Män­ni­skor ”ska­par” före­mål genom att omskapa redan exi­ste­rande ting till olika nya till­stånd och for­mer. Ett trä­bord var från bör­jan ett träd i sko­gen och dess spik var järn långt ned i ber­get. Män­ni­skor hög ned trä­det och for­made det till en bords­skiva med ben. De tog upp jär­net, smälte det och hällde det i for­mar för att göra skruv och spik. Därpå satte de ihop alla styc­ken och det blev till ett bord.

Likaså var plast­sto­lar till att sitta på en gång fly­tande olja långt ned i jor­den. Det går inte att före­ställa sig någon sit­tan­des på fly­tande olja som man sit­ter på en stol. Men genom män­ni­skans kun­skap om att på kemisk väg för­ädla olja pro­du­ce­ras plast och sto­lar görs för att sitta på.

Detta är vad män­ni­skan är kapa­bel till: att omvandla vad som redan exi­ste­rar. Hon kan inte skapa träd eller olja. När man talar om att till­verka olja avser man egent­li­gen att utvinna olja. Oljan till­kom för mil­jo­ner år sedan genom geo­lo­giska pro­ces­ser. Män­ni­skan har sedan pum­pat upp den ur jor­den och raf­fi­ne­rat den. Det­samma gäl­ler träd. Även om män­ni­skan plan­te­rar träd kan hon inte skapa de frön som träd växer ifrån.

Följ­den av detta är att män­ni­skan i okun­skap upp­fat­tar Gud som henne själv. I det Gamla Tes­ta­men­tet kan vi läsa:

”Gud ska­pade män­ni­skan till sin avbild, till Guds avbild ska­pade han henne.”¹

För hin­duer är Purusa ska­par­gu­den av Brahma i mänsk­lig form och pre­cis som män­ni­skor ska­par genom att omvandla redan exi­ste­rande ting måste ska­par­gu­den göra på samma sätt.

Enligt hin­du­is­mens läror är Purusa en gigan­tisk avkomma av Brah­man. Han har tusen huvud och tusen ögon. Från honom kom­mer Virāj, hans kvinn­liga mot­sva­rig­het och maka i ska­pel­se­pro­ces­sen. Den gudom­lige Purusa är också ett blo­tof­fer och från hans avhuggna kropps­de­lar kom­mer de tra­di­tio­nella fyra kas­terna (varna)². Perusa-hymnen berät­tar att brah­ma­nerna ska­pa­des ur hans mun, kri­garna ur hans armar, köp­män­nen ur hans liv och arbe­tarna ur hans föt­ter³. När hin­du­erna inte insåg att Gud har ska­pat denna värld från tomma intet ledde det dem till före­ställ­ningen att Gud ska­pade den genom Honom Själv och män­ni­skan uti­från Hans kroppsdelar.

Män­ni­skans för­måga till att för­stå är begrän­sad. Hon kan inte för­stå det som är oänd­ligt. Vad Gud lärde Adam var att Han ska­pade denna värld uti­från tomma intet. När Han vill att någon skall fin­nas till säger han ”Var!”. Hans befall­ningar har fört till existens vad som tidi­gare inte fanns. Denna värld och allt som den rym­mer har inte ska­pats från Gud. Skulle Gud ha ska­pat värl­den uti­från Honom Själv redu­ce­rar det Honom till samma nivå som ska­pel­sen som enbart ”ska­par” av sådant som redan existerar.

De som har trott och fort­fa­rande tror på denna lära för­står inte Guds unik­het. Det finns ingen som kan lik­nas vid Honom. Hade Han ska­pat värl­den uti­från Honom Själv hade Han varit pre­cis som Hans skapelse.

Käl­lor:
Dr. Bilal Philips, Did God Become Man? Uni­ver­sity of Wales

1. Mos 1:27 [↩]
2. Dic­tio­nary of World Reli­gi­ons, s. 587 [↩]
3. The New Encyclo­pe­dia Bri­tan­nica, vol. 20, s. 552 [↩]