Trosbekännelsen

Den första av de fem pelarna är trosbekännelsen eller shahādah, nyckeln till islam. Den består av två delar. Den första delen är att vittna om att Gud ensam är den ende gudomen värd att dyrka. Den andra är att vittna om att Muhammed är Hans sändebud. Den första delen av shahādah är både en bekräftelse av monoteism (tawhīd) och en avvisan av dess antites, månggudadyrkan (shirk). Om den andra delen skriver Wilfred C. Smith:

Att dyrka enbart Gud är att vända sig bort från alla falska gudomar, inte bara i konkret form av avgudabilder och religiös polyteism, utan också i en mer subtil form av moralisk polyteism, från felaktiga värdegrunder och hjärtats falska gudar. Att fullfölja blott jordiska mål, att högvärdera dem, visa dem lojalitet och på sätt och vis dyrka dem, mål som rikedom, prestige, kön, nationalism, komfort, eller alla andra mänskliga distraktioner och svagheter — om dem säger det känsliga muslimska samvetet… att de är att bryta mot principen om monoteism.¹

Cantwell utforskar insiktsfullt en djupare nivå av monoteism:

Vid en subtilare nivå, för dem som kan se det, har läran ibland avsett, och borde definitivt innebära, en avvisan av människans tyranni. Det är enbart Gud som skall dyrkas och tjänas. För den vars tro är tillräckligt levande kan detta innebära att ingen jordisk makt eller mänsklig figur förtjänar eller kan lägga legitima anspråk på en människans fullständiga trohet, och alla försök att lägga ett rent mänskligt ok på någons nacke är en överträdelse inte bara mot mänsklig värdighet utan mot all kosmisk ordning, och att underkasta sig detta skulle vara en synd.²

Karen Armstrong, som länge beundrat Cantwell skrifter, sammanfattar:

Trosbekännelsen: ”Jag vittnar om att det inte finns någon gudom utom Gud och att Muhammed är hans profet”… är inte en ”bekännelse” i modern västerländsk mening. Den muslim som gör denna shahādah ”vittnar” i hans liv och i genom alla handlingar att hans främsta prioritet är Allah och att inga andra “gudar” — som omfattar politiska, materiella, ekonomiska och personliga ambitioner — kan ges företräde framför hans anförtroende till Gud.³

År 1909 förutspådde Charles W. Eliot att i framtidens religion kommer det inte att finnas:

Dyrkan, varken uttrycklig eller underförstådd, av förfäder, lärare, eller ledare; stammar, rasideologi, eller skyddsgudar; ingen identifiering av någon människa, även om majestätisk i karaktär, med den eviga Gudomen.⁴

Vad annat kan denna framtida religion avse än islam?

Den andra delen av shahādah betonar tron på Muhammed som den siste profeten. Tron på Muhammeds profetskap förutsätter att fyra krav uppfylls:

att tro på vad han sade
att lyda vad han föreskrivit
att avstå från det han förbjudit
att dyrka Gud på det sätt som han godkänt

Att underkasta sig Gud och uppfylla dessa fyra förutsättningar utgör det ”säkra fäste” som nämns i Koranen:

Den som med hela sitt väsen underkastar sig Guds vilja och som gör det goda och det rätta har vunnit ett säkert fäste. Allt går till sist upp till Gud.⁵

Under den långa tiden mellan Jesus och Muhammed hade utövandet av religion stagnerat. Människan vandrade på den tiden i ödemarken av okunnighet och när hon stannade upp för att se var hon befann sig fann hon sig i mitten av ingenstans. Somliga levde utan gudomlig vägledning och sökte sin tillflykt i vidskepelser. Somliga levde med gudomlig vägledning och uppenbarelse som hade förändrats och förvanskats. Detta var en gynnsam tid för islam att befria människor från synd och lidande och föra dem tillbaka till den rätta vägen, till tron på Gud — Noaks, Abrahams, Davids, Salomons, Moses och Jesus Gud.

När profeten Muhammed proklamerade den monoteistiska läran för hedningarna i Arabien sprang de sin iväg med fingrarna i öronen. De var så förblindade av deras polyteistiska tro att varje omnämnande av “en Gud” sågs som ren lögn:

De förvånas över att [en man] ur deras egen krets kommer till dem för att varna dem, och förnekarna av sanningen säger: “Hans vältalighet bländar oss, men det är bara lögn. Han gör ju alla gudar till en gud? Det är högst märkligt!“⁶

Deras polyteism bestod av dyrkan av avgudar eller mindre gudar som de såg som medlare mellan dem och Gud. Deras argument, att en mellanhand krävs för att medla mellan människa och Gud, avvisas i Koranen. Tron på gudalika mellanhänder kvarstår fortfarande i många religioner världen över men inför Gud är de ingenting annat än påhittade namn:

Vad ni dyrkar vid sidan av Honom är ingenting annat än namn som ni har tänkt ut, ni och era förfäder; Gud har inte gett er tillstånd till detta. Ingen dömer utom Gud; Han befaller er att dyrka Honom ensam. Detta är den evigt sanna tron, men de flesta människor har ingen kunskap [om detta].⁷

De falska gudarna är maktlösa och har inget att erbjuda:

Men [människorna] sätter i Hans ställe upp gudar som inte kan skapa något eftersom de själva är skapade; de kan varken [skydda sig mot] ett ont [som hotar dem] eller tillerkänna sig själva förmåner och de har ingen makt över döden, livet eller uppståndelsen.⁵

