Mysticism är ett uttryck för föreningen mellan människa och gud och att människans huvudsakliga mål i livet är att försöka nå denna förening. Den grekiske filosofen Plato framlade denna tanke i Symposium i vilken han beskriver hur människans själ kan ”klättra” längs en andlig stege tills den slutligen åter blir ett med Gud1. Grunden för denna tro är att människan är en del av Gud och att hon har fängslats i den jordiska världen där den fysiska kroppen överskyler själen. Följaktligen menar de att själen är gudomlig och att den del av Gud som är fånge i denna värld måste frigöra sig för att återförenas med Honom.

Det finns även muslimska sekter som har förespråkat denna lära. Traditionellt sett har de kallats för sufier och deras lära för sufism. På svenska är benämningen mysticism. Grunden är densamma som de grekiska mystikernas: människans själ är gudomlig och förenas med Gud genom andliga övningar. Vissa sufi-grupper har utvecklats till kulter kallade tarīqah (väg). Varje kult har namngivits efter dess grundare, eller den person som antagits vara grundaren, och varje kult har haft dess utmärkande spirituella övningar som medlemmarna följer strikt.

De flesta sufikulter lär att utövaren genom spirituella och fysiska övningar blir till ett med Gud. Denna förening kallas på arabiska för fanā, och kan översättas som ”upplösning”2, eller wusūl som betyder ”att anlända”. Islams lärde har avvisat tron på en förening med Gud.

Under det nionde århundradet menade en sufier vid namn al-Hallāj (858-922) att han var Gud. Han författande bland annat boken Kitāb at-Tawasīn i vilken hand menade:

Om du inte känns vid Gud, känn då åtminstone vid Hans tecken. Jag är den slutliga absoluta sanningen därför att genom sanningen är jag evig sanning. Mina vänner och lärare är Iblīs3 och Farao. Djävulen hotades med Helveteselden men trots det medgav han inte något mellan sig själv och Gud. Även om jag bräcks om livet och korsfäst samt mina händer och fötter skärs av tar jag inte tillbaka [det jag har sagt].4

Ibn `Arabī (d. 1240) tog föreningen med Gud ännu ett steg genom att påstå att enbart Gud existerar. I ett av hans verk skrev han:

Äras Den som fick saker och ting till att existera medan Han samtidigt var deras essens.5

Han är det synligas essens och Han är det doldas essens medan Han syns. Den som ser Honom är ingen annan än Han och ingen är dold för Honom därför att Han syns för Honom själv medan Han är dold.6

Denna lära kallas för wahdatul-wujūd (existensens enande) och har blivit populär bland sufiordnar i den muslimska världen.

Källa:
Dr. Bilal Philips, Did God Become Man? University of Wales

Fotnoter:
  1. Colliers Encyclopedia, vol. 17, s. 114 []
  2. Ihyā ‘Ulūm ad-Dīn, vol. 4, s. 212 []
  3. Arabiska för Satan. []
  4. Idea of Personality, s. 32 []
  5. al-Futūhāt al-Makkiyyah, vol. 2, s. 604 []
  6. Fusūs al-Hikam, vol. 1, s. 77 []