Arbete och välstånd
Enligt västerländsk tradition ses arbete och arbetskraft som en kostnad för den som vill konsumera en viss vara. Det naturliga tillståndet för människan anses vara att jorden inte kommer att tillfredsställa hennes behov utom om hon arbetar för att låta den göra så. Det är varken en logisk eller en oundviklig följd av detta synsätt att mindre arbete då är att föredra framför mer. Även enligt denna tradition är det logiskt möjligt att vissa former av arbete är mer behagliga än andra, och kanske till så stor grad att en del arbete upphör att vara en kostnad vid framställandet av produkten. Det är dock vanligt att denna punkt ignoreras, särskilt då ett antagande gemensamt för många ekonomer från artonhundratalet och framåt är att effektivitet och obehag ökar tillsammans, och att betalt arbete inte kan förväntas erbjuda tillfredsställelse.
Begreppet arbete i islam (‘amal) är långt mer omfattande och har andra egenskaper och mål än i den västerländska ekonomi-traditionen. I Islam definierar Koranen arbetsmoral genom att nämna ordet ‘amal i 360 verser. Det närbesläktade begreppet fi’l (också översatt som arbete) nämns i ytterligare 109 verser. Dessa verser understryker behovet av arbete och människors insatser. Denna betoning på arbete beror på att islam betraktas som en ideologi av praktik och en praktik av ideologi, en religion av handling. Koranen anser att sysslolöshet — eller slöseri med tid i jakten på improduktivt och icke-välgörande arbete — är ett uttryck för bristande tro eller ingen tro alls1. Människan uppmanas att använda sin tid för arbete då Gud har gjort dagen till en tid för att söka uppehälle. Den person som genom hårt arbete söker Guds gåvor — som omfattar alla lämpliga sätt att tjäna sitt levebröd — är ytterst berömvärd. Alla arbetsföra personer uppmanas att arbeta för att tjäna sitt levebröd. Den som är fysiskt och psykiskt tillräknelig får inte bli en börda för familjen eller staten genom sysslolöshet. Det arbete som alla är skyldiga att utföra måste vara “bra” eller “nyttigt” (al-‘amal al-salih), men inget arbete är att betrakta som oviktigt i fråga om belöningar eller straff i denna värld och i nästa. Man kommer att belönas eller bestraffas utefter resultatet av ens arbete.2
Arbete betraktas därför inte bara som en rättighet utan också som en skyldighet. Islam låter varje individ själv välja vilken typ av arbete han vill utföra, men tillsammans med denna frihet kommer också en skyldighet i att beakta samhällets behov samt att se till att arbetet är tillåtet enligt islamisk lag.
Eftersom det inte finns några klasskillnader inom islam ses ingen form av arbete, tillåtet enligt den islamiska lagen, som nedsättande. Istället är detta enbart en diversifiering på grundval av personliga fallenheter och preferenser. Baserat på kontrakt och rättvisa gör islam det till en skyldighet för den anställde att utföra de uppgifter som han har fått i uppdrag efter bästa förmåga, men eftersom individer är utrustade med olika förmågor och talanger kommer deras produktivitet att skilja sig åt. Rättvisa kräver dock att ersättningen för det utförda arbetet skall stå i proportion till individens produktivitet.
Även om islam i otvetydiga ordalag är emot sysslolöshet och socialt improduktivt arbetet är det så att de som är fysiskt eller mentalt oförmögna att arbeta fortfarande behåller en rätt till samhällets produktion. Denna slutsats bygger på principen om alla individers rätt till de resurser som Gud har gett till hela mänskligheten.3 Eftersom källan till människors fysiska och psykiska förmågor, på grund av vilka en del medlemmar av samhället kan ha fått mer av än andra av Gud, har de sämre ställda fortfarande en rätt till ägande, på samma sätt som Guds ursprungliga ägande inte upphävs när människan genom skapande arbete omsätter råvaror till produkter, egendom och välstånd.
Tidigare nämndes det att arbete och ägande är centrala för den islamiska uppfattningen om äganderätt. Islam uppmuntrar människan till att i största möjliga mån på ett ansvarsfullt sätt använda de resurser som Gud har skapat och som har anförtrotts henne. Att inte använda dessa resurser för att komma människan till nytta är liktydigt med otacksamhet inför Guds tillhandahållande av dessa resurser på samma sätt som oansvarighet och extravagans skulle vara. Ekonomiska tillgångar anses vara ett viktigt medel genom vilka människan kan bana väg för att uppnå sitt slutgiltiga mål. Islam refererar till tillgångar som något bra, ett föremål för glädje och njutning samt ett stöd för samhället. Omvänt betraktas ofrivillig fattigdom som icke önskvärt. Denna speciella uppfattning om tillgångar definieras i form av intäkter, ägande och förbrukande av egendom.
Intjänande av egendom godkäns genom betoningen på att rikedom bara är ett medel för att uppnå människans yttersta mål och inte ett självändamål i sig. Den måste intjänas genom produktivt och nyttigt arbete. Denna typ av arbete definieras genom den islamiska lagen för att tjäna en inkomst på ett tillåtet sätt och därtill definieras vidare alla former av ekonomiska transaktioner och uppgörelser som är tillåtna respektive förbjudna. Den islamiska lagen uttalar sig om vilka yrken och uppgörelser som inte är tillåtna och som kan leda till inkomster som inte har tillskansats på ett lagligt sätt. Även inom varje yrke anger den islamiska lagen vad som är rätt och fel. En olovligt förvärvad eller ackumulerad förmögenhet för sin egen skull fördöms som “korruption” och tillbakagång till grunden för alla mänskliga negativa egenskaper — girighet.
Islam anser tillgångar vara den livsnerv i samhället som ständigt måste vara i omlopp och därför är det inte tillåtet att lägga pengar på hög.4 Slutsatsen är att lagligt intjänade tillgångar måste investeras i samhället för att förbättra dess ekonomiska välbefinnande. Investeringar mäts inte bara i ekonomiska vinningar utan även i den nytta som tillfaller samhället. Samhällets behov måste därför vara en fråga för den välbärgade.
Disposition av egendom är också underkastade islamiska regler. Den första av dessa regler är erkännandet av de rättigheter som andra har i denna egendom till följd av principen om invarianta anspråk på ägandet5 . Andra av dessa regler utgörs av de avgifter vars belopp anges och de avgifter vars belopp är upp till innehavaren av egendom att fastställa. Dessa avgifter utkrävs när förmögenhet överstiger ett visst belopp som kallas nisab. När dessa skyldigheter uppfyllts tillhör återstoden av rikedomen ägaren och kan användas i enlighet med islams regler. Några av dessa regler förbjuder extravagans, överflöd, slöseri och allmänt missbruk av tillgångar.6 Pengar får inte användas för att skada andra människor eller att förvärva politisk makt och korrumpera ett styrelseskick.
Islam anser att en lagligt förvärvad egendom omfattas av den islamiska lagens skydd och ägaren är en förvaltare som håller sin rikedom i förtroende på uppdrag av Gud och samhället. Därför leder oförmåga till att använda förmögenheten på rätt sätt till att rätten till förmögenheten förverkas. Extravagans, slöseri och allmänt missbruk av egendomar är den grund på vilken samhället kan se en person som safih, någon med svag förståelse och i besittning av ett “svagt intellekt”, och en person som tillsammans med sin egen ekonomiska och moraliska förlust skadat samhällets gemensamma intresse.