I en koranisk liknelse liknar Gud en polyteist med en slav som försöker tjäna flera herrar. Förvirrad över vilken herre som skall tjänas först känner sig slaven förbittrad och splittrad:

Gud framställer [denna] liknelse: [Här är två män] — den ene har flera herrar som tvistar sinsemellan, och den andre beror av en enda herre. Är deras villkor jämförbara? [Nej] — Gud ske lov! — men de flesta [människor] inser inte detta.⁵

Ett sista viktigt islamiskt koncept är fitrah, tron på att människan föds med en naturlig benägenhet mot tron på en Skapare. Karen Armstrong skriver i A History of God:

När människor söker efter en yttersta mening med livet går deras tankar i en viss riktning. Detta är inget som sker under tvång utan det är något som tycks vara naturligt för varje människa.⁸

Utifrån en islamisk synvinkel föds varje person i ett tillstånd av islam så länge som hans eller hennes fitrah förblir intakt. Detta budskap, att alla människor föds som muslimer “har delvis svarat för islams breda acceptans och popularitet”, säger Gary D. Guthrie⁹. “Om vi använder Koranens vokabulär”, tillägger Chittick, “är fitrah den Adam, som Gud lärde alla tings namn, i varje människa¹⁰″. Detta är den ursprungliga Adam som finns i varje människa. I grund och botten är detta rätt och riktigt eftersom det naturligt åsyftar monoteism, som är grunden för all visdom och sann kunskap om Gud, universum och jaget.¹¹ Så fitrah är inte bara ett behov av att tro på Gud, utan också ett behov av att vara en bra människa.

Eftersom människor lever under olika förutsättningar kan fitrah i vissa sammanhang bevaras medan det i andra sammanhang förvrängs. Människor avviker senare i livet för att bli kristna, judar, hinduer, buddister eller ateister beroende på miljön som de föds i. I de flesta fall antar barn den religion som dominerar i samhället. De ärver den först från de som står dem närmast som föräldrar och släktingar. Därefter spelar kontakter med samhället genom grannar, vänner, lärare¹² och kultur också stor roll. Condorcet Marquis, den franske filosofen och matematikern, konstaterade att — människor i grunden och botten är goda men att samhället fördärvar dem¹³. Utifrån en islamisk synvinkel är detta vad Muhammed (över honom vare Guds frid och välsignelser) illustrerar i en levande liknelse:

Varje barn föds i ett tillstånd av fitrah men hans föräldrar gör honom antingen till kristen, jude eller magier.⁵

Denna liknelse förklarar sig själv. Den fastställer att ursprungliga tillstånd förblir intakta tills yttre faktorer påverkar dem. Ser vi till människan på detta sätt kan vi tänka oss att hon föds i ett tillstånd av fitrah före hon påverkas av samhället. Århundraden efter Muhammed (över honom vare Guds frid och välsignelser) bekräftade Bertrand Russell hans ord:

Den religion som människan antar är den i samhället där hon bor, vilket gör det uppenbart att miljöns påverkan är vad som får henne att acceptera religionen i fråga.¹⁴

När barn påverkas av deras föräldrar och under många år indoktrineras blir de mycket rigida och sannolikheten för en återgång till fitrah alltmer avlägsen. När Gud bad de icke troende att bryta med deras förflutna och acceptera sanningen, vägrade de och höll sig till deras djupt rotade vanor:

Och när de hör uppmaningen: “Kom och slut upp kring det som Gud har uppenbarat och kring Profeten”, svarar de: “För oss räcker det som var våra förfäders tro.” Men om deras förfäder inte använde sitt förstånd och saknade all vägledning.“⁵

Sahiih Muslim, #113. [↩]
Ibid. s. 60. [↩]
Armstrong, Karen (2009) The Case for God, s. 101. [↩]
Eliot, Charles W. (1909) The Religion of the Future. Harvard Theological Review, Vol. 2, No 4, (okt.), s. 392, Cambridge University Press on behalf of the Harvard Divinity Schūl. [↩]
Koranen 4:124 [↩] [↩] [↩] [↩] [↩]
Koranen: 38: 3–5. [↩]
Koranen 4:124 [↩]
Armstrong, Karen (1999) A History of God, Vintage, s. 462. [↩]
Guthrie, Gary D. (1997) The Wisdom Tree: A Journey to the Heart of God, Ocean Tree Books, s. 116. [↩]
Koranen 2:31 [↩]
Chittick William C. (2007) Science of the Cosmos, Science of the Soul: The Pertinence of Islamic Cosmology in the Modern World, Oneworld Būks, Oxford. s. 29. [↩]
“Skolans funktion”, förklarar Ruth A. Wallace, “är att förmedla traditioner och känslor, både politiska och i från samhället som helhet, för den speciella miljö som barnet vistas i.” (Wallace, Ruth A. (1973) The Secular Ethic and The Spirit of Patriotism Author. Sociological Analysis, Vol. 34, No 1, (våren), s. 4. [↩]
Vault, Birdsall S. (1990) Western Civilization Since 1600. McGraw-Hills College Review Būks, s. 69. [↩]
Russell, Bertrand (2004) Why Am I Not a Christian? And other Essays on Religion and Related Subjects. Routledge Classics, London & New York, s. 22. [↩]