lig karak­tär på icke-människor – till exem­pel djur, gud eller natu­ren. Kom­mer av gre­kis­kans ανθρωπος (ant­hrō­pos) som bety­der män­ni­ska och μορφη (morphē) som bety­der form.
   Poly­te­is­tiska reli­gi­o­ner bru­kar vara mer utpräg­lat antro­po­mor­fiska, men även på vissa stäl­len i Bibeln beskrivs Gud i mänsk­lig skep­nad, med mänsk­liga attri­but eller beter sig mänsk­ligt. Exem­pel på detta är 1 Mos 3:8 där Gud vand­rar runt i lust­går­den och 1 Mos 32:22–32 där han i mänsk­lig skep­nad brot­tas med Jakob. Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Antropomorfism] [↩]
2. Kora­nen 12:40 [↩]
3. Kora­nen 37:95–96 [↩]
4. Xeonphnaes från Colop­hon var en gre­kisk sam­hälls– och reli­gi­ons­kri­ti­ker. Xenop­ha­nes skiljde sig betänk­ligt åt från hans sam­tida. Han avvi­sade tan­ken om att Gud skulle likna män­ni­ska i ”kropp eller inre”. Han före­språ­kade tron på en högste Gud som var abstrakt, oför­än­der­lig och uni­ver­sell. (Uni­ver­sity of Chi­cago Press, 1994) [↩]
5. Ingen detal­je­rad beskriv­ning av Jesu utse­ende åter­finns i evan­ge­li­erna. Hans bild är dock vida spridd. Den väl­kända bil­den av den skägg­prydde Jesus domi­ne­rar. Egyp­to­lo­gen John Romes påpe­kar i Seven Won­ders of the World att Jesu por­trätt är myc­ket likt de avbil­der som över­levt av Zeus och Jupi­ter. [↩]
6. Stjär­nan och halv­må­nen ses ofta som isla­miska sym­bo­ler. Stjär­nan och halv­må­nen som sym­bo­ler är dock av föri­sla­miskt ursprung med flera tusen år använda av folk­grup­per i Cen­tra­la­sien och Sibi­rien som dyr­kade him­la­krop­par. De kristna i Kon­stan­ti­no­pel använde senare dessa sym­bo­ler tills de inva­de­ras av de tur­kiska otto­ma­nerna 1453. Otto­ma­nerna kom då till att ta över dessa sym­bo­ler. [↩]
7. Kora­nen 112:4 [↩]
8. I syn­ner­het tant­ras och pura­nas (hin­du­iska grup­per) har avbil­dat deras gudom, som repre­sen­te­ras som en ”lingam”. En lingam är en avbild for­mad som en eri­ge­rad penis. [↩]
9. Vin­tage, 1999 [↩]
10. Ani­ko­nism är en praxis eller tro på att und­vika gra­fiska åter­giv­ning av det gudom­liga. Ordet i sig kom­mer från gre­kiska εικων “bild” med det nega­tiva pre­fixet an– (gre­kiska nege­rande alfa) och suf­fixet –ism (grekiska-ισμος). [↩]
11. Grae­co­budd­hism är den kul­tu­rella syn­kre­tis­men mel­lan klas­sisk gre­kisk kul­tur och budd­hism. [↩]
12. Sam­lingen av långa dis­kur­ser. [↩]
13. Leo III (Isau­ri­erna eller Syrien) vad en byzan­tisk härs­kare från 717 e.Kr. till hans död 741. [↩]
14. The Oxford History of Byzan­tium: Ico­noclasm, Patri­cia Karlin-Hayter, Oxford Uni­ver­sity Press, 2002 [↩]
15. Alis­ter McGrath säger i Twi­light and Atheism: The Rise and Fall of Dis­be­lief in the Modern World (Galiee Book, 2006): “Det har ofta pekats på att John Cal­vins åsik­ter om hur bygg­na­der skall deko­re­ras är i sam­klang med islams. Inga avbil­der av Gud i mänsk­lig form skulle tillå­tas i kyr­kor. Det var, som Cal­vin föreslog, allt­för lätt för något ska­pat att blan­das ihop med ska­pa­ren. Det var en öpp­ning mot avgu­da­dyr­kan, ’att före­ställa sig eller inneha något i vil­ket man sät­ter sin tillit till istäl­let för eller till­sam­mans med den ende sanne Guden som uppen­ba­rat Sig Själv i denna värld.’ För Cal­vin är poängen inte bara att Gud inte bör avbil­das utan också att Gud inte kan avbil­das.” [↩]