Enligt väster­länd­skt syn­sätt ses arbete och arbet­skraft som en kost­nad för den som vill kon­sumera en viss vara. Det naturli­ga till­stån­det ans­es vara att jor­den inte till­fredsställer män­niskans behov utom om hon arbe­tar för att låta den göra så. Det är varken en logisk eller en ound­viklig följd av det­ta syn­sätt att min­dre arbete då är att före­dra fram­för mer. Även enligt den­na tra­di­tion är det logiskt möjligt att vis­sa for­mer av arbete är mer behagli­ga än andra, och kanske till så stor grad att en del arbete upphör att vara en kost­nad vid fram­stäl­lan­det av pro­duk­ten. Det är dock van­ligt att den­na punkt ignor­eras, särskilt då ett anta­gande gemen­samt för mån­ga ekonomer från arton­hun­dratalet och framåt är att effek­tivitet och obe­hag ökar till­sam­mans, och att betalt arbete inte kan förvän­tas erb­ju­da tillfredsställelse.

En definition av arbete

Begrep­pet arbete i islam (‘amal) är långt mer omfat­tande och har andra egen­skaper och mål än i den väster­länd­s­ka ekono­mi-tra­di­tio­nen. I Islam definier­ar Kora­nen arbetsmoral genom att näm­na ordet ‘amal i 360 vers­er. Det närbesläk­tade begrep­pet fi’l (ock­så över­satt som arbete) nämns i ytterli­gare 109 vers­er. Dessa vers­er under­stryk­er behovet av arbete och män­nisko­rs insatser. Den­na beton­ing på arbete beror på att islam betrak­tas som en ide­olo­gi av prak­tik och en prak­tik av ide­olo­gi, en reli­gion av han­dling. Kora­nen anser att sysslolöshet eller slöseri med tid är ett uttryck för bri­s­tande tro eller ingen tro alls [1]Al-Tahawi, Ibra­him, (1974) Al-Iqti­sad Al-Isla­mi, Maj­ma Al-Buhuth al-Islamiyah.. Män­niskan upp­manas att använ­da sin tid för arbete då Gud har gjort dagen till en tid för att söka uppe­hälle. Den som genom hårt arbete sök­er Guds gåvor — som omfat­tar alla lämpli­ga sätt att tjä­na sitt leve­bröd — är ytterst berömvärd. Alla arbets­föra per­son­er upp­manas att arbe­ta för att tjä­na sitt leve­bröd. Den som är fysiskt och psykiskt till­räknelig får inte bli en bör­da för famil­jen eller stat­en genom sysslolöshet. Det arbete som alla är skyldiga att utföra måste vara “bra” eller “nyt­tigt” (al-‘amal al-sālih), men inget arbete är att betrak­ta som ovik­tigt i frå­ga om belöningar eller straff varken i den­na värld eller i näs­ta. Man kom­mer att belö­nas eller bestraf­fas utefter resul­tatet av ens arbete. [2]Kora­nen 99:6–8

Arbete betrak­tas där­för inte bara som en rät­tighet utan ock­så som en skyldighet. Islam låter var­je indi­vid själv väl­ja vilken typ av arbete han vill utföra, men till­sam­mans med den­na fri­het föl­jer ock­så en skyldighet i att beak­ta samhäl­lets behov samt att se till att arbetet är tillåtet enligt islamisk lag.

Alla tillåtna former av arbete är värdefulla

Efter­som det inte finns några klasskill­nad­er inom islam ses ingen form av arbete, tillåtet enligt den islamiska lagen, som ned­sät­tande. Istäl­let är det­ta enbart en diver­si­fier­ing på grund­val av per­son­li­ga fal­l­en­heter och pref­er­enser. Baser­at på kon­trakt och rättvisa gör islam det till en skyldighet för den anställde att utföra de uppgifter som han har fått i upp­drag efter bäs­ta för­må­ga, men efter­som indi­vider är utrustade med oli­ka för­må­gor och talanger kom­mer deras pro­duk­tivitet att skil­ja sig åt. Rättvisa kräver dock att ersät­tnin­gen för det utför­da arbetet skall stå i pro­por­tion till indiv­i­dens produktivitet.

Även om islam i otvety­di­ga ordalag är emot sysslolöshet och socialt impro­duk­tivt arbetet är det så att de som är fysiskt eller men­talt oför­mögna att arbe­ta fort­farande behåller en rätt till samhäl­lets pro­duk­tion. Den­na slut­sats byg­ger på principen om alla indi­viders rätt till de resurs­er som Gud har gett till hela män­sk­ligheten. [3]Kora­nen 2:110, 2:254, 9:60, 73:20, 51:19, 17:26, 17:29, 9:34–36 och 51:19. Efter­som käl­lan till män­nisko­rs fysiska och psykiska för­må­gor, på grund av vil­ka en del medlem­mar av samhäl­let kan ha fått mer av än andra av Gud, har de säm­re ställ­da fort­farande en rätt till ägande, på sam­ma sätt som Guds ursprung­li­ga ägande inte upphävs när män­niskan genom ska­pande arbete omsät­ter råvaror till pro­duk­ter, egen­dom och välstånd.

