Om Gud inte har bli­vit män­ni­ska, har han då fått en son? Då Han kan åstad­komma allt borde Han även kunna få en son. Detta påstå­ende redu­ce­rar emel­ler­tid Gud till Hans ska­pel­ses nivå. Ska­pel­sen avlar genom att ett nytt barn kom­mer till värl­den som därpå växer upp och själv blir del­ak­tig i ska­pel­se­pro­ces­sen. Hun­dar får val­par, kat­ter får kil­lingar, kor får kal­var och män­ni­skor får barn. Så vad skulle Gud då få – ett gud­barn? Gudar måste ge föd­sel till gudar. Men skall Gud kunna få en son måste det exi­stera en annan Gud jäm­si­des med Honom. Det är då inte pas­sande att Gud får en son då detta sät­ter Honom på samma nivå som Hans skapelse.

All­ting utom Gud har kom­mit till genom Hans kom­men­de­ring. Det är inte så att Gud blir en del av Hans Egen ska­pelse eller att delar av Honom blir det. Gud blir inte Hans egen ska­pelse och ej hel­ler avlar Han. Gud är Gud – Ska­pa­ren – och män­ni­skan samt allt vad detta uni­ver­sum rym­mer är Hans ska­pelse. Även om män­ni­skan inte kan för­stå hur något kan ska­pas ur tomma intet är det exakt vad Gud har gjort och gör. Enbart Han ska­par uti­från ingen­ting, vil­ket är den egen­skap som gör Honom unik och skil­jer Honom från ska­pel­sen. Hans sätt att skapa är helt olikt det sätt som män­ni­skan ska­par på.

Detta är essen­sen av pro­fe­ter­nas och sän­de­bu­dens bud­skap – Abra­ham, Moses, Jesus och Muham­mad – som Gud har sänt till mänsk­lig­he­ten, lik­väl de som sänts vars namn vi inte har vet­skap om. Må Guds frid och väl­sig­nel­ser vara över dem alla. I dag åter­finns detta bud­skap enbart i Kora­nen, Guds slut­gil­tiga uppen­ba­relse till män­ni­skan. Detta bud­skap fin­nas bara i Kora­nen då den inte har änd­rats sedan dess uppen­ba­relse för 1400 år sedan.

Till dem som lik­stäl­ler Gud med Hans ska­pelse säger Han:

Ingen­ting är som Han.¹

Till dem som till­skri­vit Honom en son säger Han:

Före­ställ­ningen att den Nåde­rike har [avlat] en son är ofören­lig [med Hans gudom­liga maje­stät]!²

Och till dem som säger att Han har ska­pat värl­den uti­från Honom själv säger Han:

Om Han vill att något skall vara säger Han endast till det: “Var!” — och det är.³

Till dem som dyr­kar fler än en Gud säger Han:

Gud har ald­rig [avlat] en son och Han har ald­rig haft någon gudom vid Sin sida. I annat fall skulle helt säkert varje sådan gudom ha bekym­rat sig enbart om sin egen ska­pelse och velat ta mak­ten från de andra. Nej, stor är Gud i Sin här­lig­het, fjär­ran från [alla för­sök] att beskriva [Hans Väsen].⁴

Och ate­is­terna frå­gar Han:

Ska­pa­des de kanske av en slump? Eller är de själva ska­parna.⁵

Och om Jesus och Hans moder, Maria, bekräf­tar Han deras mänsklighet:

Ett sän­de­bud, var­ken mer eller mindre, var Kristus, Marias son. [Andra] sän­de­bud före­gick honom och hans moder var en san­nings­en­lig kvinna. Båda åt [jor­disk] föda.⁶

Det är vik­tigt att för­stå att Gud inte har bli­vit män­ni­ska då detta är skil­je­lin­jen mel­lan islam och alla andra reli­gi­o­ner. I någon grad har andra reli­gi­o­ner för­vans­kat denna lära om Gud. Det vik­ti­gaste att inse är att Gud inte har bli­vit män­ni­ska. Gud är unik och endast Han för­tjä­nar ska­pel­sens till­bed­jan. Att tro att en män­ni­ska är Gud eller att män­ni­skan har bli­vit Gud och då dyrka denna män­ni­ska är den största synd som kan begås på denna jord. Denna insikt är så vik­tigt då den utgör grun­den för fräls­ning. Utan den kan det inte fin­nas någon rädd­ning. Denna tro är dock inte ensam nyc­keln till fräls­ning. En sann och kor­rekt tro måste omsät­tas i hand­ling och inte enbart bestå av kän­ne­dom. För att uppnå fräls­ning måste män­ni­skan leva ett rätt­fär­digt liv base­rat på denna kor­rekta tro. Icke desto mindre är den första utgångs­punk­ten att veta vem Gud är och att Han ald­rig har varit, och ald­rig kom­mer att bli, människa.

Käl­lor:
Dr. Bilal Philips, Did God Become Man? Uni­ver­sity of Wales; Muham­med Knut Bern­ström (2000), Kora­nens bud­skap. Sim­rishamn: Proprius

1. Kora­nen 42:11 [↩]
2. Kora­nen 19:92 [↩]
3. Kora­nen 36:82 [↩]
4. Kora­nen 23:91 [↩]
5. Kora­nen 52:35 [↩]
6. Kora­nen 5:75 [↩]