Äganderätt

Tidi­gare näm­n­des att arbete och ägande är cen­trala för den islamiska upp­fat­tnin­gen om ägan­derätt. Islam upp­muntrar män­niskan till att i störs­ta möjli­ga mån på ett ans­vars­fullt sätt använ­da de resurs­er som Gud har ska­p­at och som har anförtrotts henne. Att inte använ­da dessa resurs­er för att kom­ma män­niskan till nyt­ta är lik­ty­digt med otack­samhet inför Guds till­han­dahål­lande av dessa resurs­er på sam­ma sätt som oans­varighet och extrav­a­gans skulle vara. Ekonomiska till­gån­gar ans­es vara ett vik­tigt medel genom vil­ka män­niskan kan bana väg för att upp­nå sitt slut­gilti­ga mål. Islam ref­er­erar till till­gån­gar som något bra, ett föremål för gläd­je och njut­ning samt ett stöd för samhäl­let. Omvänt betrak­tas ofriv­il­lig fat­tig­dom som icke önskvärt. Den­na speciel­la upp­fat­tning om till­gån­gar definieras i form av intäk­ter, ägande och för­brukande av egendom.

Tillgångar måste tjänas in på ett lagligt vis

Intjä­nande av egen­dom god­känns med betonin­gen på att rike­dom bara är ett medel för att upp­nå män­niskans ytter­s­ta mål och inte ett självän­damål i sig. Den måste intjä­nas genom pro­duk­tivt och nyt­tigt arbete. Den­na typ av arbete definieras genom den islamiska lagen för att tjä­na en inkomst på ett tillåtet sätt och där­till definieras vidare alla for­mer av ekonomiska transak­tion­er och uppgörelser som är tillåt­na respek­tive för­b­jud­na. Den islamiska lagen utta­lar sig om vil­ka yrken och uppgörelser som inte är tillåt­na och som kan leda till inkom­ster som inte har till­skansats på ett lagligt sätt. Även inom var­je yrke anger den islamiska lagen vad som är rätt och fel. En olovligt förvär­vad eller ack­u­muler­ad för­mö­gen­het för sin egen skull fördöms som “kor­rup­tion” och till­bak­agång till grun­den för alla män­skli­ga neg­a­ti­va egen­skaper — girighet.

Islam anser till­gån­gar vara den livs­nerv i samhäl­let som ständigt måste vara i omlopp och där­för är det inte tillåtet att läg­ga pen­gar på hög. [4]Kora­nen 9:34–35 Slut­sat­sen är att lagligt intjä­nade till­gån­gar måste investeras i samhäl­let för att för­bät­tra dess ekonomiska väl­befinnande. Investeringar mäts inte bara i ekonomiska vin­ningar utan även i den nyt­ta som till­fall­er samhäl­let. Samhäl­lets behov måste där­för vara en frå­ga för den välbärgade.

Dela med sig av sin egendom

Dis­po­si­tion av egen­dom är ock­så under­kas­tade islamiska regler. Den förs­ta av dessa regler är erkän­nan­det av de rät­tigheter som andra har i den­na egen­dom till följd av principen om invari­anta anspråk på ägan­det [5]Al-Liban (1967).. Andra av dessa regler utgörs av de avgifter vars belopp anges och de avgifter vars belopp är upp till innehavaren av egen­dom att fast­stäl­la. Dessa avgifter utkrävs när för­mö­gen­het över­stiger ett visst belopp som kallas nisāb. När dessa skyldigheter upp­fyllts till­hör åter­sto­den av rike­domen ägaren och kan använ­das i enlighet med islams regler. Några av dessa regler för­b­jud­er extrav­a­gans, över­flöd, slöseri och allmänt miss­bruk av till­gån­gar. [6]Kora­nen 2:190, 2:195, 9:34. Pen­gar får inte använ­das för att ska­da andra män­niskor eller att förvär­va poli­tisk makt och kor­rumpera ett styrelseskick.

Islam anser att en lagligt förvär­vad egen­dom omfat­tas av den islamiska lagens sky­dd och ägaren är en för­valtare som håller sin rike­dom i förtroende på upp­drag av Gud och samhäl­let. Där­för led­er oför­må­ga till att använ­da för­mö­gen­heten på rätt sätt till att rät­ten till för­mö­gen­heten förverkas. Extrav­a­gans, slöseri och allmänt miss­bruk av egen­dom är den grund på vilken samhäl­let kan se en per­son som safih, någon med svag förståelse och i besit­tning av ett “svagt intellekt”, och en per­son som till­sam­mans med sin egen ekonomiska och moraliska för­lust ska­dat samhäl­lets gemen­sam­ma intresse.

Fot­not­er:

Fot­not­er:
1 Al-Tahawi, Ibra­him, (1974) Al-Iqti­sad Al-Isla­mi, Maj­ma Al-Buhuth al-Islamiyah.
2 Kora­nen 99:6–8
3 Kora­nen 2:110, 2:254, 9:60, 73:20, 51:19, 17:26, 17:29, 9:34–36 och 51:19.
4 Kora­nen 9:34–35
5 Al-Liban (1967).
6 Kora­nen 2:190, 2:195, 9:34.